En promenad står på agendan. Man får hålla lite koll på cyklisterna som raskt susar förbi. Jag ser deras lätta leende och förstår deras njutning. De lutar sig lätt framåt för att minska luftmotståndet och sikten framåt är ganska kort, eftersom det gör rätt ont i nacken att ha blicken uppåt och framåt hela tiden. Huvudet sjunker ner, blicken fäster några meter framför hjulet och man hittar sin takt. Tramp, tramp, tramp. Jag förstår den ljuva känslan och promenerar vidare på den gemensamma gång- och cykelvägen.
Det är väldigt lite folk ute, så jag är nästan ensam på vägen. Jag går i mina egna tankar, njuter av värmen och stillsamheten. Jag tittar ibland på de fina blomstren till höger, strax på busken till vänster och halkar också lätt i gruset som ligger mitt på vägen. Det är njutbart i solen.
Plötsligt schwishar det till vid min sida och mitt hjärta får sig en duvning. Jag blir riktigt rädd. Det är en cyklist som drar förbi, där jag går i egna tankar på gångvägen. Cyklisten kom med god fart, plingade inte och skrek inte någon varning. Hen tränger sig tvärt förbi på den sida där det fanns lite plats kvar.
Mitt hjärta lugnar sig, vad tiden lider, och jag vandrar vidare i mina tankar.
Strax senare möter jag en familj. Två vuxna och ett glin. Det lilla glinet har en finfin cykel, en sån utan trampor. Röd, ny och fin. Hon är ömsom här och ömsom där, föräldrarna tittar stolt på. De två går i bredd och den lilla vinglar på. Ingen makar sig. Jag undrar om de ser mig alls. Jag får ställa mig i diket för att de skall komma förbi. Jag säger hej, och de tittar förvånat upp. Samtidigt ser jag ännu en cyklist komma i fullt jehu. Jag pekar på cyklisten, så att familjen skall se. Cyklisten tittar några meter framför sitt hjul, som man ju gör. Familjen är i sig, ser bara sig själva och sitt barn som vinglar kors och tvärs. Sent får de syn på cyklisten, skriker till, hytter med näven och svär. De ger ändå inte plats. De står kvar och ser inte hur barnet tar sin plats. Cyklisten vaknar till, tvärnitar i det lösa gruset och klarar med ett nödrop att ta sig förbi. Ingen skadas, men allas hjärtan bankar nästan ur brösten. Rädslan känns i luften.
Vem äger vägen, undrar jag? Jag, som stillsamt strosar från ena sidan till den andra? Cyklisterna, som filurar som jag? Barnfamiljen som tar för sig av hela? Eller cyklisten som trampar för viktig motion?
Det sägs att vi skall vara närvarande i nuet. Att vi skall vara i det vi är. Frågan är om vi kan vara det där också andra är.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar