28 september. Fredag. Berlin.
Klockan ringer en stund före kl 0300 på morgonen. Vi äter frukost, packar packningen i bilen och åker till Arlanda. Sofie ringer när vi är på väg genom Rimbo. Hon meddelar att hon nu går igenom säkerhetskontrollen. Hennes plan, till Nice, går kl 0600. Vårt, till Berlin, går 0630 och vi känner plötsligt att vi är sena. Sofie markerar också detta genom att tillägga att vi inte har tid för en punktering. Nej, tänker jag, det har vi inte. Hon har helt rätt. Och vi har inte tid för annat strul heller. När vi når Arlanda är det fullt på långtidsparkeringen och stressnivån stiger en aning. Nåväl, det löste sig och vi hann till vårt flyg. Men Sofie hann vi inte träffa som det var tänkt.
Flygfärden till Berlin var kort. Kön till biljettautomaten för att köpa bussbiljetter var däremot omåttligt lång. Vi hade å andra sidan inte så bråttom, så läget var ändå lugnt. Strax intill körde trafiken ihop sig och ilskan steg i leden när en busschaufför vägrade att flytta sin buss trots att han blockerade vägen. Det är inte underligt att det blir krig i världen när människor inte kan hantera sin situation i en enkel korsning. Stress skapar vrede, som skapar hårda ord och gester som riskerar att övergå i våld.
Bussen in till stadens mitt är full, men vi ryms ändå. Det verkar som om alla i den långa kön fick plats.
Hauptbahnhof . Här får vi av. Vi styr våra fötter mot Brandenburger Tor. Där har mången sorg utspelat sig genom tiderna; men är numera ett minnesmärke med positiv ton. Här skall snart 40 000 löpare och en stor mängd inlinesåkare passera under den kommande helgen. Det lär göras med kraft och med glädje.
På vår promenad ner mot Platz der Luftbrücke passerar vi ett förunderligt konstverk. Det visar sig vara " förintelseminnesmärket" - där 2700 betongpelare av varierande höjd skapar ett fantastiskt område som skapar tanke kring massiv sorg, men nu också glädje över alla de fantastiska minnen människor skapar här. 19 000 kvadratmeter - 2700 pelare i räta rader förundrar. Området saknar ingång och utgång. Det är upp till betraktaren att avgöra vad som kommer först eller sist.
Den tidigare frukosten tvingar in oss på en restaurang strax före kl 1200. Magen säger att vi behöver ha lunch. Pastan slinker ner på en fin restaurang som bara tar kontanter. Jag hickar till, eftesom jag nästan alltid betalar med kort. Vi lyckas dock skramla ihop till vår nota så vi slipper diska oss ut. Mätta och belåtna vandrar vi vidare på vår färd.
Platz der Luftbrücke. Tempelhof. Mässan visar sig vara belägen i flera flyghangarer nära staden. Flygplatsen lades ner 2008. Hangarerna blev en fantastisk mässplats (åtminstone för oss som kom tidigt på fredagen).
Mässan var enorm. En så stor mässa har jag inte sett förr. Inte ens i New York, där antalet löpare var ca 47000. Här är det färre löpare, men mässan är avsevärt mycket större. Jösses, så mycket pengar det snurrar i detta maskineri.
Vi hämtar våra nummerlappar och tidtagningschips. Sedan betraktar vi köphysterin och noterar att det finns mängder av marathonlopp världen över. Den 3 augusti 2013 blir det ett ultralopp i Sthlm - 50 km eller 100 km - med Sthlm marathonorganisationen som arrangör. Träning och löpning slår som aldrig förr. Det är fantastiskt att se.
Så vandrar vi i sakta mak mot Fjord hotell Berlin för en stunds vila och reflektion innan magen kräver mat igen.
Efter en stunds vila vandrar vi igen. Potsdamer Platz erbjuder fantastiska byggnader med mängder av resturanger under ett vackert utetak. Prisnivån var för hög så vi vandrar vidare några steg bort, där vi finne en spännande och mycket välbesökt restaurang med humant prisläge. Pastan smiter vant ner i magen med nöjd min.
En god och vänlig dag i en ny stad går mot sitt slut.
20 032 steg får duga för idag.
29 september 2012. Lördag .
Sovmorgon. En lång och fantastisk frukost. Frukostsalen är full av maratonlöpare med anhöriga. Flera är svenskar. Vi talar med bordsgrannarna från västra Sverige. Conny Benjaminsson skall göra sitt första maraton. Hans fru/sambo skall coacha.
Utställningen vid Checkpoint Charlie berättar en del om fasan, liksom glädjen i klokskapens år 1989. Ja, vi lever i en värld med många skeenden. Fasor och lyckliga vändningar går ibland hand i hand. Ibland kommer vändningarna för sent.
Vi hamnar som åskådare till ett långt demonstrationståg, antagligen politiskt. Jag vet inte vilken fråga som avhandlades, men musik, ballonger, flaggor och mängder av människor gav utan oväsen uttryck för sin sak. Det såg ut som om flera olika partier och grupper talade för sin sak, fast i ett och samma led. Det var städat och ordentligt.
Staden har väldigt många speciella byggnader. Här verkar arkitekter med avsevärd mångfald. Man blir glad av att se de fantastiska byggnader som här finns.
Efter långt om länge finner vi ett lunchställe. Sen lunch kommer att ge oss problem att hinna med middagen. Kanske beror det på att vi gjorde frukosten så lång och trivsam.
Staden är knökafull av turister. Detta evenemang är en ordentlig kassako för staden. 40 000 löpare med vänner och medföljande anhöriga besöker stadens alla hörn, äter sig mätta och glada, lyssnar till guider och besöker butiker. Alla hotell gör tummen upp och ler mot de långväga gäster som med glädje hittar hit.
Jag blir glad av solen och värmen, av hus med egna omvårdade gårdar och av ytor mellan husen täckta av regnskyddande tak som ger fantastiska gårdar för restaurangernas utemiljöer. Det ger ett fantastiskt nyttjande av ytorna och mervärden för många. Vi ser turister från olika länder njuta vandrarens steg och vilan i stilla takt. Löpningen får anstå till imorgon.
I Berlin fanns en mängd roliga cyklar. Cykeltaxi, cyklar för 6-8-10 personer, cykelspårvagn (dragen av en cykel), Köpenhamnscyklar med vagn för last fram, en cykel där föraren stod och trampade på pedaler, (som på en gåmaskin som brukar finnas på gymmen), med mera. Jag blir glad av att se varianternas stora fantasi.
Vid Alexanderplatz är folkvimlet stort. Musiken ljuder över ytorna, spårvagnsspåren skär genom torgen, huset växer och förändras och folkhavet njuter. Vi likaså.
Vi ser att klockan närmar sig starttid för inlines marathon. Vi drar oss mot 1-milsplatsen för att betrakta deras framfart. Regnmoln hotar plötsligt, men blåser strax bort. I detta östra Berlin syns inget av det som borde ha varit. Husen har det moderna över sig, även om man ibland kan ana det gamla. Inlinesåkarna passerar i hiskelig fart. Cyklister och gångar korsar vägbanan med liv som insats. Funktionärerna frustreras och det ter sig ytterst vanskligt att passera, men några gör det ändå. Dumdristigt så det förslår.
Vi vandrar vidare genom gator och torg. Förundras och gläds över färd i positiv riktning. Det tyska folket har fått det bra. Vi hoppas att de, var och en, håller med.
På hemväg passerar vi start/målområdet för imorgon. Här sjuder lust och glädje stor idag, när inlinesåkarna gå i mål. Avspärrningarna täcker ett mycket stort område, så vi får vandra långt för att komma hemåt. På vägen finner vi en (usel) middagsrestaurang och vi får i oss en sista bit mat för idag. Nu får det snart vara klart för start.
18 797 steg får vara nog för idag.
Ryggapackning klar. Fötter omvårdade. Nummerlapp klar. Skorna redo. Tidtagningschippet monterat. Kläder framlagda. Ombyte likaså. Så, nu får vi hoppas att allt går bra.
30 september 2012. Söndag. Berlin Marathon .
Usel sömn. Väckning i ottan. Packning. Frukost 0600. En stillsam vandring upp mot Brandenburger Tor, där start/målområdet var beläget. Vi ser en strid ström människor vandra i samma riktning. Här finns ingen risk att komma fel. Alla vandrar åt samma håll. Lite tysta, med bestämda steg. Vi vandrar mot klädinlämningsområdet. Det finns mängder av tält, numrerade för rätt löpare. Funktionärerna lotsar och leder. De visar kartor och pekar. De vet var alla skall ta vägen. Leif & jag bestämmer mötesplats för vår återträff efter loppet - just där skall vi vänta på varandra sen, annars blir det hopplöst att finna varandra.
Ombyte. Klädinlämning. Det är kallt på morgonen. Vi får en sopsäck att hålla värmen i. Det hjälper en aning och vi vandrar bort till vår startfålla. Toalettköerna är enorma och jag ger upp. Det får bli oblyghet i parken eller bakom ett smalt träd. Det är många som gör likadant. Tjejer och killar står/sitter bredvid varandra, när nöden inte har någon lag.
Vi hittar in i vår fålla. Det är kallt. Det är fullt. Vi hittar inte våra Rånäs4H-kollegor men ser i resultatsammanställningen att Lotta står före oss i starten och Jennie står lite längre bak. Båda är långt före oss i mål. Carolina är skadad, så hon kan tyvärr inte komma till start. Musiken dånar, människorna är lite spattigt gladnervösa men ser ut att må väl. Kl 0900 går starten för eliten. Dessförinnan har rullstolarna startat, och några av dem hamnar mitt i vårt lopp senare. Det är då trångt och trassligt för dem att komma framåt.
Strax innan start släpps ett hav av gröna ballonger upp i himlen. Vi får vänta några minuter efter 9-slaget innan vår fålla släpps iväg. Trampandet börjar. Vi har 42 km - 42 195 meter - framför oss. Var och en i sin takt och på sitt sätt. Leif och jag korsar startlinjen på var sin sida av vägen, nästan samtidigt. Vi springer inte tillsammans. Vi vill hålla vår egen takt. Vid ca 4 km trampar Leif förbi mig. Vi säger hej och hej då. Sedan ses vi inte mer förrän nästan en timme efter målgång. Vi springer loppet var för sig - totalt 42 195 meter - men på vår sluttid skiljer det bara 1 minut, sånär som på några sekunder. Helt olika lopp och ändå nästan helt lika. Det är förundrande, tycker jag, att resultatet blev så jämnt oss emellan.
Loppet är väl arrangerat. Det finns många vätske- och energidepåer. Vatten, sportdryck, banan, äpple, energigel och te tillför energi i olika mått och vid olika tillfällen. Dessa tillskott behövs verkligen under resans gång. Funktionärerna är många och glada. Tidtagning sker på många ställen efter banan och km-markeringarna är likaledes många och tydliga. Det är ibland trångt längs banan. Publiken pressar på och funktionärerna eller avspärrningarna lyckas inte riktigt hålla dem stången. Det gör att banan smalnar ibland, trots att nästan hela vägbredden borde kunna vara tillgänglig. För orken, eller bristen på ork, har man sig själv att skylla, och kan knappas skyllas på funktionärerna. Å andra sidan är det mer än fyra mil som skall springas, det är ju ändå ganska långt.
När Leif & jag hittat varandra efter loppet, samlat våra krafter, njutit av solen en stund, bytt om och laddat in lite kompletterande energi vandrar vi i sakta mak mot vårt hotell. Det är skönt att gå. Det gör inte ont, även om det går lite långsamt. Vi ältar och njuter. Väl på hotellet njuter vi vidare en stund i den varma duschen, vi byter om och går så småningom ut för att äta middag. På väg mot middagsrestaurangen möter vi vår frukostgranne från igår, Conny Benjaminsson. Han har gjort sitt första maraton och är nöjd och glad. Han har kommit i mål, kan gå, har energi & glädje kvar och han blomstrar i kapp med sin fru/sambo. Man blir riktigt glad av all glädje det åstadkommer att springa maraton. Det är ju inte gjort med en klackspark, precis.
Leif & jag hittar ett matställe och äter middag i lugn och ro med ett fortsatt ältande av det stordåd vi just har gjort. När vi nästan är klara att gå tittar jag mot utgången och där står plötsligt våra Rånäs4H-veteranlöparkollegor. Det är så att man nästan svimmar av märkligheten. Vi är i storstaden Berlin, vi bor långt ifrån varandra och ändå möts vi på samma restaurang utan att ha bestämt möte. Tillfälligheterna är fantastiska. Vi får en trevlig stund tillsammans och gläds åt alla fantastiska upplevelser som skapats under dagen. De är underbara människor, tycker jag.
Fyra veteranlöpare från Rånäs 4H har sprungit Berlin marathon denna dag. Jag tror att alla är nöjda med sin insats.
1 oktober 2012. Måndag.
Sömnen blev lätt, men ändå acceptabel. Lätt, men skön. Vi äter en lååång frukost. Ja, det är ljuvligt att njuta. Det är många maratonlöpare i matsalen. Några stapplar en aning, någon haltar, någon har medaljen runt halsen och andra syns det på ändå. De ler, så där lite särskilt, när de tittar sig omkring. Vi trivs bland de likasinnade, även om vi inte känner dem alls. Samtalsämnet är givet idag. Vi finner resultatlistan i morgontidningen och frossar också i den. Letar, gläds och förundras. Ja, vi har goda resultat och får vara nöjda.
Endorfinerna känns ännu i kroppen. Vi ältar och ältar steg, ork, människor och depåer. Vi talar med andra som också njuter av endorfinerna som bubblar och ger. Det är som om det är en njutning att ha klarat att springa långt.
Efter frukost går vi ut på en vandringsfärd genom staden. Vi tar en båttur med både öst och väst på programmet. En stor bredd i typen av byggnader kan ses. Något är gammalt, något är ombyggt och väldigt mycket ser nytt ut. Jag imponeras av variationen av byggnadstyper. Den nya stora järnvägsstationen invigdes 2006. Väldigt mycket glas omgärdar den och många övriga byggnader. Lite känsla av storhetsvansinne känns - eller kanske vill de bara njuta av sin vackra frihet och framgång. Ja, det är en vacker stad. Ren, ordentlig, vänlig och tyst. Under guideturen på båten berättas om vad alla hus kostat att bygga. Kanske behöver storslagenheten betonas.
Jag har aldrig haft en längtan att besöka Berlin - men jag kan nu konstatera att jag gärna återvänder. Här finns inga bråkiga eller efterhängsna försäljare. Här är enkel och vänlig ro. Därtill allt det vackra och rena.
Berlin har mängder av kyrkor, museum och utställningar. Vi ser att landet har en plågsam historia. De vill minnas som en möjlihet att skapa bättring i den nya världen. Historiska monument från 1900-talets plågotid syns tydligt. De vårdar historien mycket väl.
Vi möter människor som linkar lite lätt. Man ser att det är många som vandrar långsamt och njuter av stadens alla vackra hörn idag. Det är tydligt att turismen bidrar till stadens kassaplus dessa dagar.
I staden finns t ex guidning per fot, cykel, cykeltaxi, segway, buss eller båt. Vi ser nya grupper med guide hela tiden, som visas kring byggnader, stadsdelar, företeelser, mm. Mängden är imponerande att se.
När dagen går mot kväll njuter vi stilla av ett glas vin och begrundar avslutningen av dagarna i Berlin. Plus & tillförande, är bedömningen av dagarna. Imorgon är det dags att återvända hem igen. Ja, vi har haft goda dagar. Njutit och mått. Hela och friska vänder vi åter hem - glada över nya erfarenheter och nya resultat.
Plus med Berlin för mig har t ex varit:
Dagens steg uppgick till 14 673.
2 oktober 2012. Tisdag. Hemfärdsdag.
Uppstigning i ottan. Slutpackning. Frukost. Taxi till flyget. Hem utan krångel. Enkelt & lätt.
Summa summarum kring denna lilla utflykt är mest bara plus.
Nu är frågan. Skall jag anmäla mig till 6-timmarstävlingen i Växjö den 27 oktober 2012, eller är det att gå ett steg för långt.
Anette Grinde
Marathonlöpare
Länkar. Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Bloggportalen.se. Knuff om Berlin - marathon - . Bloggare om endorfiner - Blogger.com. Berlin Marathon.
Klockan ringer en stund före kl 0300 på morgonen. Vi äter frukost, packar packningen i bilen och åker till Arlanda. Sofie ringer när vi är på väg genom Rimbo. Hon meddelar att hon nu går igenom säkerhetskontrollen. Hennes plan, till Nice, går kl 0600. Vårt, till Berlin, går 0630 och vi känner plötsligt att vi är sena. Sofie markerar också detta genom att tillägga att vi inte har tid för en punktering. Nej, tänker jag, det har vi inte. Hon har helt rätt. Och vi har inte tid för annat strul heller. När vi når Arlanda är det fullt på långtidsparkeringen och stressnivån stiger en aning. Nåväl, det löste sig och vi hann till vårt flyg. Men Sofie hann vi inte träffa som det var tänkt.
Flygfärden till Berlin var kort. Kön till biljettautomaten för att köpa bussbiljetter var däremot omåttligt lång. Vi hade å andra sidan inte så bråttom, så läget var ändå lugnt. Strax intill körde trafiken ihop sig och ilskan steg i leden när en busschaufför vägrade att flytta sin buss trots att han blockerade vägen. Det är inte underligt att det blir krig i världen när människor inte kan hantera sin situation i en enkel korsning. Stress skapar vrede, som skapar hårda ord och gester som riskerar att övergå i våld.
Bussen in till stadens mitt är full, men vi ryms ändå. Det verkar som om alla i den långa kön fick plats.
Hauptbahnhof . Här får vi av. Vi styr våra fötter mot Brandenburger Tor. Där har mången sorg utspelat sig genom tiderna; men är numera ett minnesmärke med positiv ton. Här skall snart 40 000 löpare och en stor mängd inlinesåkare passera under den kommande helgen. Det lär göras med kraft och med glädje.
 |
| Brandenburger Tor - en plats för frihet |
På vår promenad ner mot Platz der Luftbrücke passerar vi ett förunderligt konstverk. Det visar sig vara " förintelseminnesmärket" - där 2700 betongpelare av varierande höjd skapar ett fantastiskt område som skapar tanke kring massiv sorg, men nu också glädje över alla de fantastiska minnen människor skapar här. 19 000 kvadratmeter - 2700 pelare i räta rader förundrar. Området saknar ingång och utgång. Det är upp till betraktaren att avgöra vad som kommer först eller sist.
Den tidigare frukosten tvingar in oss på en restaurang strax före kl 1200. Magen säger att vi behöver ha lunch. Pastan slinker ner på en fin restaurang som bara tar kontanter. Jag hickar till, eftesom jag nästan alltid betalar med kort. Vi lyckas dock skramla ihop till vår nota så vi slipper diska oss ut. Mätta och belåtna vandrar vi vidare på vår färd.
Platz der Luftbrücke. Tempelhof. Mässan visar sig vara belägen i flera flyghangarer nära staden. Flygplatsen lades ner 2008. Hangarerna blev en fantastisk mässplats (åtminstone för oss som kom tidigt på fredagen).
Mässan var enorm. En så stor mässa har jag inte sett förr. Inte ens i New York, där antalet löpare var ca 47000. Här är det färre löpare, men mässan är avsevärt mycket större. Jösses, så mycket pengar det snurrar i detta maskineri.
Vi hämtar våra nummerlappar och tidtagningschips. Sedan betraktar vi köphysterin och noterar att det finns mängder av marathonlopp världen över. Den 3 augusti 2013 blir det ett ultralopp i Sthlm - 50 km eller 100 km - med Sthlm marathonorganisationen som arrangör. Träning och löpning slår som aldrig förr. Det är fantastiskt att se.
Så vandrar vi i sakta mak mot Fjord hotell Berlin för en stunds vila och reflektion innan magen kräver mat igen.
Efter en stunds vila vandrar vi igen. Potsdamer Platz erbjuder fantastiska byggnader med mängder av resturanger under ett vackert utetak. Prisnivån var för hög så vi vandrar vidare några steg bort, där vi finne en spännande och mycket välbesökt restaurang med humant prisläge. Pastan smiter vant ner i magen med nöjd min.
En god och vänlig dag i en ny stad går mot sitt slut.
20 032 steg får duga för idag.
29 september 2012. Lördag .
Sovmorgon. En lång och fantastisk frukost. Frukostsalen är full av maratonlöpare med anhöriga. Flera är svenskar. Vi talar med bordsgrannarna från västra Sverige. Conny Benjaminsson skall göra sitt första maraton. Hans fru/sambo skall coacha.
Utställningen vid Checkpoint Charlie berättar en del om fasan, liksom glädjen i klokskapens år 1989. Ja, vi lever i en värld med många skeenden. Fasor och lyckliga vändningar går ibland hand i hand. Ibland kommer vändningarna för sent.
Vi hamnar som åskådare till ett långt demonstrationståg, antagligen politiskt. Jag vet inte vilken fråga som avhandlades, men musik, ballonger, flaggor och mängder av människor gav utan oväsen uttryck för sin sak. Det såg ut som om flera olika partier och grupper talade för sin sak, fast i ett och samma led. Det var städat och ordentligt.
Staden har väldigt många speciella byggnader. Här verkar arkitekter med avsevärd mångfald. Man blir glad av att se de fantastiska byggnader som här finns.
Efter långt om länge finner vi ett lunchställe. Sen lunch kommer att ge oss problem att hinna med middagen. Kanske beror det på att vi gjorde frukosten så lång och trivsam.
Staden är knökafull av turister. Detta evenemang är en ordentlig kassako för staden. 40 000 löpare med vänner och medföljande anhöriga besöker stadens alla hörn, äter sig mätta och glada, lyssnar till guider och besöker butiker. Alla hotell gör tummen upp och ler mot de långväga gäster som med glädje hittar hit.
Jag blir glad av solen och värmen, av hus med egna omvårdade gårdar och av ytor mellan husen täckta av regnskyddande tak som ger fantastiska gårdar för restaurangernas utemiljöer. Det ger ett fantastiskt nyttjande av ytorna och mervärden för många. Vi ser turister från olika länder njuta vandrarens steg och vilan i stilla takt. Löpningen får anstå till imorgon.
I Berlin fanns en mängd roliga cyklar. Cykeltaxi, cyklar för 6-8-10 personer, cykelspårvagn (dragen av en cykel), Köpenhamnscyklar med vagn för last fram, en cykel där föraren stod och trampade på pedaler, (som på en gåmaskin som brukar finnas på gymmen), med mera. Jag blir glad av att se varianternas stora fantasi.
Vid Alexanderplatz är folkvimlet stort. Musiken ljuder över ytorna, spårvagnsspåren skär genom torgen, huset växer och förändras och folkhavet njuter. Vi likaså.
Vi ser att klockan närmar sig starttid för inlines marathon. Vi drar oss mot 1-milsplatsen för att betrakta deras framfart. Regnmoln hotar plötsligt, men blåser strax bort. I detta östra Berlin syns inget av det som borde ha varit. Husen har det moderna över sig, även om man ibland kan ana det gamla. Inlinesåkarna passerar i hiskelig fart. Cyklister och gångar korsar vägbanan med liv som insats. Funktionärerna frustreras och det ter sig ytterst vanskligt att passera, men några gör det ändå. Dumdristigt så det förslår.
Vi vandrar vidare genom gator och torg. Förundras och gläds över färd i positiv riktning. Det tyska folket har fått det bra. Vi hoppas att de, var och en, håller med.
På hemväg passerar vi start/målområdet för imorgon. Här sjuder lust och glädje stor idag, när inlinesåkarna gå i mål. Avspärrningarna täcker ett mycket stort område, så vi får vandra långt för att komma hemåt. På vägen finner vi en (usel) middagsrestaurang och vi får i oss en sista bit mat för idag. Nu får det snart vara klart för start.
18 797 steg får vara nog för idag.
Ryggapackning klar. Fötter omvårdade. Nummerlapp klar. Skorna redo. Tidtagningschippet monterat. Kläder framlagda. Ombyte likaså. Så, nu får vi hoppas att allt går bra.
 |
| Är det fullmånen som gör det svårt att sova - eller är det vårt marathon som ligger framför oss? |
30 september 2012. Söndag. Berlin Marathon .
Usel sömn. Väckning i ottan. Packning. Frukost 0600. En stillsam vandring upp mot Brandenburger Tor, där start/målområdet var beläget. Vi ser en strid ström människor vandra i samma riktning. Här finns ingen risk att komma fel. Alla vandrar åt samma håll. Lite tysta, med bestämda steg. Vi vandrar mot klädinlämningsområdet. Det finns mängder av tält, numrerade för rätt löpare. Funktionärerna lotsar och leder. De visar kartor och pekar. De vet var alla skall ta vägen. Leif & jag bestämmer mötesplats för vår återträff efter loppet - just där skall vi vänta på varandra sen, annars blir det hopplöst att finna varandra.
Ombyte. Klädinlämning. Det är kallt på morgonen. Vi får en sopsäck att hålla värmen i. Det hjälper en aning och vi vandrar bort till vår startfålla. Toalettköerna är enorma och jag ger upp. Det får bli oblyghet i parken eller bakom ett smalt träd. Det är många som gör likadant. Tjejer och killar står/sitter bredvid varandra, när nöden inte har någon lag.
Vi hittar in i vår fålla. Det är kallt. Det är fullt. Vi hittar inte våra Rånäs4H-kollegor men ser i resultatsammanställningen att Lotta står före oss i starten och Jennie står lite längre bak. Båda är långt före oss i mål. Carolina är skadad, så hon kan tyvärr inte komma till start. Musiken dånar, människorna är lite spattigt gladnervösa men ser ut att må väl. Kl 0900 går starten för eliten. Dessförinnan har rullstolarna startat, och några av dem hamnar mitt i vårt lopp senare. Det är då trångt och trassligt för dem att komma framåt.
Strax innan start släpps ett hav av gröna ballonger upp i himlen. Vi får vänta några minuter efter 9-slaget innan vår fålla släpps iväg. Trampandet börjar. Vi har 42 km - 42 195 meter - framför oss. Var och en i sin takt och på sitt sätt. Leif och jag korsar startlinjen på var sin sida av vägen, nästan samtidigt. Vi springer inte tillsammans. Vi vill hålla vår egen takt. Vid ca 4 km trampar Leif förbi mig. Vi säger hej och hej då. Sedan ses vi inte mer förrän nästan en timme efter målgång. Vi springer loppet var för sig - totalt 42 195 meter - men på vår sluttid skiljer det bara 1 minut, sånär som på några sekunder. Helt olika lopp och ändå nästan helt lika. Det är förundrande, tycker jag, att resultatet blev så jämnt oss emellan.
Loppet är väl arrangerat. Det finns många vätske- och energidepåer. Vatten, sportdryck, banan, äpple, energigel och te tillför energi i olika mått och vid olika tillfällen. Dessa tillskott behövs verkligen under resans gång. Funktionärerna är många och glada. Tidtagning sker på många ställen efter banan och km-markeringarna är likaledes många och tydliga. Det är ibland trångt längs banan. Publiken pressar på och funktionärerna eller avspärrningarna lyckas inte riktigt hålla dem stången. Det gör att banan smalnar ibland, trots att nästan hela vägbredden borde kunna vara tillgänglig. För orken, eller bristen på ork, har man sig själv att skylla, och kan knappas skyllas på funktionärerna. Å andra sidan är det mer än fyra mil som skall springas, det är ju ändå ganska långt.
När Leif & jag hittat varandra efter loppet, samlat våra krafter, njutit av solen en stund, bytt om och laddat in lite kompletterande energi vandrar vi i sakta mak mot vårt hotell. Det är skönt att gå. Det gör inte ont, även om det går lite långsamt. Vi ältar och njuter. Väl på hotellet njuter vi vidare en stund i den varma duschen, vi byter om och går så småningom ut för att äta middag. På väg mot middagsrestaurangen möter vi vår frukostgranne från igår, Conny Benjaminsson. Han har gjort sitt första maraton och är nöjd och glad. Han har kommit i mål, kan gå, har energi & glädje kvar och han blomstrar i kapp med sin fru/sambo. Man blir riktigt glad av all glädje det åstadkommer att springa maraton. Det är ju inte gjort med en klackspark, precis.
Leif & jag hittar ett matställe och äter middag i lugn och ro med ett fortsatt ältande av det stordåd vi just har gjort. När vi nästan är klara att gå tittar jag mot utgången och där står plötsligt våra Rånäs4H-veteranlöparkollegor. Det är så att man nästan svimmar av märkligheten. Vi är i storstaden Berlin, vi bor långt ifrån varandra och ändå möts vi på samma restaurang utan att ha bestämt möte. Tillfälligheterna är fantastiska. Vi får en trevlig stund tillsammans och gläds åt alla fantastiska upplevelser som skapats under dagen. De är underbara människor, tycker jag.
Fyra veteranlöpare från Rånäs 4H har sprungit Berlin marathon denna dag. Jag tror att alla är nöjda med sin insats.
- Jennie Sandberg 3.28.35. Placering 391 av 7898 damer samt 70.a i K40 - av totalt 1537 i den klassen.
- Charlotta Frenander 3.19.56. Placering nr 200 av 7898 damer totalt samt 7.a i K50 - av totalt 1007 i den klassen.
- Anette Grinde Lundeberg 3.37.58. Placering 682 av 7898 damer samt 41.a i K50 - av totalt 1007 i klassen.
- Leif Hemlin 3.36.52. Placering 7946 av 26451 herrar samt 87.a av totalt 857 i klassen M60.
Totalt antal herrar i resultatlistan 26451 st
Totalt antal damer i resultatlistan 7898 st
Totalt antal damer i resultatlistan 7898 st
 | ||
| Rånäs4H-veteranlöpargänget i Berlin: Lotta, Anette, Jennie, Carolina & Leif. |
1 oktober 2012. Måndag.
Sömnen blev lätt, men ändå acceptabel. Lätt, men skön. Vi äter en lååång frukost. Ja, det är ljuvligt att njuta. Det är många maratonlöpare i matsalen. Några stapplar en aning, någon haltar, någon har medaljen runt halsen och andra syns det på ändå. De ler, så där lite särskilt, när de tittar sig omkring. Vi trivs bland de likasinnade, även om vi inte känner dem alls. Samtalsämnet är givet idag. Vi finner resultatlistan i morgontidningen och frossar också i den. Letar, gläds och förundras. Ja, vi har goda resultat och får vara nöjda.
Endorfinerna känns ännu i kroppen. Vi ältar och ältar steg, ork, människor och depåer. Vi talar med andra som också njuter av endorfinerna som bubblar och ger. Det är som om det är en njutning att ha klarat att springa långt.
Efter frukost går vi ut på en vandringsfärd genom staden. Vi tar en båttur med både öst och väst på programmet. En stor bredd i typen av byggnader kan ses. Något är gammalt, något är ombyggt och väldigt mycket ser nytt ut. Jag imponeras av variationen av byggnadstyper. Den nya stora järnvägsstationen invigdes 2006. Väldigt mycket glas omgärdar den och många övriga byggnader. Lite känsla av storhetsvansinne känns - eller kanske vill de bara njuta av sin vackra frihet och framgång. Ja, det är en vacker stad. Ren, ordentlig, vänlig och tyst. Under guideturen på båten berättas om vad alla hus kostat att bygga. Kanske behöver storslagenheten betonas.
Jag har aldrig haft en längtan att besöka Berlin - men jag kan nu konstatera att jag gärna återvänder. Här finns inga bråkiga eller efterhängsna försäljare. Här är enkel och vänlig ro. Därtill allt det vackra och rena.
Berlin har mängder av kyrkor, museum och utställningar. Vi ser att landet har en plågsam historia. De vill minnas som en möjlihet att skapa bättring i den nya världen. Historiska monument från 1900-talets plågotid syns tydligt. De vårdar historien mycket väl.
Vi möter människor som linkar lite lätt. Man ser att det är många som vandrar långsamt och njuter av stadens alla vackra hörn idag. Det är tydligt att turismen bidrar till stadens kassaplus dessa dagar.
I staden finns t ex guidning per fot, cykel, cykeltaxi, segway, buss eller båt. Vi ser nya grupper med guide hela tiden, som visas kring byggnader, stadsdelar, företeelser, mm. Mängden är imponerande att se.
När dagen går mot kväll njuter vi stilla av ett glas vin och begrundar avslutningen av dagarna i Berlin. Plus & tillförande, är bedömningen av dagarna. Imorgon är det dags att återvända hem igen. Ja, vi har haft goda dagar. Njutit och mått. Hela och friska vänder vi åter hem - glada över nya erfarenheter och nya resultat.
Plus med Berlin för mig har t ex varit:
- jag hade inga positiva förväntingar om en vacker stad. De kom på skam. Jag hade helt fel.
- här fanns mängder av fantastiska byggnader och minnesplatser
- förintelseminnesmärket & checkpoint Charlie gjorde ett djupt intryck
- överallt fanns ett fantastiskt månande av stadens och landets historia
- vänlighet i mängd
- rent och snyggt
- en känsla av att här är det hederligt och en låg brottslighet.
Dagens steg uppgick till 14 673.
2 oktober 2012. Tisdag. Hemfärdsdag.
Uppstigning i ottan. Slutpackning. Frukost. Taxi till flyget. Hem utan krångel. Enkelt & lätt.
Summa summarum kring denna lilla utflykt är mest bara plus.
Nu är frågan. Skall jag anmäla mig till 6-timmarstävlingen i Växjö den 27 oktober 2012, eller är det att gå ett steg för långt.
Anette Grinde
Marathonlöpare
- Mer om maraton i denna blogg.
- Rånäs 4H
- Lotta, Jennie & Carolina hade inte samma positiva upplevelse av mässan innan loppet som Leif & jag hade. Leif & jag besökte mässan på fredag strax efter öppning. Då var det inte särskilt mycket folk & vi behövde inte köa alls. Vi fann den bra. De övriga besökte den under lördagen. De fick köa i många timmar och det var väldigt mycket folk på plats.
- Berlin marathons hemsida.
- Fjord hotel Berlin.
- Air Berlin.
Länkar. Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Bloggportalen.se. Knuff om Berlin - marathon - . Bloggare om endorfiner - Blogger.com. Berlin Marathon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar