Jag tog fel i en korsning. Färden blev en annan. Den blev längre, och den blev långsammare. Jag hamnade mitt i tisdagens morgonrusning. Det gick väldigt långsamt. Den gav mig tid att lyssna ännu en stund på en fantastisk röst och på fantastiska ord. Det gav en möjlighet att släppa tankarna inför dagen, och det gav en möjlighet till en njutande vila.
Jag lyssnar till Marie Richardson när hon läser Evas bok av Marianne Fredriksson. Richardsson har en fantastisk läsröst, och hon läser en fantastisk bok. Den går in i mitt hjärta. Den känns.
Språket tilltalar. Richardsons läsning. Hennes ton. Sättet boken är skriven på. Tilltalar.
Jag har lyssnat till hela boken, men längtar ändå efter att lyssna mer. Längtar. Det finns en enkelhet, och ett mycket stort djup i boken. Jag hör orden om Gud, om orden, om herdefolket, om kunskapen, om minnet, om naturen, om insikten, om sorgen efter de döda och längtan efter att förstå.
Jag hör orden om omsorg och kärlek till nästan. Det viktigaste av allt i vår värld.
Det värker i mig när jag hör sorgen och vreden. Liksom när kärleken och längtan blir tydlig. Längtan efter gemenskapen och omsorgen. Hon, Eva, som söker och som längtar. Precis som alla vi andra gör. Hon som vill förstå och förändra. Hon som vill lära sig att bli mjukare, och ser att det är möjligt. Hon som söker och hon som vill dela med sig till sin nästa.
En tår rinner sakta nerför min kind, när jag hör orden…..om kärleken till sin nästa…om smärtan…och om längtan…
Jag går med längtan vidare till nästa bok i serien. Kain står på tur.
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar