 |
| Utgiven 2011 |
Nio röster för tolerans och försoning
Pernilla Ahlsén
Isbn 978 91 86317 03 4
Olof Palmes Internationella Center
Boken saknar årtal, som om den är tidlös. Det är den förstås inte. Jag kan utläsa av texten att den är skriven efter 2010, dock inte exakt när. Boken handlar om ett dialogprojekt som ingår i Palmecentrets verksamhet, vi får möta människor som arbetat i eller kommit i kontakt med projektet och höra några av deras tankar om betydelsen av dialog, om politikens makt och om livet som det ter sig för dem.
Boken berättar om arbetslöshet och makt, om utanförskap och politiska preferenser som t o m innebär att man brukar våld mot de som tycker annorlunda eller bara för att man tillhör eller röstar på ett annat parti. Den berättar om korruption och tvång och den berättar om hur kvinnorna sätter på sig sin sjal på huvudet, bara för att slippa männens hån. Många av texterna visar mig på ett samhälle som är väsensskiljt från vårt eget, där jag tänker att jag är acceptabelt likvärdig ett annat kön, kan själv välja mina kläder, min smak och min politiska riktning. Där jag, och huvudparten av oss, inte möts av förakt eller våld för att jag tycker eller gör vardagliga saker. Jag har tillgång till de mänskliga rättigheterna som vi alla bör ha tillgång till. Det är tydligt att det inte är så där, i de boendekvarter dessa människor bor och lever i.
Vi har tak över huvudet, som ingen tar sig rätten att riva. Vi har mat på bordet, rätt till utbildning och en relativ möjlighet till ett arbete. Vi har också en acceptabel omsorg från samhället, genom t ex sjukpenning, arbetslöshetsersättningar, pensioner, sjuk- och åldringsvård, mer än väl för de flesta i vårt samhälle och i underkant för några. Underkant, utan överflöd, ser regeln i stället ut att vara i Palestina. Där råder inte de mänskliga rättigheterna som här. Arbetslöshet, svårighet att få tillgång till sjukvård eller för ungdomarna att kunna utbilda sig är ett faktum. Våldet eskalerar till och från, beroende av tröstlösheten, där hoppet om bättring sinar och man tror att våldet är den enda framkomliga vägen. Det är det förstås inte, våld är sällan framgångsrikt. Ett dialogprojekt - där tolerans och försoning står på agendan, där samtal och aktiv handling i långsam takt kan leda till förståelse - kan leda till fred. Visst vore det ljuvligt om samtalet fick ta plats och vi alla bestämde oss för att lyssna på varandra, försöka förstå den andre parten?
Just här, synligt i den lilla skriften, beror dock en stor del av konflikterna på att människorna, här palestinierna, tillhör olika partier, de träter sålunda inbördes, inte mot en utomstående part. Hur kan det skapa en sådan oreda? Hur kan människorna tillåta denna utveckling, denna splittring inom sig. Är det inte möjligt att se människan, se bortom din egen fördom; se vad hon/han kan, vill och gör, inte bara vad du tror att hon/han tänker och är. Ja, såklart det är.
Boken är som en liten projektrapport, små korta berättelser som ger olika bilder av olika människors vardag. Den är fin att läsa, men samtidigt tung. Den visar en bit av verkligheten, visar sorg och tyngd, men den visar också en hel del hopp.
Dialog - för tolerans och försoning - bör onekligen vara rätt väg att gå.
Anette Grinde
Länkar;
Kurslitteratur.
Palmecenter - dialog för Palestina.
Pernilla Ahlséns skrifter.
Kyrkans Tidning.
