Kärlek till ett levande väsen.

Jag har djurrättsaktivister i mitt flöde. Det är engagerade och fantastiska människor som värnar om livet. De har en styrka i sina tanke och är beredda att tala och ivra för den. De bär stor respekt för det levande. Det gör mig varm i hjärtat. De möter rätt hårt motstånd, men ivrar vidare. Ihärdighet är en bra grej. Deras ihärdighet och ordande gör mig uppmärksam på nya frågor. Det lär mig mer. De sätter fokus på det som kan tyckas vara normalt, vad nu det är. De visar hur absurd den - normalitet - kan vara, är. Ibland är den helt enkelt riktigt ordentligt uppåt väggarna fel. Då behöver den förstås utmanas. Som några av djurrättsaktivisterna gör.

Det finns många andra som bär kärlek till ett levande väsen också, kanske inte som djurrättsaktivisterna men ändå till något som står nära deras hjärta. Det kan t ex vara ett djur, som t ex en hund eller en katt, eller det kan vara ett barn (oavsett ålder) eller en sambo/maka/make. Kärleken till det levande - som t ex människor, djur och natur - är fint, men ibland upplever man det en aning konstigt. Ja, vi alla upplever konstigheter och andra människors små särskilda egenheter på olika sätt, och förundras just olika med anledning av detta. Någon blir våldsam eller ordmässigt aggressiv. Någon blir tårdrypande känslomässig och några blir extremt vänliga. Någon annan reagerar mot eller med på motsvarande sätt, alltså inte nödvändigtvis som den andra utan ibland helt tvärt emot. Vi reagerar helt enkelt olika på nästan allt, trots att vi ibland förväntas reagera normalt - i någon form av platt samstämmighet som inte alls råder. Vad är normalt?

Jag läser Crister Enander (Slagregnens år) just nu. Han skriver om människorna och om deras kärlek till sina fyrbenta vänner. Kärleken, som också inkluderar puss och kram, nos mot nos, med ett levande väsen som just nosat i kiss, bajs och annat mindre smakfullt på den skitiga trottoaren. Det finns ju också de som delar glass och mat med sina djur, ja, samma djur som just nosat sig runt i kvarteret. Det känns, för mig (och Enander) och möjligen några andra, inte helt normalt. Det är dock ännu inte riktigt klarlagt vad som egentligen är normalt. Eller kanske skall vi här istället tala om klokskap? Känns det normalt eller klokt att pussa sin hund, som just nosat i smörjan på gatan?

Kärlekens vägar är inte alltid solklar, den är uppenbart förblindad ibland. Kanske är det så att kärleken till ett levande väsen möjligen inte alltid är förenad med fullständig klokskap.

Vad nu klokskap är.

Bortsett från okunskapen om vad som egentligen är normalt, hur förblindade vi blir i olika situationer och hur klokskap utvecklar sig - är kärleken till ett levande väsen nödvändigt för den enskilde människans väl. Ensam, utan kärlek och omsorg till och från det levande, kan vi inte vara. Då förtvinar vi till stumma och kalla - eller kanske arga - stockar.

Kärlek och omsorg - inkluderande respekt för varandra - är viktigt, tycker, tror och vet jag. Säkert också du.

A...

Slagregnens år - Crister Enander

Slagregnens år
Crister Enander
Heidruns förlag
2016
Isbn 978 91 86699 41 3
Heidruns.se 

En tankebok. Ja, jag tänker mig att läsa den så, som en tankebok. De olika avsnitten - berättelserna & reflektionerna - får användas som underlag för att utforska mina egna tankar. Vilka associationer drabbar mig när jag läser? 

I bokens inledande kapitel - 3 maj, I gryningens gränsland - berättar Enander om några av sina ungdomsbekantskaper och ungdomshyss (utan att vare sig han eller jag reflekterar över var gränsen mellan hyss och olagligheter går). Han reflekterar över vad som hänt med två barndomskamrater och om deras grundförutsättningar i livet, som hemmet och föräldrar. Hans reflektion föder tankar hos mig om våra grundförutsättningar och vad som blir av oss, och varför. Vad är gener och arv, vad är miljö och hur påverkar det oss i våra liv. Det för också med sig tankar om civilkurage (som ofta upptar mina tankar), t ex om vårt ansvar när barn far illa. Jag undrar hur hans barndomskompisar Frank och Johnny verkligen hade det. 

Det gör ont i själen att tänka och veta att barn far illa. 

Det sägs (ofta) att vi själva styr våra liv. Att allt är möjligt. Ja, i vissa mått, men i andra inte. Det är inte sant, tänker jag, att allt är möjligt - i varje fall inte helt. Mycket är möjligt för att vi tror och har sikte på att det är möjligt; att vi satt upp en sådan målbild och ständigt strävar dithän. Men, hur är det för de/oss som inte är kapabla att sätta de nödvändiga målbilderna i alla sammanhang? Hur är det för de/oss som inte hanterar det själva och inte lyckas åstadkomma det stöd från omgivningen som krävs för att vi skall kunna bygga vår egen kraft? Jag tänker att det är många som kan bygga kraften alldeles själva, trots att de är ensamma på sin öde ö, men jag tänker också att det är många som inte kan det. För att de saknar stöd och den positiva kraften omkring sig. Möts med nej, istället för med inspiration, alternativ och en utvecklande riktning. Typ ja, (men inte bara ja) istället för ständiga nej.

Vad spelar roll för våra liv? Vad gör oss till bra, eller bara bättre människor? Vad får oss att orka göra slag i saken, lyfta oss själva (& andra) med hjälp av våra och andras drivkrafter till att bli och göra det vi vill bli och göra. Vad nu det är? 

Vad spelar roll för våra liv? Arv och gener, ja. Miljö och fostran, ja. Klass, ja. Vänner, ja. Tillgång till ett rikt liv, ja. Litteratur, kultur, utbildning, ja. Musik, ja. Positiv kraft omkring oss, ja. Stöd från människor som spelar roll, ja. Ifrågasättande diskussioner, ja. Rättvisa, ja. 

Tala med - tillsammans med - andra. Lyssna på andra. Se andras förutsättningar. Hjälp varandra framåt. 

När vi har kommit så långt fram i tiden (i boken) som till den 9 maj (årtal obekant) är ämnet Vi väljer. Det inkluderar t ex frågor om våra val, om vi skall välja person eller parti, om vem/vilka som vänder kappan efter vinden, partiernas program och inställning - och den ofantligt viktiga frågan om demokrati, eller kanske vad demokrati är. Detta tar jag med mig ut på min löparrunda för vidare begrundan. 

A..

"Makthavare har ingen fallenhet för att frivilligt dela med sig av makten. De klamrar sig oftast fast med alla till buds stående medel. Ty makt är en form av drag." - skriver Enander i slutet av kapitlet om Vi väljer. 

Mer om Slagregnens år & Crister Enander - här.

Heidruns förlag. Adlibris.

På bordet ligger....

Slagregnens år
Crister Enander
Heidruns förlag
2016
Isbn 978 91 86699 41 3
Heidruns.se 

Förlaget - Heidruns förlag - säger följande om boken; I "Slagregnens år" reflekterar Crister Enander över det svenska samhällets utveckling. Rättframt ringar han in vår samtids brinnande aktuella frågor. På samma sätt som han beskriver och nagelfar sina egna existentiella dilemman. Han inleder med intensiva och svåra minnen från barndomen, upplevelser som inte minskat i styrka genom livet.

Enander skriver mer personligt än i tidigare böcker. Om sin livsavgörande kärlek till Lotta, kvinnan han älskar, om vad hon betytt och alltjämt betyder för honom. Hans självrannsakan är inträngande när han skildrar ett förhållande som blev alltmer destruktivt och slutade med flickvännen Pias självmord en tid efter att förhållandet upphört.

Vi får möta människor i samhällets utkant, människor som Enander lär känna under sina morgonpromenader – människor som samhället förnekar och fördömer. Enanders skildring av vad dessa utslagna får genomlida står i bjärt kontrast till vad samtiden tycks värdesätta mest. Denna utveckling får Enander att vredgas över det goda samhällets nedgång, välfärdens förfall.

Crister Enander umgås dagligen med författare, döda som levande, på sin skrivkammare i Lund. Somliga av hans favoriter dyker åter upp men också andra. I Slagregnens år framträder flera av de mest utmanande – som Sven Delblanc, Gunnar Ekelöf, August Strindberg, Henrik Tikkanen, Astrid Lindgren. Vännerna från hans dammiga bokhyllor, de som vänligt men bestämt pockar på hans uppmärksamhet. De som vet att trösta när dagarna är grå och ångesten svider i själen.

Slagregnens år är i alla stycken en tankebok och som sådan väcker den eftersinnande nya tankar om litteraturen, om samhället och om vad som på allvar påverkar och formar oss som människor.

Crister Enander har i år fått mottaga två personliga stipendier dels från Svenska Akademien för "hur han kämpar på den seriösa kritikens bastioner.", dels ett från Helge Ax:son Johnsons Stiftelse som belöning för ”sitt litterära arbete”.

Först vill jag säga att det är fantastiskt att det finns så mycket olika litteratur, så många olika typer av böcker skrivna av inspirerande och engagerade människor. Det är verkligen värdefullt. Man blir varm i själen av detta. Det finns böcker för alla intressen och alla åldrar. Det finns alltid något nytt att förkovra sig i eller drömma sig bort med. Ja, det är fantastiskt.

Jag har inte läst Crister Enander förut, men ser att han har skrivit flera böcker där två har utgivits på Heidruns förlag. Förlaget är beläget i Torsby, som jag tänker på som en värmländsk skogstrakt med vandrande vargar och en lagom spektakulär (intressant och bra) skidanläggning. Jag har inte varit där mer än passerande, så min bild är inte färgad av en relevant verklighetsuppfattning, bara av ett selektivt betraktat nyhetsflöde och möten med människor som har delgivit mig något av sin verklighetsuppfattning. Inte heller den är förstås komplett, kanske inte ens sann. För vad är komplett och sant?

Crister Enander har skrivit en tankebok, läser jag. Och att han beskriver och nagelfar sin egna existentiella dilemman. Heter det inte existensiella? Nej, det heter tydligen existentiella. Redan här blir jag förvirrad. Hur skall detta gå? Nåväl, jag ser fram emot läsningen.

A..

Heidruns förlag. Adlibris.