Idag går min tanke till en av de föreningar jag är medlem och (vill vara) aktiv i. Den är hårt styrd av några få, svår att (få) vara en aktiv del i och det är nästan så att man till slut inte vill.
För mig är platsen - eller andemeningen - viktig, så jag fortsätter ändå ett tag till.
Mottagandet lär mig hur jag inte vill att det ska vara på andra platser. Det uppmärksammar mig på hårdhet, motstånd, information och hur människor agerar. Du och jag, vi tillsammans, och vad som händer i de olika konstellationerna. Nästan allt kan nästan ändå kokas ner till personkemi, hur man släpper in och hur man står ut (eller inte) att samtala med varandra. Det är svårt att komma vidare ibland, men det är förstås ändå viktigt att inte ge upp.
Jag är starkt för att man följer samhällets (juridiska och moraliska) regler, att man är demokratisk i sitt förhållningssätt och att man bidrar till att involvera de som vill vara engagerade. Jag förstår att man kan/riskerar att bryta mot ramarna när framkomligheten blir hopplös och jag tänker att vi alla behöver se och förstå rimligheten i de förhållanden vi arbetar under.
Jag ser ofta stadgar, protokoll och företeelser som får mig att skratta i någon form av hysterisk desperation. De är inte vettiga ur flera perspektiv. Ord och tolkningar spelar roll, hänvisningar och idéer blir som galenskap. Jag hör människor säga att man ska förhindra medlemmarnas protester, ja, det är begripligt eftersom det är svårt att bryta sin egen tanke, men det är eller kan också vara tankespår som behöver begrundas. Kanske inte som lag, men som att se saker från andra perspektiv. Att ha en öppen dialog, att få möjlighet att tala och att se att man blir lyssnad till - i en rimlig ton, takt och med relevant eftertänksamhet. I det menar jag inte stora möten, ty där kan människor inte komma till tals. Jag menar i det mindre, i öppna och vänliga samtal, i kommunikation där svaren inte är klara utan möjligheten finns att tänka nya tankar: Jasså, du tänker så, det ska jag/vi begrunda. Tack. Ja, och också göra det, förstås. Vi tillsammans är grejen i en förening.
Föreningen har sitt spår. Kommunen har sitt. Jag har mitt och du har ditt. Och alla andra likaså. Vi behöver vara pragmatiska, följa reglerna, lyssna och se varandra. Ja, det är förstås omöjligt, men det hindrar inte att vi ändå måste.
Allteftersom jag tänker, så upptäcker jag (som alltid) att det inte bara gäller en förening, en styrelse, en revisor, en ledamot eller en organisation. Det gäller alla, alltid, ty vi är människor som fungerar eller inte tillsammans.
Pepp, för en ny dag. Pepp, för omtag och ny styrka. Pepp, för människor, föreningsliv och tillsammansagerande.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar