onsdag 5 januari 2022

Så här vill jag inte ha det..


Jag letar en adresslänk. Hittar. Sätter in den på rätt plats. Jag söker nytt för butiken, nya sätt för att det ska bli mer och bättre, jag lägger kraft, väldigt mycket kraft, försöker med hur mycket som helst, servar människor så långt det är möjligt, ja, jag slår ofta knut på mig själv för att hjälpa. Jag hittar kommentarer på nätet. Oförsonliga, obegripliga och helt tvärtemot min tanke om människor och plats. Jag känner gråten växa inom mig.

Telefonen ringde förra veckan. Kunden frågade, jag svarade nej för att det inte ryms och är möjligt här. Hon argumenterade, vägrade att lyssna. Jag upprepar, nej, tyvärr. Hon vill inte, vägrar acceptera. Jag har kunder i butiken, som jag behöver prioritera. Jag är själv. Hon vägrar att lyssna, Säger ovärdigheter. Jag välkomnar henne till butiken, för att jag önskar varje person att se och tänka om. Jag avslutar samtalet. Jag ordnar anletsdragen och vänder mig till kunden på plats, hon som väntar på min tid. Hon säger; oj, så ovärdig hon lät. Hur står du ut med sådant? 


Ja, så är det ibland. Inte så ofta, men ibland finns det människor som inte vill ta ansvar för sina egna handlingar, De vill inte se att eller vad, skyller på någon annan som om man är ensam på jorden och har rätt till allt. De höjer rösten, hotar, slår i dörrar och skriver ovärdigheter på nätet. Det händer ibland, som tur är inte så ofta. När det händer sätter det sig i mig, i min kropp och i min själ. Det får mig att ta spjärn, som för att hindra ett intrång - men min kropp tar emot vreden som vräks över mig. Den går in i mina celler, väcker mig på natten, gör mig rädd för drömmarna och sätter gråt i min själ. Jag ser att jag kommer att ha svårt att andas under dagen, att rädslan för just de här människorna, de som inte ser den här platsen, de här föresatserna, människorna och möjligheterna - utan tror sig ensamma på jorden. Att det, rädslan, tar överhanden, blir det huvudsakliga, Tårarna ligger nära ytan. Bara genom tanken på att jag ska - måste - gå in på min bästa plats, gör att de rinner över. 


Så här vill jag inte ha det. 


Jag vill inte vara i en sådan värld, utsätta mig för människor som hatar, som är fördomsfulla och inte lyssnar på andra. Jag vill inte möta människor som inte respekterar avstånd och pandemin, som hindrar och förstör för andra. Jag vill inte lägga 12 timmars arbetsdagar, serva, leta, hjälpa människor och få brist på vanligt hyfs i retur. 


Idag finns det bara tårar i min själ.


Jag vet att jag inte kan nå alla, jag vet att det finns människor som inte vill lyssna. Men ändå.


Idag orkar jag inte ens be sinnesrobönen, den om att se och förstå skillnaderna i vad vi kan göra något åt. Jag orkar inte. Jag orkar inget alls.


A..


Inga kommentarer: