Jag läser receptet av den exotiska kikärtsgrytan (Miljömagasinet 29/1-21) och minns mina Indienresor. Indisk mat, i Indien, är god och att äta. Ris, sås och grönsaker med bara sin högra hand utan bestick var en riktig utmaning. Att färdas per cykel längs Indiens kuster var alldeles magiskt. Likaså att köra motorcykel i den mycket speciella trafiksituationen som råder där. Maten var en riktig livsnödvändigt för att man skulle orka, både cykelenergimässigt och upplevelsemässigt. Så otroligt många ljud, dofter och andra intryck tar verkligen på krafterna.
Jag har doftminnen där koskit, välkryddade grytor, dieselångor och bröd av olika sorter blandas eller sakta byter skepnad från det ena till det andra. Det är positiva minnen. Man kan förundras över skillnaderna, våra länder emellan, men det var ett fantastiskt land att uppleva. Allt är annorlunda och vi fick anstränga oss för att förstå. Vi är inte jordens enda rätta, det finns otroligt många andra som också har rätt.
Liza Ahnlands recept får mig att minnas och längta. I rubriken står kikärtscurry och jag tänker att vi svenskar tänker att det ska vara curry, som i det vi tänker vara en krydda i grytan, men att jag numera istället tänker att det är en kikärtsgryta med en magisk indisk kryddblandning som sätter ordentlig stuns på rätten. Jag tänker att grytan är en lång process, där kryddorna fått ta sin tid på sig och smaka gudomligt när den väl är klar. Kanske är det stressänkande att tänka att mat ska lagas långsamt och länge istället för att hasta ihop.
En vacker dag ska jag sänka mitt tempo. Då ska Lizas exotiska kikärtscurry få all min tid.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar