Jag ber om ursäkt för min oförmåga att förstå andra människor. Nu förstår jag bättre, eftersom jag nu står i en motsvarande situation själv. Jag har fått ögonen på företeelsen från ett annat håll. Man kan le åt dårskapen, hur uppslukad man kan bli och hur lite man visste innan.
Är det så att man ibland bara anstränger sig alldeles för lite för att förstå andra eller att man inte kan, alls?
Just nu talar jag om barnbarn och deras ankomst till mig och min värld. Mitt barnbarns ankomst förändrar mig, får mig att växa, ändras, njuta och oroas. Ja, det har jag gjort förr på andra sätt, men denna lilla Ellen, denna vackra lilla varelse som gör Jenny och Jesper till nya hjältar och Sofie och OA till medvandrare för en viktig person. Och vad gör hon mig till?
Henne. Ellen, Jenny och Sofie vill jag aldrig släppa oavsett vad. De är unika, underbart fantastiska människor. Unika individer, så fina, så fina. Så djupt inbäddade i mitt hjärta.
Och just det gäller förstås för andra också. Vi känner ju kärleken olika, men förståelsen växer för de som uppslukas av de fantastiska små.
Förlåt mig för att jag tidigare undrat hur ni kunnat uppslukas och släppa allt annat. Jag borde ha förstått bättre.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar