Jag gillar galenskap...

Världen är fylld av "galna" människor. Jag gillar människor med "udda" intressen, kanske särskilt sådant som har en tendens att blir lite fanatiskt.

Lite galenskap gör livet vackrare, tänker jag. Fanatism är vackert. (Ja, det finns gränser och undantag.) Det finns mängder av människor som uppslukas av sina intressen, måste - vill - göra mer, vill lära sig mer eller bara låta sig uppslukas mer av det roliga i aktiviteten. Det finns mycket sånt. Hur många fanatiker har du i din vänskapskrets? (Eller har du inte tänkt på dem som fanatiker?) Vilket är deras särskilda intresseområde?

Idrott - och då särskilt långt, längre och längst - är en sådan aktivitet, som gillas hos mig. Ju längre desto mer intressant, tänker jag. Jag imponeras av frenesin och att de klarar så otroligt långt Jag vill förstås själv, men har inte (ännu) kommit längre än långt. 62 km en gång (148 varv på en 400-metersbana) och ca 70 km (Jättelångt) en gång. Ja, det är ju långt, men inte längre än långt. Kanske lyckas jag i sinom tid. Vi får se, vi får se. Tiden är ännu inte slut för sådant. Det finns hopp och det finns vilja.

Under helgen som gått har t ex Jättelångt (löpning ca 70 km mellan Grisslehamn och Norrtälje), Vätternrundan (cykling ca 30 mil) och Ragnar Relay Lake Mälaren 2019 (stafett runt Mälaren) gått av stapeln. Det involverar mängder av människor och mängder av lust och vånda. Är jag tillräckligt tränad? Är jag hel? Är jag förkyld eller kry? Fungerar min kropp? Vem tar hand om hönsen och katten när jag är bort? Hur tar jag mig till evenemanget? Har jag råd med sån´t? Är det skoj att utmana sig eller gör det bara ont?

Dessa aktiviteter fungerar för "alla" som tränat lite mer än bara lite. Lite mer fokus. Lite mer intresse. Lite mer fanatism. Lite mer jävlar anamma och lust. Lite mer envishet. Det krävs en del för att gå iland med det långa, långa - du måste orka eller kunna fortsätta när kroppen säger nej. Du måste fortsätta trots att du inte orkar.

Under helgen sprang jag - och nio andra i vårt lag - runt Mälaren i en stafett. Vi sprang strax under 29 mil - fördelat på 10 personer. Var och en sprang 3 sträckor - med lite olika längd för att möjliggöra för fler. Vi startade på lördag morgon och gick i mål på förmiddagen på söndagen. 30 sträckor - i olika längd och sort - klarades av. Det var väldigt få timmar sömn, väldigt varmt på dagen och ljuvligt svalt på natten. Det var svårt att sova i bilen (där flera andra personer också befann sig), vilket förstås resulterade i en avsevärt sömnunderskott. Hur fungerar vi under annorlunda förutsättningar och hur fungerar en grupp eller ett lag som ska genomföra något tillsammans? Ja, två dagar visar kanske inte sådana förutsättningar - vi klarade vår lagsämja och genomförde alla sträckor galant.

Det var en fantastisk grej att göra med min dotter och måg. Det var en lagom utmaning för mig just nu. (Det hade kunnat bli svårare, men blev ändå svårt nog.)

Efter genomfört arrangemang blev jag rätt spak, som i väldigt trött. Ett mycket varmt väder, mycket dåligt med sömn, långa tider i bil, samarbeten för att inte missa kommande sträckor och egen aktiv prestation som lyckades väl eller påverkades av omständigheterna (kraftig värme). Ja, allt detta påverkar mig. Känslan är positiv. Kroppen klarade uppgiften och det är tydligt att knoppen nu behöver "sova ikapp".

Detta var vackert, svårt, inspirerande, glädjande och en "aldrig mer-känsla" som mycket kort därefter (kanske bara sekunder) byttes till ett "jaaaaa, visst gör vi det här igen?"

Nu är jag trött. Väldigt, väldigt trött. Men också väldigt väldigt glad.

Det här var en bra nivå av galenskap - jag blir glad av aktiviteten.

Tack, till lag Terrific Ten, som denna helg tillsammans sprang Ragnar Relay Lake Mälaren!

A..

Stefan, Lars, Ebba; Lisa, Sofia, Anette, Sofie, Olov-Anders, Per och Kristoffer!
Leif körde vår bil och tog bilden - tack till honom för god insats! 

Sofie - glad och lycklig över att nu vara i mål med sina sträckor.
Hon klarade alla tre sträckorna galant!