En kvinna är ute och går med sin lilla hund. Det är andra halvan av oktober. Det mörknar tidigt på kvällarna. Hon knackar på hos en granne inte så långt bort. Hon berättar att hon tycker att livet är så innerligt ensamt och mörkt. Det finns inga människor kvar omkring henne, bara hennes exmake. Han är förstås inte där. Hennes andra släktingar finns också på håll.
Hon berättar att hon inte längre är sommarboende utan bor permanent i sitt hus. Hon vill så gärna att grannen kommer och besöker henne. Hon lovar att bjuda på en kopp kaffe eller så. Hon skulle bli väldigt glad om grannen kom.
Hon frågar om grannen har hund.
- Nej, blir svaret. Där finns ingen hund.
Efter en kort stund tackar kvinnan för sig, men avslutar med att fråga vad grannen heter.
- Tack, säger hon när grannen säger sitt namn, och säger sedan sitt eget namn.
- Jag hoppas att vi får en fin sommar med många ljusa kvällar, så att vi kan ses, säger kvinnan.
- Kom gärna bort till mig när du har tid, säger hon och tar sin lilla hund och går hemåt igen.
När jag ser detta tänker jag att ensamhet och ålderdom är förödande. Att ensamhet och ålderns glömska skapar sorg ur många perspektiv och att det är viktigt att vi andra, runt omkring, hjälper, hittar riktning och stöttar alla de som har det tufft.
Tar grannen eller kvinnans närstående hand om kvinnans behov, tro? Känner kvinnans närstående till kvinnans behov? Vet de hur hon mår och har det?
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar