Jamen, vad har hänt egentligen, tänker jag när jag nu funderar på det gångna året. Har det hänt något? Har jag gjort något vettigt egentligen? Har det hänt något, som präglar året och mig lite särskilt?
Jag lärde mig mer om ickevåld. I februari/mars åkte jag till Israel/Palestina tillsammans med Härnösands Folkhögskola & Kristna Freds. Ja, det var en upplevelse som hette duga. Ny och viktig kunskap som har satt sina spår i mig. Ja, också i andra, förstås.
Jag har sprungit ett maraton - Boston maraton. Sen tog vi - Leif & jag - oss norrut och träffade de fantastiska människorna Eli & Barbara i Concord innan vi drog vidare till Montreal/Canada. Oj, en så fin bekantskap. Eli & Barbara gjorde skillnad!
Pappa lämnade oss den 31 augusti. Det var oändligt sorgligt, men begravningen den 16 september var otroligt fin.
I november åkte jag till ett västsahariskt flyktingläger i Algeriet tillsammans med ickevåldsmänniskor från Kristna Freds. Lärorikt och intressant. Frustrerande. Om detta står t ex att läsa i Norrtelje Tidning - december 2016.
Jag har köpt en enhjuling - som jag ännu inte kan cykla på. Varför, kan man fråga sig, alltså varför kan jag ännu inte cykla på den? På´t igen!
Leif & jag avslutade året med en resa till Mallorca där vi sprang ca 10 mil på ca 11 dagar, inklusive 3 vilodagar. Det får sätta ribban, och ingången till 2017. Mer, igen alltså. Fler resor. Fler mil - som aktiv rörelse med simning, cykling och löpning. Fler tävlingar och mer välmående.
För 2017 är kanske målet att försöka vara mer nöjd. Och om jag är missnöjd - att än mer aktivt förändra situationen.
A..
1 kommentar:
Underbara dotter! Tänk att du har en sådan glöd! Lycka till, du brukar genomföra det du ger dig på. Det blir att ta på knäskydd och hjälm!
Skicka en kommentar