Jag har under de senaste 20-30 åren inte uppskattat mina födelsedagar, men min senaste kändes ändå fin. Den blev annorlunda och viktig, på något sätt. Jag tillbringade dagen med min mamma. På morgonkvisten körde vi till Högby kyrka. Det är min konfirmationskyrka och jag har livsminnen från den tiden, som t ex om verser, om bibeln som gavs till alla men inte till mig och om sommaren med vännerna i konfirmationsgruppen. Det är min konfirmationskyrka, ja, mest positivt är det nog. Jag har någon form av tillhörighet där. Det finns minnen som följer mig genom livet.
Vi gick in genom grinden som var öppen. Solen sken, himlen var blå med inslag av grått. Kyrkan i Högby ligger i väst-östlig riktning. Söder om kyrkan, strax öst om väst, skall pappa snart läggas. Vi ställde oss på pappas plats, som ännu bara är en gräsplats utan namnskylt. Vi stod stilla, väntade, efter att ha betraktat den vackra minneslunden en stund.
Klockan 10 öppnades luckorna mot klockorna. Det började ringa. De stora och de små, i olika ton och takt. I 10 minuter ljöd tonerna, i olika ton, små och stora klockor, och med skiftande takt. Klockorna sjöng för pappa - själaringningen ljöd över nejden för att meddela att pappas själ nu lämnat sin vanliga plats. Mamma och jag lyssnade i stillhet, ståendes och sittandes på pappas nya viloplats. Det var en fin stund, ja, en väldigt fin stund.
När själaringningen tystnat gick vi in i och betraktade kyrkans innanmäte en stund. De vilsamma färgerna, de vackra bänkarna och de inte tillåtna (av brandskyddsskäl) läktarna pryder sin plats i kyrkan. Jag hoppas att det icke tillåtna blir tillåtet inom kort. Kyrkor är viktiga och nästan alltid vackra platser, särskilt de där enkelheten syns. De tilltalar, tänker jag.
Sen åkte vi hem innan det strax var tid för ett sjukvårdsbesök för mamma. Hennes fingrar ställer till det för henne. Hemma en kort, kort stund hanns det med att baka tårta, dricka kaffe och samla ihop det som skulle samlas ihop innan vi strax senare fick hasta vidare för att hinna till sjukvårdsbesöket (med den besvärande handen) i Löttorp. På 15 minuter hinner man mycket om man är så rask som mamma är, tänker jag. Hennes hand trilskas, det är ett bekymmer som vi alla gärna vill se löst, förstås. Att gå omkring med värk och fritt härjande virus eller bakterier är inget önskvärt läge.
På min födelsedag var det mängder av människor som gratulerade mig på facebook. Jag vandrade genom alla hälsningar, tänker på de som hälsat då och sen, tänker också på andra runt omkring. Jag drar efter andan och minns så mycket positivt som ni står för.
Ja, jag gläds och finner så mycket förundrande fantastiskt i detta. Jag tackar stort för varje tanke, kort som lång. Jag bläddrar sakta igenom varje hälsning, tänker på er var och en. Jag tänker att det finns så många och så olika riktningar i livet. Någon står för ungdom. Någon står för löpning, cykling eller skidåkning. Någon står för arbete här. Och någon står för arbete där. De flesta står för riktigt fin glädje, någon står också för en särskild sorts allvar. Någon står för föreningsliv och många står för något riktigt särskilt. Någon påminner om sorg och det är någon som får mig att fälla en omsorgens tår.
Någon visar på den enda möjliga vägen. Och något hos någon visar en annan sorts möjlig riktning. Ni alla visar olika tid, olika nyans, olika ton och olika roll - men ni alla spelar roll.
Ja, de - ni - spelar verkligen roll. Ni har format mig och formar mig nu, präglar mig, leder mig och peppar mig. Ni får mig att tänka. Ni får mig att le. Ja, ni och alla människor som jag möter i det dagliga livet på olika sätt får mig att le, tänka, fostras, peppas och leva. Ja, det händer att ni också får mig att svära och undra, vafalls, men ja, också det får mig att leva. Jag vill tacka er alla för allt detta. Utan er - ni alla, tillsammans, liksom var och en för sig - vore jag inget. Inget alls, verkligen inget alls. Ni spelar alla en väldigt stor roll. Tack, för att ni är och finns. Tack, för allt ni gör.
Pappa dog några dagar innan min födelsedag. Han dog den 31 augusti. Min födelsedag är den 5 september. Under de senaste veckorna har alla syskon och de flesta barnbarn och hans lilla barnbarnsbarn kunnat skapa sig förutsättningar för att träffa pappa. Han fick en fin tid hemma innan han fick somna. Han fick somna med sina närmaste omkring sig, mamma har aldrig lämnat hans sida. Han fick somna hemma, utan ont, utan andningssvårigheter och utan ångest. Han var inte rädd, vad vi kunnat utläsa ur situationen. Ja, vi vill tro att han fick en fin sista-tid där hemma.
Nu ordnas det med annat. Själaringning, en fin plats att vila på, ordning på papper och register, en vacker urna, annonser, en minnesstund och acceptans för oss alla, trygghet och ett fortsatt fint liv för mamma, samtal och möten, telefon och blomster och mycket, mycket annat.
Jag ställer mig frågan om livet blir som förr igen eller om något ändrats så att vi alla i något mått blir annorlunda nu. Under den senaste tiden har förutsättningarna ändrats, vissa saker spelar plötsligt mindre roll. Annat spelar en ny roll, ja, en väldigt mycket större roll.
- Ja, jag undrar; blir livet som förut nu?
- Nej, antagligen inte, blir nog svaret. Men den som lever får se.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar