Pling sa det i min dator häromveckan. Min vän Mari bjöd in mig till en utställning. Jag noterade datumen och bestämde mig för att gå. Jag har tidigare hört talas om konstnären genom Mari och förstått att det är en begåvad konstnär, väl värd ett besök.
Nu var det dags. Jag klev in i lokalen, Galleri Movitz på Honsgatspuckeln i Stockholm. Där ligger mängder av gallerier, men just idag låg mitt enda fokus på konstnären Junghi Han, som ställde ut på Galleri Movitz.
Junghi Han har rötter i Korea, men också i USA och i Sverige. Det är en mångkulturell ung kvinna som har en gedigen utbildning och ett mycket stort antal utställningar bakom sig. Hennes utbildningar härrör t ex från Sung Shin University, Seoul (1977, 1978), Grand Chaumier Academy, Paris (1981), Stockholms universitet (1983, 1986) och Long Island University, New York (2005).
Det första som möter mig i lokalen är känslan av blomsterprakt. The Voice of Nature är namnet på utställningen och de första jag ser är tavlor med färgsprakande blommor. Det doftar ljuvligt. Jag blir förvirrad av doften, eftersom tavlor (logiskt) inte doftar. Förklaringen låg i det blomsterhav som fanns i anslutning till ingången. Junghi Han hade belönats och glatts med blommor inför denna, fantastiskt vackra, utställning. Doften passade väl till hennes verk, även om den inledningsvis förvirrade mig en aning.
Hon målar naturen, följer dess röst. Hon fäster den på duken. Hennes kärlek till naturen, formen och känslan för färgen ger oss bilden. Hennes bild för min tanke till en plats i naturen eller i mig själv. Den ger mig rum för min egen tolkning. Hennes plats, som kanske var Long Island, förde mig till min plats, som var Öland. Där såg jag det höga gräset, de lågt växande blommorna och vinden som sakta strök nära marken. Där såg jag den karga naturens vackra färger. Jag kände känslan av hösten, den lite kalla men ljuvligt sköna hösten, i det fantastiskt vackra landskapet. Hennes plats blev min plats, även om de låg långt ifrån varandra.
Njutbart. Jag tänker att tavlorna är njutbara, att de fyller mitt hjärta med vänlig natur. De tilltalar. De ger mig den friska luften, låter mig se gräset vaja i vinden och betrakta blommorna där de stillsamt växer i naturens vackra famn. Den känns i mig.
Junghi Han har till sin utställning The Vocie of Nature målat ljuvligt vackra tavlor. Naturen, miljöerna, havet och de vackra, lagom avvägda, färgerna drar mig sakta in i bilderna. En efter en. De ljuvliga blommorna och höstlöven bär de klara färger de har i naturen. De dova, när grönskan lämnar, finns också där. Naturens skiftningar finns med. Några av tavlorna har målats vid havet, det ljuvligt vackra havet. Jag betraktar tavlorna i tystnad och känner den stillsamma glädjen i hjärtat som kan dyka upp när man ser något riktigt vackert. Glädje i hjärtat är en ljuvlig känsla.
Han är en konstnär jag gärna ser igen. I mitt möte med henne, i utställningslokalen, tolkar jag henne också som en vänlig och vacker människa. En sådan som bär kärleken och konsten väl förankrad i sitt hjärta. Kärleken, den som ger glädje och omsorg för människor, natur eller andra levande väsen på vår jord, gör människorna vackra. Känslan skiner igenom. Och konsten, den som beskriver den känsla vi bär. Han kan verkligen förmedla sin känsla och ge oss andra en möjlighet att njuta av hennes fantastiska begåvning.
Jag är väldigt glad att jag gick till Galleri Movitz idag. Det andas kärlek där.
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar