Måndag 19 december 2011. Rajapur – Kankavli.

Måndag 19 december 2011. Rajapur – Kankavli.

God morgon, nya dag. Idag tror vi att vi måste färdas efter den stora trafikerade vägen. Pyrt, men så får det nog bli. Vi vaknar ganska tidigt. Leif försöker finlira lite med cyklarna på morgonkvisten.

Iväg 0740. Ingen frukost. Den första kilometern nedför var riktigt kall. Frysigt. Sedan nästan 5 km stigning, långsamt och ibland skarpt. Det gjorde oss varma så det räckte.

Fukten hänger över berg och dal, det droppar av skyltarna. Träd och buskar suger vätskan från nattens skarpa fukt. Det förklarar allt det vackert gröna.

Växlarna fungerar inte, så morgonjusteringen får ordnas åter. Växelföraren verkar helt enkelt bara klara 6 växlar av de 18. Cyklarna verkar vara ett konstigt ihopplock. Man förundras.

Efter ca 6 km hittar vi ett frukostställe och beställer Masala Dosa ("pannkaka" med potatisröra i), te och vatten. Gott. Redo för nya tag.

Framåt 11 är det riktigt varmt igen. Av morgonkylan och morgonfukten känns inget alls längre. Det är varmt och svettigt igen.

Här ser vi eldade marker. Leif undrar om far har varit i farten. Han som gillar att elda i sina kvarter. Här har det också eldats en del, för ordning, för röjning och för fint.

Idag möter vi igen några fina oxkärror. Oxarna har målade vackra horn och stretar långsamt framåt. Kärrorna är färgglada, enkla och slitstarka. De är passande i tid och rum och de gör oss glada att se deras lugna takt.

Vi möter också, som alltid, de fantastiskt vackra kvinnorna. De som är klädda i allsköns vackra färger i sina fina saris. Tygerna är svepta runt kroppen på lika, men ändå olika sätt och tygerna är i alla kvalitéer och i alla färger. De ser vackra ut och de ser rena ut. De gör mig glad.

Framåt lunchtid fångar vi lunch idag. Thali, vegetariskt, och vatten. Det var mycket gott. Laddade och proppmätta trampar vi vidare efter den stora vägen.

Idag har vi mindre branta backar på vår väg. De är långa och lutande, ja, men inte så branta.

Asfalten och vägen är av bättre kvalité. Det är lättare att trampa på, helt enkelt. Det är också mer lummigt idag. De öppna stora vidderna som följde oss igår är ett minne blott idag. Vägen kantas av gröna träd och buskar. Vi hör också fågelkvitter, vilket vi inte har hört så mycket av förr.

Ibland, som i ofta, är toaletter – särskilt de allmänna – rent förskräckliga. Skitigt, trångt och på gränsen till outhärdbart. Men ibland är de ju ett måste ändå. Toapapper är bra att ha i ryggan, om man
nu alls får plats med en rygga på detta minililla utrymme, som därtill alltid är blött (& skitigt).

Vi stannar till på en restaurang för ett drickaköp. Massor av människor samlas runt omkring oss. De är mycket förundrade över vår färd per cykel genom landet. Indierna vill inte gärna cykla så långt i denna värme. Vi njuter och ler.

Ca 1545 checkar vi in på Hotell Hornbill i Kankavli. Nu har vi Goa inom räckhåll. Där hoppas vi kunna sammanstråla med fina Sofie om några dagar.

Dagens sträcka 56 km.

Vi vandrar en stund i staden Konkavli. Plötsligt ser vi en klass där elever skriver på gamla skrivmaskiner. Gamla, som i riktigt gamla. Man kan le, men man kan också finna det väldigt sorgligt att vi har det så väldigt olika.

Staden har flera goda affärsgator. Vi vandrar i sakta mak. Människor vill tala med oss, heja på oss, fotografera oss eller fotograferas. Vi frågar vad saker är och får ibland begripliga svar och ibland inte.

Tobakshandlaren bjöd på en nypa socker och ville gärna skaka hand med oss. Det är en stor stad. Det är städat och det är ordningssamt. Mängder av grönsaksbord dyker upp allteftersom vi vandrar genom staden. Dignande vackra bord i rött, grönt, gult och vitt. Det inbjuder till att vara vegetarian i detta land. Köttdisken gör det verkligen inte.

En ko kliver in i en klädesbutik utan att någon föser bort den. Vi frågar om kärnor och frukt som vi inte känner igen. Butiksinnehavaren visar hur de hör ihop utan ett annat gemensamt språk än gester och att visa. Inga begripliga ord, men vi begriper ändå.

Återigen en fin dag – i god väns lag. Vi festar lopp på en delad öl och ett paket salta kex på hotellruppet, bland all tvätt hängande kors och tvärs, innan vi går ut för att leda middagsmat.

Kankavli eller Kankavali (olika stavning, som alltid) – staden är trivsam, men vi hittar inget internet (trots ganska många butiker).

Vi hittar till slut en vegetarisk restaurang, där innehavaren går omkring i boxerkalsonger. Vi får beställa en vegetarisk thali (det är allt som finns på menyn). Strax senare fiskar han på sig ett par byxor (i stil med pyjamasbyxor). Han har färgat sitt glesa hår rött. Finfint.

På restauranger kan man ofta notera att det finns rum att hyra. Kanske har de eller eller tre rum, en trappa upp. Det gäller bara att titta in och fråga, helt enkelt. Det är sannolikt ganska låg lodgestil, lite sunkigt sisådär. Men säkert ganska billigt – och säkert också eftertraktat.

NattNatt

Anette