11/4-24. Jag mötte en älg...

Jag mötte en älg på ca 30 meters håll när jag sprang hemåt på kvällskvisten. Den stack när den såg mig. Jag spanade en aning ett tag för att se att den inte följde mina spår och undrade vad jag skulle göra om den gjorde det.

Jag kom och tänka på kvinnan som blev ihjälsparkad av en älg när hon var ute med sin hund och hennes man (som inte var på platsen) blev anklagad för mord och fick sitt liv förstört. Han blev så småningom frikänd, men det tog lång tid.

Jag tror att hunden var ett av skälen till den olyckan, men kanske är det bra att inte överraska djuren när man rantar runt i skog och mark Jag kanske ska börja sjunga när jag springer i skymning och mörker?

Äsch, nej, jag vill ju se djuren, men jag vill inte göra dem rädda och frammana deras reptilhjärnor att göra ogenomtänkta saker. Jag är ju inte farlig, tänker jag.

Jag måste komma ihåg att säga till småglina om de kommer hit snart att det är koskit (inte bara jord) i trädgården. Hur nu koskit kan hamna i trädgården. Koskit känns obraigt att leka med. Eller kanske ska jag bara ta bort den? Vi får se hur det går.

Jag tycker om djur och natur.


A..




(11/4-24)

Bakslag.

 bak|­slag substantiv ~et; pl. ~

• särsk. mot­gång

Singular
ett bakslag	obestämd form
ett bakslags	obestämd form genitiv
bakslaget	bestämd form
bakslagets	bestämd form genitiv
Plural
bakslag	obestämd form
bakslags	obestämd form genitiv
bakslagen	bestämd form
bakslagens	bestämd form genitiv

4/4-24. Nödvändig vardagsstyrka.

 

Idag ska jag tänka på att lyfta lite tyngre, lite mer än vanligt. Igår bad jag DHL-killen att i fortsättningen lämna kartongerna vid dörren, istället för längst in i butiken. Så att jag får lyfta in 20-kiloslådorna själv. Jag blir ju inte starkare av att be någon annan göra jobbet. Jag ska också tänka på hur jag lyfter och bär. Han log snällt, när jag bad honom. Det lät som om det var bra också för honom. 

Mitt varför är nödvändig vardagsstyrka. För att orka leva livet, inte begränsas av att inte orka lyfta eller inte kunna sträcka mig efter det jag behöver nå. Styrka, kondition och rörlighet är bra grejer, eller hur?

Idag ska jag göra armhävningar och sit-ups. 10*10, vardera. Får jag till det, tro?

A..

3/4-24. Halv storm.

Stillsamt vandrat till bussen, trots rejäl blåst.

Längtar till våren, värmen och ljuset. 

Jag är hel. 

Frisk. Relativt rörlig. 

Jag vill hålla mig hel, vill kunna rörelse och orka lyft. Länge, långt fram i livet.

Om jag ska göra en triathlon i sommar behöver jag en ny cykel. Den jag har duger inte för det. Den duger för transport, ja, men inte för tävling. Jag behöver också en våtdräkt. 

Idag ska jag hoppa, åtminstone 10*100 hopp. Olika hopp, 10 gånger, spritt över dagen, olika höjd, olika typ, högt, lågt, långt och kort. Jämfota, enbensstuds eller vartannat. Med eller utan tyngd. På en trottoarkant? En sten? I trappan? Ett fallet träd? Över en bäck eller en lerig väg? Hoppsasteg? Eller bara rakt upp och ner. Idag, imorgon och sen. Som en inarbetad vardagsrutin, att inte stå eller sitta still. Mitt varför är nödvändig vardagsmotion. För att orka leva livet, inte begränsas av låg kondition och dålig styrka. 

Jag tänker på alla som säger: “den är för tjock, för tung, jag klarar inte det.” De talar om att de inte kan läsa en tjock bok, för att deras händer och fysiska styrka inte klarar vikten av en lite tjockare inbunden bok, ja, ibland också en ganska vanlig bok, inte så tjock alls. Vilken träning av händer, armar och styrka krävs för att vi ska orka hålla i en bok? Vad missar vi i övrigt i livet om vi väljer bort att träna så att vi kan hålla i något som är tungt eller lätt som en vanlig bok? 

Vad orkar vi? Vad kan vi? Vad begränsas vi av? Varför låter vi det ske? 

Idag ska jag tänka på att lyfta lite tyngre, lite mer än vanligt. Jag ska be DHL-killen att lämna kartongerna vid dörren, istället för längst in i butiken. Så att jag får lyfta in 20-kiloslådorna själv. Jag ska också tänka på hur jag lyfter och bär. Mitt varför är nödvändig vardagsstyrka. För att orka leva livet, inte begränsas av att inte orka lyfta eller kunna sträcka mig efter det jag behöver nå.

A..

#lyckligtlottad #litelängre #förbättringspotential #idagärenbradag #varjerörelseräknas #tantparkour  #vardagsmotion #vardagsstyrka  #DHL 

#vågahoppa #hopprep #hoppochskutt #blistarkare #sittintestill 

#jagärlöpare #målbild = #ultravasan90 

Lite mer, lite snabbare, lite tyngre, lite hårdare....

Han tjatar. Med rätta. Han visar, pekar och uppmärksammar. Han lyfter frågor om vad vi kan nu, men inte sen, kanske inte ens snart. Han pratar om styrketräning, vikten av att träna. Jag känner att han pekar på mig, och jag känner att han påverkar mig. Det han säger är nödvändigt. Träning, med variation och styrka, du ska inte bara springa. Glöm inte styrketräningen, säger Per.

Rätt som det är behöver man en pall för att klara strumpor och skor. Eller hjälp för att få bh.n över huvudet. Eller öppna locket på mjölkförpackningen eller saltgurkan. Eller andra viktiga vardagsrörelser. Som att hinna över vägen när det lyser grönt, eller nå till översta hyllan i köket. Är lösningen att köpa en pall eller skaffa en bh som knäpps på ett annat sätt? Är snabbhet lösningen att undvika att gå över vägen? Nej, lösningen är träning med variation som t ex gym, styrketräning, smidighet, simning, vandring över stock och sten, lyft, andra rörelser, lite speed och spurt, yoga, cykel - rörelse med hela kroppen och med fart på hjärtat, inte nödvändigtvis samtidigt eller evighetslångt, men båda ofta. Träning, alltså. Oftare, mer och lite tyngre.

För ett gäng år sen sa Daniel att rörelse är viktigt. Han tränade 90-plussare på gymmet. Han berättade hur det gav sociala plus, gav dem möjligheten att komma upp från marken om de föll, att de själva kunde sätta på sig skorna och att de hann över vägen på grönt. Det gav ork, liv och trygghet. Möjligheter. För att de tränade. Han pratade också om köksbordsdöden, vill jag minnas. Att bli sittande vid köksbordet förkortar och försämrar livet avsevärt - i jämförelse med att gå ut och hitta aktiviteter i sitt liv. Rörelse, ja, mer rörelse och mer tyngd är grejen. Och sociala möten, förstås.

Man kan säga att man inte kan eller hinner, men det vill jag tro att man kan. Frågan är hur vi prioriterar det vi har, den tiden, de förutsättningarna, osv. Jag säger till mig själv att jag har avsevärd förbättringspotential, att jag bör lyfta mer, vrida mer, sträcka mer, töja mer, hoppa mer och låta hjärtat jobba mer. Inte nödvändigtvis på ett gym, för jag och naturen har också tyngd, men att se till att göra. Att prioritera min rörelse, mer, lite snabbare och lite tyngre, för att det är bra för mig. Nödvändigt.

Jag brukar säga åt DHL-mannen att han ska köra in bokkartongerna med sin pirra längst in i butiken. Jag kanske ska sluta med det? Bara där missar jag en god möjlighet att gå några extra steg och att lyfta halvtungt. Jag gjorde detta förr, varför slutade jag och istället bad honom köra in varorna? Det är uppenbart till min egen nackdel.

Bokkartongerna och trapporna i bokhandeln skulle kunna betraktas som viktiga rörelseplatser och tyngder att använda. Balkarna i Ryssladan också, och balansbrädan. Trix och fix. I söndags promenerade jag i varje fall över stock och sten längs Roslagsleden. Det var bra rörelser för leder, muskler, balans, ork, upplevelser, mm och det är en annan sorts rörelse än löpning. Lite lika, men ändå annorlunda. Jag är tacksam att jag kan. Det är bara jag som kan se till att jag kan också i framtiden. 

Rörelse är en bra grej, möjlig. Jag tänker på tjejen som gick från 110 kg, obraiga kostvanor och hot om för tidig död, till ändrade kostvanor, promenader, lyktstolpslöpning och vidare till ultralöpning och frisk hälsa. Rörelse och frisk hälsa är möjlig, typ för alla. 

Det gäller bara att fatta själv vad det gör med oss. Ja, friskvård och rörelse gör stordåd för min hälsa, både mentalt och fysiskt. Och tvärtom när jag inte gör. Skillnaden är tydlig. 

A..

Välkommen, du nya dag.

Igår (söndag är också arbetsdag) rattade jag bokföring. Hantering av skatt, moms och arbetsgivaravgifter är inte försumbart. Det är nödvändigt. Det behöver göras för att reglerna säger att man ska och för att jag följer reglerna. Jag har skattmasen i ryggmärgen och ständigt hoppande på axeln, så det är bara att lyda. Det är också viktigt för min egen kunskap om hur det går, om min känsla är riktig. Utan det, kunskapen om läget, historien och tanken om framtiden, går ett företag inte att driva (tänker i varje fall jag). Varje kostnad, intäkt, skatteriktning och paragraf behöver tas hänsyn till. Det är en hel del.

Och sin egen känsla. Den ska också bekräftas eller tas om hand..

Jag tänker att jag är tacksam för kunskapen, min vision och min bakgrund, att det hjälper mig att driva företaget på ett bra och schysst sätt.

Jag är tacksam för min kunskap och inställning. Jag är tacksam för att jag kan hålla min ram. Och att jag klarat att hålla den sen 2017. Det går, med eftertanke och ett skapligt driv.

Jag klappar mig på axeln för det.

Idag är det en ny dag. Ny lust. Nya frågor. Nya andetag. Kanske också nya människor.

Välkommen, du nya dag.

A..



#norrtälje #småföretagare #välkommendunyadag #söndag #mars

Att följa sin dröm!

Att följa sin dröm!

Jag driver butik i Norrtälje. Jag följde en dröm. Jag - en livrems- och hängselmänniska (alltså, en sån som kräver full trygghet och full kunskap, jag är genomgående livrädd för att hamna på gatan eller i Kronofogdens grepp) - klev utanför min comfortzon. Jag kastade av mig tvångsoket och gick in i något helt annat. Jag gick från ekonomi- och skattebranschen till att driva butik, en bokhandel. Jag tog ett steg från fast mark till ny obruten mark - med rejält gungfly under fötterna.

Jag vågade.

Jag hade alltid drömt om det, att driva bokhandel - med en scen för aktiviteter och evenemang. Jag har gått in i varje bokhandel när vi rest eller när jag kommit till nya platser. (Ja, järnvägsstationer, stora och gamla skolor och kyrkor har också tilltalat, så de får jag väl köpa sen.) Jag har (nästan) alltid jobbat på kontor, utan särskilt många mänskliga möten. Jag har arbetat med paragrafer, regelsystem, avtal och siffror, inte människor. Att byta till att driva en butik - där mötet med människor är en stor del - var helt obruten mark för mig.

Oj, vilken skillnad! Oj, så glad jag är att jag gjorde det!

Sommaren 2017 cyklade jag och sambo Leif till Sundsvall och tillbaka. I Söderhamn, på uppvägen, mötte jag en man som satte griller i huvudet på mig - ett fem-minuters-möte i livet, en tillfällighet som gjorde skillnad. Konsekvensen av det blev att jag köpte den bokhandel som jag nu drivit sedan december 2017. Det är det bästa jag har gjort i hela mitt yrkesliv.

Att göra, att våga och att förändra är grejen man ska göra!

Det var beslutsmässigt svårt att kliva ur tryggheten i det jag visste och kunde - till osäkerheten i en helt ny bransch. För mig helt ny. Jag klurade, frågade och funderade. Jag tittade på de förra ägarnas resultaträkning och tänkte: så där gör inte jag, det där får stå för dem. Jag la bort den och tänkte i andra spår, hittade känslan och insikten om riktningen. Det är viktigt att komma ihåg - jag är inte du och du är inte jag. Vi är och gör olika. Någon behöver så mycket säkerhet att man inte någonsin kommer ur sin roll eller situation, förändringen kräver att man vågar hoppa. Andra hoppar helt utan fallskärm. Vi är olika.

Om du vill följa en dröm behöver du ansamla lite konstruktivt mod. Det är ofta att ge dig utanför sin comfortzon. Jag tror inte att du kan göra det med fullständig säkerhet och kontroll. Det är ju ett nytt spår, obruten mark att odla och lära sig. Om du kräver fullständiga garantier eller en helt klar kunskapsbild kommer du sannolikt inte till skott.

Tillräcklig kunskap räcker. Våga hoppa!

Jag önskar att den som har en dröm ansamlar mod att följa den. Jag önskar den mod att lyfta sig själv till andra nivåer, andra spår och andra riktningar. Ja, eftertanke och kunskap, vänner och stöd, men också mod att hoppa rakt ut i något man inte har 100% kunskap om.

Ibland är det bäst att vara själv när man hoppar. Ibland behöver man vara två eller flera. Ibland kan det räcka med att någon stöttar vid sidan om. En maka/make, sambo, bäste vän, far/mor eller dotter kan göra skillnad, kan ge lindring och stöd. De kan också vara hinder att passera på vägen. Och ja, kanske är det istället farmor, sonen eller barnbarnet som puttar dig över kanten till dina nya stordåd.

Tack - du som följer din dröm, du som vågar och gör stordåd för dig själv.

A..

Busschaufförerna är roliga.....

 Busschaufförerna är roliga. De håller koll, lurar ur mig lite information och funderar. Jag åker buss så ofta jag kan, så jag möter stammischaufförerna rätt ofta. Det är några man ser igen och igen. Ibland kör de olika linjer, blir lite förvirrande när jag väljer annan väg.

• Vad gör du här?

De funderar över sina möten med folket i bygden. Precis som jag i bokhandeln, så funderar de över vem de möter, vilka som åker med dem och varför. Stammisar blir bekantskaper. De visar sina olika egenskaper och funderingar allteftersom. Jag lär känna dem, lite, lite. Det är skoj.

• Så, nu är du på, då är alla med. Då kan vi åka!

• Har du sålt några böcker idag?

• Har du inte tagit ut motorcykeln än? (vid påstigning)

• Dags att ta fram skidorna! (vid avstigning, då det började snöa under vägen hem)

Någon bråkar roat på mig när jag åker hela vägen, istället för att springa en bit (som jag alltid borde). Någon ler när jag väljer en annan buss för att få längre springsträcka hemåt. 

• Så fint att du åker med mig idag.

• Missade du din vanliga buss?

• Hur långt ska du springa idag?

Någon ifrågasätter om jag verkligen satt mig på rätt buss, när jag väljer annat spår. 

• Din buss går ju där, ska du inte åka med mig idag? Kom nu, den här kan du ju inte åka med!

Flera av chaufförerna uttrycker förtjusning över min (knallgula, reflexiga) jacka. Andra passagerare får (mer eller mindre hårda) åthutningar över brist på färg, reflexer och lampor. Ja, det är obehagligt med mörkklädda människor som inte syns längs vägen. Gult eller knallorange är bra färg, dag som kväll, och gör varje chaufför lite extra glad. 

Tack,  alla chaufförer, för att ni - alla dagar- gör det möjligt för mig att färdas tryggt och säkert längs lantliga roslagsvägar. Tack. 

Tack, för viktiga mellansamtal...

 

Först kom G. Sen N, A och I. Sen G igen. Och A. De liksom hopade sig, kom in i butiken en efter en. Ja, vi ska ses den 26.e för då har vi en samtalsgrupp om livet. Det här blev ett s k mellansamtal, nästan alla samtidigt. Det var en härlig tillfällighet, alla blev glada och månade om varandra. Bara A kom när de andra hade gått. Jag ler inombords när jag tänker på vikten av samtal, och att de är möjliga här. Det är härligt att se att det går att föra trygga samtal här, här på min plats.

Jag är förundrad och glad över de viktiga mellansamtalen. Det verkar som om man aldrig blir riktigt klar. Mellansamtal är de som är, men som inte räknas in i alla mina kulturpunkter. Efter varje cirkel, samtal eller föreläsning kommer nästan alltid någon eller några in och fortsätter snacket. Om vi talar om fred på onsdagen, så gör vi det också - åtminstone - på torsdag och fredag. Om vi talar om Nato på måndag, så är det nästan säkert att vi har uppföljande samtal på tisdag och onsdag. Samma, lika för Israel, författarsamtal, skogen, följeslagare i Palestina, existens eller sorg. Vi kommer garanterat att göra detsamma efter och inför mötet med Björn Wiman i april och Agneta Pleijel i maj. Och det görs med nästan varenda bok vi läser i bokcirklarna. Det ger så mycket mer med extra samtal än bara en timmes föreläsning. Att samtala är grejen, igen och igen. 

Idag tackar jag också för det viktiga samtalet om sorg som uppkom (igår) strax efter samtalet om ultralöpning, traktorböckerna för småglinen och sockerfri matlagning.

Herre min tid, herre min tid. 

Ja, jag sålde en bok eller tre under dagen också. 

Snart ska vi ha ett samtal om att samtala (17/4-24). Lära oss att öva för att bli fulländade. Ha! Det blir kul. 

#tryggasamtal  #kulturtorget #platsendärsamtalförs #trygghetsfonden #norrtäljekommun #livssamtal #magiskasamtal #sensusstudieförbund #sensusnorrtälje #roslagensbokhandel 

Dimman hänger grå över landskapet...

 Dimman hänger grå över landskapet. Jag tänker på människor och stordåd. Vad människor kan och gör, vad som får oss att se, prioritera och upptäcka oss själva. Vad vi kan och hur vi kan inspireras av andras prestationer. 

#springtillsdustupar #februariutmaningen är tuff, tuffare och tuffast, men ett stordåd som ger stor glädje för mig att ha gjort. Det stärker mitt pannben, ja, både min psykiska och fysiska hälsa. Det är också en stor glädje att följa andras glädje där. Det höjer min dag. Jag tackar den som sprudlar. 

En annan positiv effekt av min glädje i träning är att det smittar. Min rörelse skapar rörelsepåminnelse hos andra. Jag blir glad när jag hör människor säga: 

• Jag har tagit upp mitt morgonprogram igen. Styrka och rörlighet. Jag börjar med rörelse i sängen och snart är jag uppe. 20 av varje rörelse, det tar ca 30 minuter. Sen är jag redo för dagen. 

• Jag har börjat gå till stan istället för att ta bussen. Jag måste röra mig så att jag orkar göra det jag vill. Som att skogsvandra utan att hindra gruppen.

• Just det, nu ska jag gå och simma. Det ska jag aldrig tulla på. Varje vecka, minst två gånger er vecka, är så himla skönt.

• Jag tränar med Sofia varje morgon!

• Jag tränar med Tamm. Det har jag gjort i evigheters evigheter. 

• Jag har börjat med yoga, det mår jag bra av.

• Du får inte störa mig på onsdagar. Då har jag världens bästa vattengympa. Den är så bra, jag blir så trött. 

Jag blir glad av alla som rör sig, snabbt, långsamt, hoppande, sträckande, yogande, gympande och med styrketräning. Jag blir glad av den som kör sig trött, svettig eller friskluftat sig. Jag blir glad för att det visar att du bryr dig om dig själv. Då bryr du dig också om andra - för att din hälsa inte bara påverkar dig. Den påverkar andra omkring dig, ja, rent av hela samhället. 

Det går alltid att göra mer, men även lagom kan vara gott nog. Ju mer, desto bättre. Vi utgår från vad vi själva kan, men vi kan oftast lite mer. 

På mitt schema för våren vill jag ha löpning, simning, cykling och styrketräning. Idag ska jag vila, kanske imorgon också, men sen ska jag på’t igen. Jag mår bra, bättre och bäst när jag inte slarvar bort min träning.

Välkommen, du nya dag. 

A..

#jagärlöpare #målbild = #ultravasan90 #jagärultra #rörelse #vattengympa #vattenjympa #jagspringertillbussen #jagärtacksam 

Februariutmaningen Spring tills du stupar pågår.

Dag 24 är 24 km per egen fot, gå eller spring.  

Människor försöker, lägger krut, tårar, svordomar och lust på sin kropp och karaktär. De gräver djupt inombords. Lyfter sig till plågsamma och lustfyllda stordåd, övertygar sig själva. Jag gläds när jag ser hur människor gör, skuttar över stock och sten, isgator och vackra standstigar. Det ser ibland lätt ut, men är något annat än bilden visar. De bygger kraft inom sig, visar att och vad de kan - mer än den första tanken ger oss. Jösses, vad människor kan! 

Jag njuter bilder och stordåd från människor jag bara känner till namnet, eller kanske bara som ett lurigt alias. Jag inspireras och imponeras. Det är magi. Det är förundrade. Det är vackert. 

Tack, för alla stordåd. Era stordåd gör skillnad också hos mig. 

Idag önskar jag er alla en fantastisk dag. 

A..

#springtillsdustupar 

#februariutmaningen

16/2-24. Regn, skridskois och ogrusat.

Vinter. Det regnar. Jag blir kall och blöt. Jag går längs vägsträckan Nyby, Rörvik, Nor och Söderby, ja, inte hela just idag, men det är mina kvarter. Jag väntar på bussen som nästan alltid är sen. Jag står inte still, jag promenerar längs vinkområdet. I morse hann jag drygt 3 km. Det var ruskigt halt. 

Bussen kryper fram för att vägunderhållet är värdelöst. Ja, väder är väder, men ändå. Jag antar att grus, plogning eller salt beror på upphandlingen. Och order att väghålla. Det är ofta oplogat, ogrusat, nersmält till glansis eller rent skridskoföre. Man går ibland med livet som insats och på detta ska busschauffören ta sig fram i tid till nästa hållplats. Jag lider med dem. Jag hör deras oro. “Här vill ingen köra.”

Jag vill inte kritisera vägentreprenören eller maskinföraren. Jag vill inte kritisera busschauffören. Jag vill lyfta frågan till SL, Transdev och Vägverket/kommunen om hur vägarna sköts och hur jag ska kunna mig till jobbet. Jag vill åka buss. Jag vill veta att och när bussen kommer. Jag vill känna trygghet. Jag vill att chaufförerna ska känna trygghet. 

I år - vinter - har vägunderhållet på den här sträckan varit under all kritik. Ja, hemskt, helt enkelt. Det ger konsekvenser för chauffören, miljön/klimatet, mig som resenär till jobbet och alla skolungdomar som behöver ta sig till skolan. Det gäller såväl småglin som stora ungdomar, liksom även jobbpendlare eller den som behöver nå vård, frissa eller matbutik, det gäller oss alla som behöver resan. Vi behöver de allmänna kommunikationerna och vi behöver trygga vägar. 

Jag vill be den som är ansvarig: vänligen se över vägunderhållet på alla bussvägar i kommunen, denna och alla andra. Vi behöver de allmänna kommunikationerna på vischan.  Vi behöver veta att de kommer och att läget för alla är tryggt. 

Idag var det skridskois och ogrusat. Huga, huga. 

A..

Att provtänka.

 

Att provtänka. 

Att pröva sin tanke, kanske t o m innan den är färdigformulerad, att fundera kring hur den står sig. Kanske kan den ändras? Kanske vet någon annan lite mer?  Finns det fler perspektiv?

Jag samtalar med en man vars liv kretsar kring skrivande. Han är författare. Han har skrivit länge och mycket, både om sig själv, om verkliga händelser, tankar och fiktiva berättelser. Han arbetar med texten, väger orden, ser och ändrar. Han fångar nyanserna som han ser dem. Han är han, hans text kommer från hans jag och hans kunnande. 

Texterna är livsviktiga, för honom själv, men också för många andra. De för livgivande samtal, förstår, missförstår, börjar om, ser och upplever. Han följer sina tankar och tar till sig andras. Alla ser och förstår inte hans spår, men han har hittat sin form. Hans form gör hans dag helare, honom också. 

En läsare, som läst hans bok och som har andra utgångspunkter i sitt liv, i sin tanke, i sitt kunnande - i sitt jag - säger: han är respektlös mot läsaren, vill göra sig märkvärdig. 

Jag funderar kring om han är respektlös och märkvärdig, vad det är. Jag tänker på honom, på den person som han är, ständigt djupt funderande, försöker och försöker, varje dag. Han får sin dag och sin text att fungera. Jag ser hur han och andra våndas, byter ord, börjar om, låter det ta tid. Jag tänker på hur han (och andra) tänker och utsätter sig för andras spår, försöker och försöker igen. Jag ställer det mot ord om respektlöshet och märkvärdighet. 

Det gör ont i magen på mig då, det känns fel i min kropp. Jag drabbas av ett inre känslosvall, känner hur mitt hjärta rusar. Jag ser ingen respektlöshet i honom, han som skriver. Jag blir upprörd över orden, håller i mig hårt för att se till att jag begrundar och förstår. Jag ser hans försök och liv, eller små delar av det. Jag behöver tänka mer. Jag är uppenbart inte klar. Jag vill se bådas jag.

Alla har rätt att tycka och känna som vi vill, gör och förmår. Jag vill inte döma, men jag vill förstå varför, var det kommer ifrån. Varför jag tänker som jag gör, varför han tänker som han gör. Och hur vi ser mer och utvecklas i det. 

Hur tänker du om texter, ord och tankar du ännu inte lyckats förlika dig med?

A..

Valio fruktyoghurt.

 Granntösen lämnar innehållet i sitt kylskåp till sin far. Han är en duktig restätare. Han tar fruktyoghurten till frukost och vi får ett långt samtal om klimat, förpackningar, matsvinn, kilogram och litrar. Socker hade vi också kunnat tala om. Det värsta (just nu och det utlösande för samtalet) var förpackningens utformningen för den här produkten. Förpackningen var synnerligen olämplig. Osmart och korkad.

* Matsvinn och förpackningar blev vårt huvudfokus vi frukostbordet. Det var ca 1 dl kvar i förpackningen som inte gick att få ut med mindre än att man klippte sönder förpackningen.

* Hur många klipper upp en förpackning för att få ut allt? (Ja, den medvetna och uppmärksamme, men oss som inte är det just då? Det ska vara lätt att göra rätt, svårt att göra fel.)

* Hur mycket mat går till spillo? (Minst 10 procent av en ätbar vara?)

* Är det ett medvetet val från leverantören? (Troligen inte, men ohyggligt lågt ansvarstagande.)

* Har du uppmärksammat företeelsen? (Jag nu, inte förr. För att jag inte äter youghurt från leverantören som har (hade?) slaktrester (löpe) i varan.)

* Vad gör du med slatten som finns i förpackningen, generellt, inte bara denna produkt?

* Hur uppmärksammar du leverantören på brister i förpackningar? (Just detta företag har ett formulär med MÅNGA rader att fylla i, vilket då inte blir av i ett flygande fläng.)

* Vad gör det med klimatet, miljön och matsvinnet? Och med matinköpskontot för onödigheter?

A..

Det går som en dans?

23/1-24.  

Strax under minus 20, massor av snö. Fint, men jag längtar efter sommaren. Sen slår det om. Temperatur nära noll, regn. Nästa dag tre grader plus. Herre, min tid, så halt. Bussen ville inte köra där det inte var grusat eller saltat igår kväll, släppte av mig tre km hemifrån. Begripligt. Inga dubbar, ingen pannlampa. Jag går som Bambi på hal is. Förbannar mig själv för att jag inte förstått att det är bra att leta fram skridskorna. Jösses, så halt. Vem vågar detta? Ja, måste man, så måste man.

Idag är det grusat, men ändå suuuperhalt. Bussen är femton minuter sen. Begripligt. Han kör som en snigel fram till avsnittet där vägen saltats (istället för att grusas). Det är stor skillnad på väg, halka och säkerhet, men vad är skillnaden för miljön?

Inget grusat och inget saltat bortom kröken, sa chauffören. Flera bilar i diket. Oj, oj, oj. Då fattar man att det är förskräckligt att köra buss på våra smala, hala och krokiga vägar. Jag är tacksam för att de kör. Hur skulle jag annars ta mig, när jag inte vill ta bilen. Ja, springa eller cykla, vore ju bra, förstås.

Jag önskar alla chaufförer lycka till på halkvägarna idag och jag hoppas att (vi) alla resenärer utrustar oss själva med insiktens tolerans. Vad vore vi utan de fantastiska busschaufförerna som gör sitt yttersta för att ta oss från A till B.

Jag är framme. Inalles kanske en halvtimme sen. Vad gör det? Egentligen intet någe. Tack, för färden.

Tack.

A..

Vad är sexuella trakasserier - i praktiken, i livet här och nu?

 Jag läste nyligen en artikel om en kvinna som jobbade inom försvaret som blev utsatt för sexuella trakasserier.  Hon blev dåligt hörsammad. 

Jag har tänkt mycket på det, bl a tänkt på läget att gå vidare och skita i dem, stå ut. Sen bläddrade jag förstås vidare och lät henne bära sin egen strid. Det är ofta så vi gör. Tänker att de bara ska stå ut, bita ihop, gå vidare. För att strukturer ser ut så. Tills jag själv drabbas eller på annat sätt plötsligt fattar hur vidrigt det är. Eller tills någon berättar för mig, gör det verkligt och nära. 

Jag tänkte så, bit ihop. Och tänker sen, varför? Varför ska hon eller vem som helst stå ut med sexuella trakasserier, anspelningar, att någon rör en när man inte vill. mm. Inte en gång, utan igen och igen. 

Så, kan vi lyfta det samtalet? Ja, det har förts rätt mycket sedan #metoo körde igång, men det är ändå tydligt att vi behöver prata mer om det. För att det fortfarande händer. 

Ett prat i bokhandeln, kanske? Ja, vi har pratat om det också där, men ändå. Det fortgår. 

Vad är sexuella trakasserier - i praktiken, i livet här och nu? Hur påverkas den utsatte?

Länk till Diskrimineringsombudsmannen

https://www.do.se/diskriminering/olika-former-av-diskriminering/sexuella-trakasserier-och-trakasserier

18/1-24. Det finns fler perspektiv...

Det finns fler perspektiv, alltid!

Jag promenerar till bussen. Det är ca 1 km dit, men jag går den till mötes. Det är vinkområde, så jag behöver inte stå vid en hållplats. Tiden för bussens borde–komma-tid passeras med råge, så jag hinner gå typ 3,6 km. Temperaturen är mild, jag är rätt klädd, jag har tid, så mitt läge är lugnt. Men ändå, man vill ju ha bussen i tid. 

Bussen kommer så småningom. Vid ratten sitter en chaufför. Han har en tidtabell att hålla, för så säger reglerna. Vägen är smal, snöig, bucklig och hal. 

Han säger: äntligen. (Ler lite snett, vänligt)

Jag svarar: äntligen. (Samma ton. Förstående, ofrustrerad)

Han säger: jag har mött tre plogbilar, då blir man stående.

Herre min tid, tänker jag, så otroligt stressigt och svårt det måste vara att vara busschaufför med allt samsande de måste göra med naturen, vädret, trafiken, reglerna och folket i bygden. 

Tack, till alla chaufförer som stretar framåt idag och alla andra dagar. 

Jag ber en bön för att ni får en bra arbetsdag idag. Ja, i morgon och nästa dag också.

Tack, för dagens färd. 

A..

Gott nytt år, önskar jag er. Jag önskar var och en mycket rörelse under 2024.

Jag tänker på mitt enda löplopp 2023, tävling alltså. Ultravasan 90. 92 km löpning mellan Sälen och Mora, Vasaloppsspåret. Terräng, blött och långt. En mycket bra arrangör. Jag var äldsta dam i 2023 års resultatlista.

Jag var trött, men kom i mål med hedern i behåll. Samma sak gjorde jag 2022, så jag visste hur det var. Fast man kan ju inte veta, för allt är ändå olika. Jag känner mig stolt över bedrifterna, jag tar fram det när livet motar. Sambo Leif sprang 45 km, också han med löparglädjen kvar. Dotter Sofie var coach, vilket hon gjorde snyggt och glatt. Hon coachade oss och många andra längs spåret, ja, hon gladde många. Åter till boendet somnade jag lätt efter en sakta promenad till duschen och en enkel middag. Nästa dag och veckan efter var kroppen fylld av endorfinglädje. Det håller i sig rätt länge. Det är en fröjd, även om man kanske blir lite prattjatig.

Jag tänker ofta på loppet, på glädjen att ha gjort det och på viljan att göra det igen. Jag tänker på förmågan att göra mer än man tror sig om, att det är smart att försöka höja sina ribbor lite då och då. Att man kan, och att man ha glädje av sådana stordåd i det vanliga livet.

Att träna för sin egen hälsa, nu och framåt, med ett lagom (!) mått av kilometer, förmågan att hålla träningen vid liv och insikten att det är väldigt viktigt att hitta sitt bästa träningsmässigt för ett långt och friskt liv. Idag lyssnade jag på intervjun i podden “maratonlabbet” med 80-plussaren som springer 10 mil i veckan, slår världsrekord i långlöpning och njuter sin hälsa. Just så. “Lite lagom”. Och lagom är olika för alla, men rörelse slår verkligen det mesta. Och glädjen att höra om andras stordåd och kunskap är också av vikt. Alla vill ju framåt, så glädjedelande är fin inspiration.

Det värsta och det bästa är att det bara är jag själv som kan göra skillnad för mig själv, genom att ta mig till en bra typ av rörelse. Alla andra kan dock hjälpa till med pepp. Pepp och glädje tillför, så jag tackar alla som peppar sin nästa, sig själv och mig till fantastiska stordåd.

Gott nytt år, önskar jag er. Jag önskar var och en mycket rörelse under 2024.

A..

Sinnesrobönen är bra att ta till.

 Jag lyssnar till kvinnan som pratar med en närstående i telefonen. Jag kan inte undgå eftersom hon befinner sig i mitt rum. Jag känner henne inte, vet inte deras bakgrund. Jag saknar alltså bakgrundsförståelse och helhetsbild. 

De pratar om något som skaver, någon form av irritation. Något om arrangemang av kalas. Oklart vad, ja. “Gör inte hon, så ska inte jag."  Samtalet avslutas med att hon uppmanar personen i andra änden av linjen att köra dåligt-samvete-kortet. “Ge henne dåligt samvete. Skicka ett sms som ger henne dåligt samvete.” 

Jag har inte hela bilden och jag känner inte deras relation. Det är inte min boll, men jag funderar ändå över den. Vad gällde saken och varför blev budskapet som det blev? 

Jag funderar otroligt mycket i mina grupper och samtal kring hur vi uttrycker oss, hur vi lär oss av varandra, hur vi ser oss själva och hur vi skapar ett tillförande och lärorikt samtal på bästa sätt. Ja, hur vi hittar goda samtal och samarbeten utan att skada varandra. 

Gruppens och människors bästa står för mina ögon, men det är också med mina ögon. Det är svårt att se andra genom sig själv, kanske kan vi bara lyckas om vi ständigt tänker på’t och får hintar av andra, talar med andra. Kanske fattar vi inte ändå. Hur upptäcker vi när vi själva skadar andra eller gruppen? Skadar vi eller är det bara jag eller du som tror det? Hur påverkar vi andra? Vad är bästa sättet att hjälpa sig själv och gruppen framåt, när vi har olika känsla för hur samtal ska föras? Ett fnys, ett hånfullt skratt, att avbryta, eller ord om något med negativ riktning eller hårdhet kan skada, så hur gör vi för att åstadkomma det goda samtalet? 

En person säger: jag gillar när det hettar till. En annan säger: om det blir hård debatt, så går jag. Jag själv önskar fridfulla samtal där vi lär oss nytt. Jag är trött på den politiska pajkastningen där man allt skyller på någon annan istället för att fundera kring förbättrad förändring. Vad nu det är, antagligen olika för alla. Lyssnandet (inte ordmässig utmaning, ifrågasättande och hårdhet) är viktigt hos mig. Det är min strävan (nej, jag lyckas inte alltid, kanske aldrig helt och fullt, och kanske inte alls när det blir viktigt och personligt.) 

En grupp talade häromnyss om en bok. De tyckte inte helt lika, men samtalet plockade hela tiden nya frågor där alla i rummet lyssnade på den som talade, visade förståelse och bidrog med nya inspel. De lyfte flera tankar om samma och olika frågeställningar och alla fick nya infallsvinklar att begrunda. De gjorde just det. Begrundade tillsammans, byggde ett tillförande samtal tillsammans. Alla växte av samtalet. För mig skapar den typen av samtal trygghet och kunskap. Det lär oss, istället för att skapa oro och stress. Det är var och en som gör detta, var och en som är i rummet.

Jag vill att vi lyfter och ser varandra (som likvärdiga och vänliga människor) i samtalet. Att vi fyller varandra med värme och hopp, även när vi tycker olika. 

Just det. Jag kanske ska läsa Lena Anderssons Studie i mänskligt beteende igen. Någon sa att den var rolig, själv blev jag förbannad.  Pricksäker är hon, hur som helst. Obekvämt pricksäker. Vem är jag och vem är du i berättelsen? Herre min tid, måste vi vara någon av dessa?

Sinnesrobönen är bra att ta till. Ofta, men inte alltid. Det skulle ju kunna innebära att man avhänder sig ansvaret för vår gemensamma framtid. Det vill jag ju inte.

A..