Hon var arg, först på den som sa si, sen på den som sa så. Hon var arg på kvinnorna, männen och vännerna. Hur skakade av ilska, blev skarp av sammandragna läppar. Linjerna i ansiktet skärptes, blicken blev svart. Jag lyssnade, ansträngde mig för att förstå, frågade och tänkte på henne med frid.
Jag tycker om henne, men undrar vad det är. Varför är hon så arg?
Nästa gång igen, med annat mål. Det är mig hon är arg på. Hon gav mig en tillsägelse, ett ord, hårdare och igen. Igen. En vän likaså, och ytterligare en annan, hon markerar, så får man inte säga, det argumentet får man inte ha. Den tonen och de orden får inte finnas där hon är.
Jag tycker om henne, men undrar vad det är. Varför är hon så arg?
Vi talar vidare, jag är rädd. Tystnar. Här vill jag nog inte vara, tänker jag, och inser att det är mitt rum. Jag kan inte gå. Vad händer i mina vänners inre rum?
Hur ska det här gå, om det fortsätter - hårdheten mot mig, mina vänner, de som finns omkring oss. Kommer gruppen att gå sönder?
Vi är hos mig, jag har bjudit in människor till samtal. Jag vill inte att vi skadar eller skadas här.
Jag tycker om henne, men undrar vad det är. Varför är hon så arg?
Jag tänker på dig med omsorg och värme. Jag vill dig här, vill ha dig i våra samtal.
Jag vill ha dig här, med frid i ditt inre, och med en känsla av värme mot alla i rummet.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar