 |
| Norrala kyrka - Söderhamn |
Visar inlägg med etikett Svenska Kyrkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svenska Kyrkan. Visa alla inlägg
fredag 4 augusti 2017
tisdag 11 oktober 2016
Jag talade om schyst resande i en ickevåldsgrupp och inser att jag måste reflektera över tid...
Jag talade om schyst resande i en ickevåldsgrupp. Samtalet drog åt andra håll och på andra sätt än i de grupper jag tidigare talat med om detta. Min utgångspunkt var resor till syd - alltså till varmare länder, dit vi gärna åker för att semestra. Jag använde ett power-point-bildspel som utgångspunkt och påbörjade resan som skulle vara i ca 45 minuter. Jag tänkte tala om frågor som hållbarhet, hotell, vatten, elektricitet, all-inclusive, arbetsvillkor, miljö, o s v. Och ja, det gjorde jag, eller vi, också, men kanske inte som jag tänkt mig. Samtalet blev bra, ändå. Jag är glad för detta.
Efter samtalet gick vi till lunch och åt en god vegetarisk måltid. Vi talade vidare om några av de tankar som dyker upp. Det känns alltid fint med efterpratet, det visar att frågan lever. Jag känner att jag måste tänka tanken om tid - hur jag, du och vi förhåller oss till den. Att jag behöver begrunda den, för att veta hur den spelar roll. Om det är jag eller livet runt omkring som styr mig och min tid. Och hur det påverkar hållbarhetsfrågan.
För hållbarheten talar vi om social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Dessa tre samspelar, för hela och friska människor och för en hel och sund miljö. När jag lyssnade till samtalet i gruppen tänker jag att tiden - eller vårt förhållningssätt till tiden - spelar roll. Och hur vi definierar tillväxt. Och hållbarhetsfrågan. Och mitt förhållningssätt till dessa frågor.
Min tid. Jag tänker att jag som, med utgångspunkt från mina värderingar och mitt liv, i något mått styr min tid. Att det måste vara jag som styr över den och därmed också vad jag gör av den. Om vår jord är viktig för mig, så måste jag sätta av tid för att klara den. Om jag valt att bo i norra Sverige och skall ta mig till syd, så måste jag förhålla mig till det. Om jag valt att arbeta i biståndsvärlden, där det reses mycket och där det också tänks mycket kring säkerhet, så måste jag också förhålla mig till det. Om jag valt att resa, alls? Är hållbarhetens viktig? Hur viktig är den? Hur står jag för det? Jag blir glad när jag ser flera händer höjas för att bara åka tåg - aldrig åka flyg. Det är ett ställningstagande och en viktig hållbarhetsfaktor - det är en imponerande väg att fundera kring. En annan viktig fråga är när flygbränslet och flygets naturförstörelsenivå kan ändras så att vi kan flyga utan att förstöra - liksom också de andra förstörelsefaktorerna som finns i vår värld. Som korna, till exempel. Eller båtturismen. Hur får vi forskningen att åstadkomma det fina finliret här? Inte bara säga att något annat är värre (vilket gör att vi slipper tala om saken) eller att saker behövs för vår tillväxt (som i kapitalism och kommers alltså).
Kan vi bara hålla en sak i huvudet samtidigt eller är det fler frågor som måste samsas? Kan vi tänka på social hållbarhet - människors väl - och också ekologisk hållbarhet - naturens väl - samtidigt? Eller är vi bara kapabla att se en sak i taget? När jag möter en organisation och ser att de bara lägger fokus på sin fråga och inte helheten, så undrar jag hur vi gör. Kan vi prata om bistånd utan att tänka på vad vi gör med klimatet när vi reser? Kan vi tänka på ickevåld utan att tänka på vad vi gör med klimatet i vårt dagliga liv, som ju påverkar världens fattigdom, frustration och våld? Varför tänker vi så smått?
Hur gör vi för att höja blicken och se helheten? Är den för stor och mentalt påfrestande för att vi skall orka ta in den och låta den bli en del av vår mission - eller vision - för en bättre värld?
A..
Efter samtalet gick vi till lunch och åt en god vegetarisk måltid. Vi talade vidare om några av de tankar som dyker upp. Det känns alltid fint med efterpratet, det visar att frågan lever. Jag känner att jag måste tänka tanken om tid - hur jag, du och vi förhåller oss till den. Att jag behöver begrunda den, för att veta hur den spelar roll. Om det är jag eller livet runt omkring som styr mig och min tid. Och hur det påverkar hållbarhetsfrågan.
För hållbarheten talar vi om social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Dessa tre samspelar, för hela och friska människor och för en hel och sund miljö. När jag lyssnade till samtalet i gruppen tänker jag att tiden - eller vårt förhållningssätt till tiden - spelar roll. Och hur vi definierar tillväxt. Och hållbarhetsfrågan. Och mitt förhållningssätt till dessa frågor.
Min tid. Jag tänker att jag som, med utgångspunkt från mina värderingar och mitt liv, i något mått styr min tid. Att det måste vara jag som styr över den och därmed också vad jag gör av den. Om vår jord är viktig för mig, så måste jag sätta av tid för att klara den. Om jag valt att bo i norra Sverige och skall ta mig till syd, så måste jag förhålla mig till det. Om jag valt att arbeta i biståndsvärlden, där det reses mycket och där det också tänks mycket kring säkerhet, så måste jag också förhålla mig till det. Om jag valt att resa, alls? Är hållbarhetens viktig? Hur viktig är den? Hur står jag för det? Jag blir glad när jag ser flera händer höjas för att bara åka tåg - aldrig åka flyg. Det är ett ställningstagande och en viktig hållbarhetsfaktor - det är en imponerande väg att fundera kring. En annan viktig fråga är när flygbränslet och flygets naturförstörelsenivå kan ändras så att vi kan flyga utan att förstöra - liksom också de andra förstörelsefaktorerna som finns i vår värld. Som korna, till exempel. Eller båtturismen. Hur får vi forskningen att åstadkomma det fina finliret här? Inte bara säga att något annat är värre (vilket gör att vi slipper tala om saken) eller att saker behövs för vår tillväxt (som i kapitalism och kommers alltså).
Kan vi bara hålla en sak i huvudet samtidigt eller är det fler frågor som måste samsas? Kan vi tänka på social hållbarhet - människors väl - och också ekologisk hållbarhet - naturens väl - samtidigt? Eller är vi bara kapabla att se en sak i taget? När jag möter en organisation och ser att de bara lägger fokus på sin fråga och inte helheten, så undrar jag hur vi gör. Kan vi prata om bistånd utan att tänka på vad vi gör med klimatet när vi reser? Kan vi tänka på ickevåld utan att tänka på vad vi gör med klimatet i vårt dagliga liv, som ju påverkar världens fattigdom, frustration och våld? Varför tänker vi så smått?
Hur gör vi för att höja blicken och se helheten? Är den för stor och mentalt påfrestande för att vi skall orka ta in den och låta den bli en del av vår mission - eller vision - för en bättre värld?
A..
onsdag 10 februari 2016
Tänkvärd tisdag - Kungsholmens kyrka - Läkare utan gränser berättar
 |
| Utanför Kungsholmens kyrka brann det vackert i kvällningen.. |
Kungsholmens kyrka - Tänkvärd tisdag, den 9 februari 2016, kl 1900. Det var onekligen väl värt ett besök. En vacker eld brann utanför, en vacker kyrka och en trevlig samling.
Astrid Börjesson, barnmorska & sjuksköterska, berättar om sitt arbete i organisationen Läkare utan gränser och lite om dess arbete i världen. Organisationen hjälper människor som drabbats av krig och katastrof oavsett politisk åsikt, religiös eller etnisk tillhörighet.
Läkare utan gränser skapades på 70-talet. Sedan 1993 finns det en svensk gren. Läkare utan gränser är en medicinsk organisation som räddar liv och lindrar nöd där det behövs bäst. Ett annat uppdrag, förutom att rädda och lindra, är att vittna om det de ser när de är ute på sina uppdrag.
Svenska Läkare utan gränser arbetar med rekrytering, insamling, kommunikation och påverkansarbete. Astrid berättar att hon har varit ute på tre uppdrag. Det första innebar att hon var i Sydsudan under 4 månader under 2014. Det fanns en tältklinik där hon var, men hennes uppdrag var att bygga upp en förlossningsklinik. När själva tältet var uppe, så var det svårt att rekrytera barnmorskor, eftersom ingen ville arbeta så långt ute på landsbygden. Under hennes tid där hjälpte hon till att lära några kvinnor som arbetade med att hjälpa kvinnorna i flyktinglägren att förlösa - hur de säkrare skulle kunna hjälpa kvinnorna på plats. Hon bidrog också med mödravård under graviditeterna, gav vård, mediciner och kunskap till de som snart skulle föda och till de som skulle finnas kvar när hon lämnade. Flera kvinnor, där man såg att det skulle kunna bli komplikationer i förlossningen, såg hon/de också till att de kunde komma till sjukhus i god tid, för att t ex kunna förlösas med ett kejsarsnitt istället för vanlig väg.
Det andra uppdraget var i Nepal under 2015, strax efter den stora jordbävningen. Många byar var då helt avskärmade p g a raserade vägar, mm. Helikoptern var där det dagliga transportmedlet, det var det enda sättet att nå byarna och patienterna. Läkare utan gränser hade en tältklinik i bergen med en liten operationssal. De hade bra tillgång till vatten, men ingen el. Däremot hade de egna el-generatorer, vilket naturligtvis löste situationen på ett bra sätt. Många hus var raserade, de var byggda av sten. Många kvinnor hade legat under stenmassorna och var rädda för/hur detta hade skadat barnen (i magen). Ett av Astrids uppdrag blev att ta reda på om barnen mådde bra, om hon inte kunde själv fick de transporteras till sjukhus eller en annan klinik med helikoptern.
Det var enkelt att samordna, skaffa personal, mm, i Nepal. De är engelsktalande och är ett enkelt land att verka i. Det fanns ingen skola för barnen att gå till, de försökte hjälpa dem t ex genom en lekpark.
Astrids senaste uppdrag var på Medelhavet, nyligen. Mer än 1 000 000 människor har flytt över havet. Antalet dödsfall är högst för de som kommer från Libyenhållet. Det är helt enkelt en längre sträcka därifrån, båtarna är förskräckliga och riskerna är höga.
Varför flyr så många människor?
Konflikterna är många. Det pågår t ex ett brutalt krig i Syrien, förtryck i Eritrea, Boko Haram härjar i Nigeria och Somalia, Darfur har ett långvarigt pågående krig. Därtill är det undermåeliga och hopplösa livsvillkor i många flyktingläger som uppkommer med anledning av de olika konflikterna.
Läkare utan gränser finns på Medelhavet för att försöka lösa några av de akuta humanitära behoven. De har tre båtar utanför Libyens kust. Astrid var på "Dignity", som ägs av Läkare utan gränser.
När de kommer i kontakt med en båt, får alla på båten flytvästar. Det måste gå lugnt till, så att ingen skadas eller drunknar. Det är viktigt med ett värdigt mottagande. De möts av lugn; de får också vatten, vila, tillgång till toaletter, mat, kläder och sjukvård. Kvinnorna får också ett litet set med t ex en sjal, bindor, mm. Sjukvårdsteamet tar hand om de skadade först, de som är i störst behov av vård. Sen försöker de se till alla de andra och se vilka sjukvårdsbehov som finns.
Många av människorna har varit på flykt länge, länge. Vi vet inte vilka fasor de har gått igenom. De kan ha åkt i överfulla lastbilar, vandrat genom öknen, kvinnorna kan ha våldtagits och många har utsatts för våld, skottskador, hot. Bara att här mötas av ett leende och en god dos värdighet ger mycket för de som tagits om hand. Ca 6000 människor är räddade, ca 1000 av dessa är kvinnor.
Astrid berättar om 85 gravida kvinnor, varav minst tre efter våldtäkt. De genomgick mödravårdskontroll och de erbjöds samtalsgrupper om sexuellt våld, utnyttjande mm. Våldtäkter är inte ovanligt. Astrid berättade att i statistiken noterades 71 räddade personer var barn under 5 år, inte ensamma. 791 var barn mellan 5-18 år, många ensamma. 1100 konsultationer. Många hade ont i kroppen, våldsskador, skottskador, brännskador, feber, diarré, huvudvärk, illamående, mm.
Astrid berättade också om en upplevelse den 5 augusti 2015 där de åkte mot en båt som höll på att sjunka. När de kom dit hade den sjunkit och människor låg i vattnet och klamrade sig fast vid det som gick att klamra sig mot. Många kunde räddas, men 200 människor drunknade här.
Hon berättar också om en fin historia, där de kunde förlösa en kvinna på båten. Ett litet friskt barn kom till liv. Bara tanken att de skulle ha kommit senare, utan att hinna till hennes räddning och att hon skulle ha fått föda i den smutsiga överfulla båt hon räddades från, svindlar.
När de kommer in till hamn i Italien tas människorna emot av t ex Röda korset, polisen, hälsovårdsmyndigheter och rädda barnen. Astrid har dock aldrig noterat att någon organisation som särskilt tar hand om kvinnorna finns i hamnarna. Det finns ett stort behov där.
Astrid Börjesson berättar sakligt. Tydligt, enkelt och sakligt. Vi, åhörarna inser att den fasa dessa flyktingar utsätts för är fruktansvärd och att det arbete Läkare utan gränser gör är väldigt viktigt. Vi kan bidra med vår tid, t ex genom att söka en tjänst eller vara volontärer. Mest av allt kan vi bidra med pengar till deras verksamhet. På deras hemsida hittar du information om lämpliga betalningssätt.Tack, till Kungsholmens församling (Svenska kyrkan) som bjöd in till något så klokt som Tänkvärd tisdag. Tack, Astrid Börjesson, för fin och saklig föreläsning.
Det gör ont att höra allt detta, men det känns också viktigt att lyssna - för att veta hur det är.
Stort tack.
A..
Länkar;
måndag 8 september 2014
Hon träffade mitt hjärta.
Ibland möter man människor som träffar ens hjärta. Idag mötte jag en sådan. Hon är diakon i Svenska kyrkan. Jag skulle hålla en föreläsning och hon mötte mig i dörren, följde mig till rätt lokal, bistod i teknikfrågorna och lotsade och välkomnade övriga gäster. Hon gjorde så som man ju alltid gör när man har en sådan roll. Hon var vänlig och bemötte mig väl. Ibland blir det ändå helt annorlunda, utan att jag kan säga exakt hur eller varför.
Vad gjorde hon? Hon tillförde en extra dos glädje till mitt hjärta. Genom sitt sätt att vara.
Hon var lugn. Hon var vänlig, rättfram, omsorgsfull och glad. Hon hade en varm stämma. Hon talade rakt, tydligt och enkelt. Begripligt. Hon talade om viktiga ting, tydligt och enkelt. Hon välkomnade, talade, sjöng och tackade. Hon gjorde det med en varm, stark och vacker röst.
Hon kändes glad och genuint ärlig. Det kändes som om hon trivdes i sin roll. Hon spred vänlighet och glädje med sin ton, sin röst, sina ord och med sin utstrålning.
Hon gjorde mig glad. Hon tillförde extra till min dag.
Jag hoppas innerligt att hon möts av lycka i alla sina dagar och att hon har god tillförsikt i sitt liv. Jag hoppas också att hon själv möts av en sådan glädje och kärlek som hon själv så storartat delar med sig av.
A..
(Jag talar om Maud Bergqvist, diakon i Svenska kyrkan, Sundbyberg).
Svenska kyrkans kyrkträff i Sundbyberg, Kyrkans Tidning, Intressant? Knuff om fantastiska människor i Svenska kyrkan. Bloggkartan Norrtälje.
Vad gjorde hon? Hon tillförde en extra dos glädje till mitt hjärta. Genom sitt sätt att vara.
Hon var lugn. Hon var vänlig, rättfram, omsorgsfull och glad. Hon hade en varm stämma. Hon talade rakt, tydligt och enkelt. Begripligt. Hon talade om viktiga ting, tydligt och enkelt. Hon välkomnade, talade, sjöng och tackade. Hon gjorde det med en varm, stark och vacker röst.
Hon kändes glad och genuint ärlig. Det kändes som om hon trivdes i sin roll. Hon spred vänlighet och glädje med sin ton, sin röst, sina ord och med sin utstrålning.
Hon gjorde mig glad. Hon tillförde extra till min dag.
Jag hoppas innerligt att hon möts av lycka i alla sina dagar och att hon har god tillförsikt i sitt liv. Jag hoppas också att hon själv möts av en sådan glädje och kärlek som hon själv så storartat delar med sig av.
A..
(Jag talar om Maud Bergqvist, diakon i Svenska kyrkan, Sundbyberg).
Svenska kyrkans kyrkträff i Sundbyberg, Kyrkans Tidning, Intressant? Knuff om fantastiska människor i Svenska kyrkan. Bloggkartan Norrtälje.
måndag 5 november 2012
Räkna med Gud...
Räkna inte med Gud när himlen faller ner - skriver Jenny Nordberg i en krönika i Svd. Hon har blivit motad i dörren till kyrkan, av människor som har använt sin kraft till dess slut och behöver vila en stund. Hon tycker sig bli bättre bemött på en herrklubb. Någon svarar att hon skall överväga sin plats i Svenska Kyrkan, med andemeningen att hon skall gå ur.
Kyrkan består av människor. Sådana som har kraft, som du & jag, sådana som orkar till en viss gräns och inte längre. Kyrkan behöver fler människor som orkar, som kan dela med sig till de andra. De som behöver.
När du blir bemött i en kyrka, så blir du det ofta av en människa. En sådan som består av kött och blod. De är inte bättre för att de finns i kyrkan. De har samma celler, samma sorgebeteende, samma känslostormar och samma rutinbeteenden som på ett statligt verk eller som en annan människa har i sitt hem. Det passar ibland och ibland inte. Det fungerar ibland och ibland inte.
Den enda som stillsamt lyssnar är Gud. Så honom kan du räkna med. Men, han finns inte bara i kyrkan. Han finns där du har honom. I ditt rum, i din trygghet och i dig själv. Han är gratis och finns tillgänglig hela tiden. Även om man tvivlar på det ibland. Kanske för att man själv inte förmår förstå hans spår.
Kyrkan, som institution, behöver dig. För att bevara all den kultur den står för. För att kunna bevara våra begravningsplatser, våra kyrkor och våra minnen. Kyrkan behöver dig för att kunna ha öppet för gudstjänster, begravning, vigsel, dop, kriser och andra samvarostunder som betyder mycket för många. Kyrkan är också en arbetsplats, där människor arbetar med specifika uppgifter för en specifik ersättning. Precis som du gör, när du arbetar på ett bageri, en restaurang eller ett kontor. När du går ur, försvinner en bit av den ekonomiska grunden. Då blir öppettiden kortare. Då finns det inte resurser för att klara t ex krisen i New York eller på Haiti, eller ens i den församling där du hör hemma. Att i det läget kräva att de skall låsa upp just för dig är att ta i. Såvida du själv inte är en sådan, som alltid, i alla lägen och helt utan åtskillnad & önskemål om eget rum ställer upp för andra. Även den som ger är en människa. Även om hon arbetar i en kyrka.
Att vara med i Svenska Kyrkan är att vara del av en av vår historia. Det är att ansvar för ett kulturarv och det är också att hjälpa till att se till att den finns kvar för alla de kriser och lyckostunder vi, våra familjer och våra medmänniskor behöver.
Någon säger; - min hund och mina vänner tar hand om mig. Ja, så kan det vara för någon. Ja, så kan det vara när vi bara tänker på oss själva eller när vi vill spara en slant. Men, så är det knappast för den stora massan. Väldigt många saknar den som står vid sin sida när sorgen eller krisen slår till. Jag tror att kyrkan behövs och jag tror att många vill att den skall finnas, att de skulle sörja om den försvann.
Jag behöver inte kyrkan just nu, men andra gör det. Och jag vet att jag kan behöva kyrkan sen. Sen, kan vara vilken dag som helst. Senare i dag eller imorgon, eller om något år. Det gäller vare sig jag är aktiv kristen eller inte. Kyrkan är en trygghetsplats. Kyrkan är en kulturplats. - Men, kyrkan bärs av människorna.
Det som är självklart för mig, är uppenbart inte självklart på samma sätt för någon annan.
Nej, man behöver inte hålla med om allt.
Ja, man kan bli illa bemött. Eftersom det är människor som möter oss och ibland inte kan - förmår - möta oss just där vi är. Det förändrar inte att kyrkan - och allt det den står för - behövs i vårt samhälle. Det är, för mig, ett viktigt skäl att vara delaktig & att vara medlem. Även när enskilda människor inte kan & förmår.
Anette
Kyrkan består av människor. Sådana som har kraft, som du & jag, sådana som orkar till en viss gräns och inte längre. Kyrkan behöver fler människor som orkar, som kan dela med sig till de andra. De som behöver.
När du blir bemött i en kyrka, så blir du det ofta av en människa. En sådan som består av kött och blod. De är inte bättre för att de finns i kyrkan. De har samma celler, samma sorgebeteende, samma känslostormar och samma rutinbeteenden som på ett statligt verk eller som en annan människa har i sitt hem. Det passar ibland och ibland inte. Det fungerar ibland och ibland inte.
Den enda som stillsamt lyssnar är Gud. Så honom kan du räkna med. Men, han finns inte bara i kyrkan. Han finns där du har honom. I ditt rum, i din trygghet och i dig själv. Han är gratis och finns tillgänglig hela tiden. Även om man tvivlar på det ibland. Kanske för att man själv inte förmår förstå hans spår.
Kyrkan, som institution, behöver dig. För att bevara all den kultur den står för. För att kunna bevara våra begravningsplatser, våra kyrkor och våra minnen. Kyrkan behöver dig för att kunna ha öppet för gudstjänster, begravning, vigsel, dop, kriser och andra samvarostunder som betyder mycket för många. Kyrkan är också en arbetsplats, där människor arbetar med specifika uppgifter för en specifik ersättning. Precis som du gör, när du arbetar på ett bageri, en restaurang eller ett kontor. När du går ur, försvinner en bit av den ekonomiska grunden. Då blir öppettiden kortare. Då finns det inte resurser för att klara t ex krisen i New York eller på Haiti, eller ens i den församling där du hör hemma. Att i det läget kräva att de skall låsa upp just för dig är att ta i. Såvida du själv inte är en sådan, som alltid, i alla lägen och helt utan åtskillnad & önskemål om eget rum ställer upp för andra. Även den som ger är en människa. Även om hon arbetar i en kyrka.
Att vara med i Svenska Kyrkan är att vara del av en av vår historia. Det är att ansvar för ett kulturarv och det är också att hjälpa till att se till att den finns kvar för alla de kriser och lyckostunder vi, våra familjer och våra medmänniskor behöver.
Någon säger; - min hund och mina vänner tar hand om mig. Ja, så kan det vara för någon. Ja, så kan det vara när vi bara tänker på oss själva eller när vi vill spara en slant. Men, så är det knappast för den stora massan. Väldigt många saknar den som står vid sin sida när sorgen eller krisen slår till. Jag tror att kyrkan behövs och jag tror att många vill att den skall finnas, att de skulle sörja om den försvann.
Jag behöver inte kyrkan just nu, men andra gör det. Och jag vet att jag kan behöva kyrkan sen. Sen, kan vara vilken dag som helst. Senare i dag eller imorgon, eller om något år. Det gäller vare sig jag är aktiv kristen eller inte. Kyrkan är en trygghetsplats. Kyrkan är en kulturplats. - Men, kyrkan bärs av människorna.
Det som är självklart för mig, är uppenbart inte självklart på samma sätt för någon annan.
Nej, man behöver inte hålla med om allt.
Ja, man kan bli illa bemött. Eftersom det är människor som möter oss och ibland inte kan - förmår - möta oss just där vi är. Det förändrar inte att kyrkan - och allt det den står för - behövs i vårt samhälle. Det är, för mig, ett viktigt skäl att vara delaktig & att vara medlem. Även när enskilda människor inte kan & förmår.
Anette
Länkar & sånt;
Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Blogger.com. Knuff bloggar. Knuff om Svenska kyrkan - Bloggare om fotograf Svenska Kyrkan - - ... Knuff om - bouppteckning - Norrtälje - Bloggare om begravning - ...Mer om bouppteckning i denna blogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)