Idrotten är fantastisk. Den skapar så ofantligt många mervärden. När jag ser föreningar som aktivt stödjer idrotten och ungdomarna som idrottar, så blir jag så lycklig. De tränar på det de skall bli duktiga på. De bygger för styrka, smidighet, snabbhet, uthållighet och tålamod. De bygger också sociala strukturer, liksom de bygger för sin egen framtid.
När ungdomarna växer upp och blir vuxna vandrar de på nya stigar. Några är kvar i idrotten, år efter år, men andra lämnar och bygger ny kunskap inom andra områden. Idrotten har de dock alltid med sig. Den har, ur något perspektiv, för alltid präglat dem och den har, vill jag tro, givit dem sådant som spelar roll.
Det är inte säkert att alla människor möter idrotten i unga dagar. Några möter den när de har nått en vuxen ålder. Några möter den tidigt, går ifrån den och återvänder i senare år. Eller byter idrott, allteftersom åren går och nya äventyr korsar levnadsvägen. Oavsett när den möts, så skapar den nytt, annat och ofta mer. För mig skapar den glädje, i stora mått.
När jag hör talas om handikappidrott, så blir jag alltid djupt imponerad och ofantligt glad. Jag tänker att det är likadant som för oss veteraner som försöker, gör och lyckas - även om vi ibland också misslyckas med att nå dit vi tänkt. Men så länge vi har försökt, gjort ett aktivt försök i den riktning vi tänkt oss, då har vi inte misslyckats. Att tävla, att träna, att delta och att vara en del av det sociala sammanhanget som idrotten medför är livskvalitétshöjande, glädjeskapande och livsviktigt. Men, när jag ser att deltagarna därtill har svårt att röra sig, inte ser, eller bara knappt ser eller sitter i rullstol, då blir jag så förundrande imponerad av deras kraft, insikt och fantastiska smidighet.
Rullstol, rörelseproblematik, blindhet och utvecklingsstörning är hinder, när den som bär det har betraktat det som ett hinder. Inte när omgivningen gör det, även om om omgivningen kan göra ett hinder av det som inte är ett hinder. Utövarna i handikappidrotten är särskilda människor. Det är sådana som skall ha särskilt glimrande guldstjärnor i kanten.
Svenska Handikappidrottsförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté söker en ny generalsekreterare och ytterligare en kommunikatör - det låter som guldkantade uppdrag. Tänk, att få arbeta med och för människor som inte betraktar hinder som hinder. Tänk, att få arbeta med och för idrottande människor, som strävar efter mer, mer och sedan ännu lite mer. Det vore riktigt guld.
Anette Grinde
.jpg)
