Vi gick tillsammans i tystnad, tänkte på våra egna livsspår. Det är skönt att gå i tystnad tillsammans.
Efter en stund började någon tala. Hon sa, vi lyssnade, han sa, vi lyssnade. Hen sa, vi lyssnade. Vi kommenterade inte varandras ord, vi lyssnade. Vi lät orden sjunka in, funderade över dem och avstod från att ge råd. Det lättar att få tala om saken. Det skapar något nytt inom oss när vi kan uttala något högt och någon lyssnar, det är som att trollen spricker när man tar fram dem i ljuset.
När jag lyssnade till Mika Wallander och Olle Carlsson i deras samtal om Livsstegen, tänker jag på hur viktiga de gemensamma samtalen är. Samtalen och sammanhangen, där var och en hittar sitt, där man vågar vara den man är och där man får utrymme för det. Det gäller att våga öppna sig, vara trygg i gruppen. Man kanske inte alltid är trygg i sig själv, men man kan bli tryggare allteftersom. I rätt sammanhang händer det. Det går inte att leva i ensamhet, utan andra möten. Men, man måste hitta dem. Själv, eller tillsammans med någon annan.
När vi möts i orossamtalen (livssamtal) i bokhandeln känns tryggheten viktig, att det är ok att berätta om både tyngd och framgång och att det sagda stannar i rummet. Vi har inga närvarolistor, uppföljningsrapporter eller statistik kring vem och varför, men vi lär av varandra hur det är att vara människa. Vi är inte där för att ge råd, vi är där för samtalet och för att hitta ett sammanhang.
Stämmer det att trollen spricker i ljuset? Stämmer det att det lättar när man kan tala med varandra med ambitionen att förstå, lyssna? När man vill prata, men inte få pekpinnar och dömanden. Stämmer det att man lär sig mer när man försöker förstå andras perspektiv?
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar