Det finns fler perspektiv.
Arbetet med muralmålningen på baksidan av Stadshotellet har påbörjats. En finfin artikel om en sprudlande kraft möter mig i morgontidningen på morgonkvisten (Norrtelje Tidning, onsdag den 1 juni 2022). En människas arbete, hennes historia och kompetens. Konst, hands on. För henne är det ett fantastiskt uppdrag. För många andra också, som sett henne och hennes arbete, som känner tillförsikt och har tilltro till henne och processen och som tror på det nya. Som vågar förvänta sig att det blir bra.
Det finns annat också. Människor irriteras, samtalsnivån är högljudd och återkommande debattartiklar väcker nya frågor. Det är både bra, fantastiskt och sorgesamt. Sorgesamt för att det finns många frågor utan svar och för att tonläget är väldigt högt, ofta helt oförsonligt. Det gör ont att höra.
Vi får en del information här och en del där. Helhetsbilden, som många vill ha, är svår att se. Vem ville vad och varför? Hur ser beslutsprocesserna ut? Vem har introducerat projektet och vem betalar kalaset? Det finns många ingångar, många frågor och kanske ännu fler svar. Ja, många gissar och människor blir förbannade för att gissningen inte faller i deras smak. Det är kanske det som händer när vi talar utan faktakunskap. Men, det är klart, vi har ju inte fakta på bordet. Och visst måste vi kunna få prata om saker som upprör oss, även om vi faktiskt inte vet vad som sker eller skett? Eller borde vi skärpa oss och samla hela bilden först? Vi ser saken på olika sätt nästan oavsett vem som frågar eller ger uttryck för en tanke. Det finns alltid fler perspektiv. Vad är rätt?
Det är Fagerströms fastighet, eller Centrumfastigheter i Norrtälje AB om vi ska vara noga. Eller är det någon annan som äger fastigheten? Jag kanske inte ens vet det, jag kanske bara tror? Oavsett vem som är ägare har just ägaren första tjing på att bestämma vad som ska målas på deras vägg, tänker jag. De kan ha ett gott omdöme eller slira, beroende av vem som betraktar. Du och jag har olika blick, det kan de också ha. De kan måna hur mycket som helst om staden, men alla kanske ändå inte gillar deras tanke. Jag tror att Centrumfastigheter månar om staden. Jag ser dem som utvecklande och viktiga krafter för Norrtälje, där både affärsdrivandet och staden är viktiga parametrar. Utan den tillförsikten kan jag kanske inte tänka att de vill väl, för att jag då har fel ingångsvärden? Jag tror på dem, ja. Hur ser vi på en företagares rätt till beslut om sina tillgångar eller sin verksamhet, t ex en fastighetsägarens rätt att besluta om färg på väggarna, vilja hyresgäster eller elbolag den vill ha i sin byggnad? Ja, det är olika i olika situationer, men rent principiellt? Njae, det kanske inte går att tänka så? Det kanske alltid är personligt och att vi tänker att vi själva vill ha rätt. Som att min skog ska vara min, fast den ägs och vårdas av någon annan. Vem ska bestämma om dina prylar eller tillgångar?
Kommunen beslutar om byggnadslov. Om någon ska måla om ett hus i avvikande färger, bygga om eller på annat sätt förändra brukar det krävas långvarig kommunikation och noggranna beslut. Om - att - det inte krävs för denna utsmyckning torde förundra många. Kanske t o m så mycket att de upprörs i ordval och röstläge. Det skapar många nya frågor om hur man får måla sina hus. Hur ser egentligen regelsystemen ut och kan vi förvänta oss nya kreativa färger i våra villaområden i framtiden? Vad är konst och utsmyckning ställt i relation till en vanlig husmålning? Vem avgör vad som är vad? Det låter rättssäkert när ett kommunbeslut inte går att överklaga, är det så det är? Röstläget är högt nu, men hur många kan få rätt i ett samtal där fler än 100 (eller kanske 1000) ingår samtidigt? Faller det inte på sin orimlighet att alla kan få rätt här? När är diskussionen klar?
Bengt Ericsson, politiker, engagerad, driven och duktig, försöker berätta sin inställning i frågan (NT 1 juni -22). Han berättar att det inte är politiker som beslutar, de bara möjliggör. Det är å ena sidan en tydlig vrängning med ord, eftersom de - politiken - väljer vad de möjliggör. Det är å andra sidan just ett möjliggörande av kultur. Kultur är viktigt, stridbart, känslosamt och utvecklande. Jag försöker själv ägna mig åt att arbeta med kultur och ser att människor vill ha den, vill se och delta, men också att de ofta vill att någon annan ska betala för arbete, tid, marknadsföring och material. Det i sig kan bero på att de inte har råd, men också på att vi vänjs in i spåret att någon annan ska betala. "Det måste få kosta", säger många. Ja, men vem ska betala för kalaset? Bengt Ericsson försöker förklara, men kanske blir det mer orosmoln på himlen när många delar fattas i hans text. Han har sagt liknande saker förr. Folk har gått i taket och ilskan mildras inte av hans ord, som bara visar en liten del av helheten. Det beror i och för sig kanske på att han ser det från sitt, politikens, håll och inte ser andra perspektiv. Han kanske inte förstår problemet. Folket får inte helheten, kanske är det därför de är så arga? Kanske är Bengt bara en människa, som du och jag? Alltså superkompetent i vissa avseenden och helt oduglig i andra. Det är också hela tiden andra som bedömer vad vi kan och borde. Det är svårt att vara människa, var det visst någon som sa. Alla vill ha och tänker olika, hur ska man då kunna sy ihop delarna till något helt?
Mary-Ann Thysell (NT 1 juni -22) argumenterar bl a utifrån en fb-grupp. Hon tänker att den representanter folket. Huga, tänker jag, representerar den stora hatgruppen folket? Nej, gu´bevars, det hoppas jag verkligen inte. Men, hur representeras folket och när? Och hur låter vi beslutsfattare fatta sina beslut? Hur kan vi påverka? När är det riktigt läge för det och hur gör man det?
"Undrande Norrtäljebo" (NT 1 juni - 22) vill inte skylta med sitt namn. Det kan man förstå när man begrundar kraften i orden som är kopplade till ämnet. Inte särskilt hens, men i mängden och med den ton som hörts. Många är rosenrasande och låter den inneboende reptilen härja fritt. Hen - den undrande Norrtäljebon - undrar vem som ska betala resten av kalaset. Ja, underhåll, sanering, återställande kommer också att kosta. Vem vet, kanske blir det du och jag, genom kommunens och politikens försorg, som får stå för det. Annars kanske det faller på företagaren lott. Frågan kanske har behandlats av företagaren, kommunens politiker och/eller dess tjänstemän? Det kanske t o m finns, eller borde finnas, ett avtal som är godkänt enligt lagens och konstens alla regler?
Vad gör den som är missnöjd med politikernas och tjänstemännens beslut? Måste vi gilla allt? Är det ens möjligt? När är gränsen för vett och etikett passerad? Går det att välja andra politiker och beslutsfattare, som tycker som du? Kommer de att fortsätta att tycka som du när de har fått tillträde till maktens korridorer eller händer något med dem där? Kanske tvingas de in i kompromissernas korridor eller kanske händer något som gör att de inte ser bortom sitt eget skrivbord? Vi utvecklas olika i varje stund.
Egentligen tycker jag om diskussion, samtal och olika viljor, men otydlighet, pajkastning och hårda ord som skapar än mer vrede är obehagligt och osmakligt. Det är rätt mycket sånt i den här diskussionen. Det gör ont i min själ och smutsar ner min miljö. Hur gör man för att få till ett lugnt och allsidigt samtal där människor lyssnar på varandra? Ja, nej, jag vet inte. Förstås.
Hela bilden är kanske omöjlig att få. Kanske behöver vi bara arbeta med vår tolerans?
Nu ska jag be sinnesrobönen, fatta vad jag kan och vill påverka och lägga resten åt sidan. Sen ska jag invänta resultatet av muralmålningen.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar