Mika Wallander, kyrkoherde i Norrtälje, skriver i Mitt Roslagen 22/4-21. Hon skriver om vänlighet. Hennes krönika är varm och vänlig. Den innehåller reflektion om livet, tiden och situationen. Den påminner om att vi alla gör olika saker, att så mycket är viktigt och att vi behöver hålla i tillsammans.
Jag går in i kyrkan i Norrtälje. Den är öppen och inbjudande. Jag slinker in för en stunds reflektion. Det är oftast ingen där på morgonkvisten. Jag kan sätta mig på en bänk och se ljuset från de fina fönstren, tänka mina tankar som flödar i tystnaden. Det är en skön stund som jag skulle vilja att jag gjorde oftare. Ibland får jag den stunden i naturen istället, men kyrkans rum är en särskild plats. Jag är tacksam att den finns när jag behöver den. Ja, det gör jag ju ofta, nästan alltid.
Jag tänker på glädjen vid dop av barnen. Det innebär så mycket. Gemenskap. Glädje. Uppmärksamhet. Ett minne för livet. Jag minns mina barns dop som något jag inte vill vara utan. Ett i Hede och ett i Edebo. Båda med värme och fokus på barnen. För mig var det en viktig livshändelse. Jag önskar den glädjen till andra.
Mika skriver om gemenskap och att dricka kaffe och samtala i församlingshemmet eller om körsången som är inställd. All den där gemenskapen som är så viktig, som alltid skett med självklarhet och nu istället är tyst och borta. Så många mår dåligt för att man inte kan mötas. Jag sörjer alla och allt som gör ensamhet, jag sörjer att veta att det finns någon som är ensam som jag, vi eller någon annan inte kan bistå. Jag hoppas att vi snart kan få slut på pandemin så att var och en kan ta sig ur ensamheten, mötas i samtal över en kopp kaffe eller lyssna på ett föredrag med en fysisk människa vid sin sida. Tänk, att kunna sträcka ut handen och känna tillhörigheten med en annan människa. Det är inte alla förunnat idag.
Hon skriver också om hatet och våldet. Det är så förödande med hat, våld och hårda ord. Det skadar, sätter taggar i våra hjärtan och är så svåra att läka. Det skapar rädsla som återkommer när man minst anar det. Sorgen finns kvar, även om vi lyckas dölja den för andra. Jag hör detta återkommande i bokhandeln. Om livets sorger som gör oss till de vi är. Ibland är ärren av livets trauman eller sorger ohyggligt svåra att bära, de följer med oss i varje steg vi tar. Ibland är de som små gruskorn i skon och ibland som en slägga som kommer med vansinnig fart.
Förståelse är en nyckel till mycket när någon har det tufft. Jag tänker att jag ska låta bli att ge förslag till någon som inte frågar efter lösningar. Någon vill berätta, för att den tycker att det lättar att tala om saken. Jag tänker att det inte är en lösning hen söker, att det istället är värme och förståelse över en svår situation. Det blir på något sätt absurt när svaret blir, gör si eller gör så, när personen tänkt och bearbetat i mängder av år. Ja, det är svårt att låta bli att ge råd, som om man vet bäst, men viktigast av allt är att lyssna och försöka förstå. Ja, råden är förstås välvilja, men även välvilja kan skada.
Låt oss hjälpas åt. Låt oss visa vänlighet i förhållande till andra. Låt oss avstå ilska så långt det är möjligt. Låt oss hitta sätt att samtala, enas eller åtminstone försöka förstå, visa värdighet och omsorg. Jag vill, jag hoppas att alla jag möter också vill.
Tack, Mika Wallander, för din fina krönika.
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar