Jag grät när jag lyssnade på Sofie Sarenbrants sommarprat under häromdagens morgonpromenad.
Skuld. Sorg. Skam. Självförakt. Orden tär.
Det gör så ont att höra om hennes upplevelser. Jag undrar hur många, vem i omgivningen som utsatts och plågas. Vem som - likt Sofie - bär på annans skuld, vem har öppna sår eller tuffa ärr.
Förövaren bär det fulla ansvaret. Ja, men hur många år med sömnlösa nätter, förstörd livskvalité och ångesttimmar åstadkom han?
Preskriptionstid. Bevis. Lögn. Orden tär.
En trygg barndom, frihet från slag, hot och övergrepp genom livet är en självklarhet, eller hur? Återigen, varför händer det? Varför?
Vem är jag om jag inte ens orkar lyssna till de viktigaste berättelserna?
Jag lyssnar. Tänker. Läser. Talar. Orden tär, men skärper min uppmärksamhet.
Tack till er som berättar, hur plågsamt det än är att lyssna.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar