Akuten. Långsamt. Utdraget. Som om rummet bara fylls på, ingen blir klar. Någon kallas in. Går. Kommer strax tillbaka. Väntar.
Barnfamiljer sitter delade, istället för tillsammans. Den skadade för sig. Resten i frustration över ovetskap och sysslolöshet. De påverkar hela väntrummet. Alla.
Jag kommer in till röntgen. Kan förstås inte sjukhusets rutin och röntgenprocedurer, men ställer mig frågande till röntgen av delar som inte gör ont framför de som gör ont. Frågar. Får svar att doktorn har sagt. Resignerar. Ombeds vrida handen i märkliga vinklar, obegripliga för den som inte förstår. Jag känner inte förtroende, slösar min tid.
Tillbringar min lediga - värdefulla - dag i ett väntrum där många väntar. Inget ser ut att hända. Vi sitter tysta, påfrestade i ledan att inte veta. Att slösa dagen på frånvaron av resultat.
En, två och tre. Och fler än så. Som om ingens tid spelar någon roll.
Ingen kommer härifrån. Ingen blir klar.
Säkert gör de sitt allra, allra bästa. Ja, såklart de gör.
Fast jag inte ser.
Kanske är det för att jag inte förstår det jag ser.
A..
Jag kommer in till röntgen. Kan förstås inte sjukhusets rutin och röntgenprocedurer, men ställer mig frågande till röntgen av delar som inte gör ont framför de som gör ont. Frågar. Får svar att doktorn har sagt. Resignerar. Ombeds vrida handen i märkliga vinklar, obegripliga för den som inte förstår. Jag känner inte förtroende, slösar min tid.
Tillbringar min lediga - värdefulla - dag i ett väntrum där många väntar. Inget ser ut att hända. Vi sitter tysta, påfrestade i ledan att inte veta. Att slösa dagen på frånvaron av resultat.
En, två och tre. Och fler än så. Som om ingens tid spelar någon roll.
Ingen kommer härifrån. Ingen blir klar.
Säkert gör de sitt allra, allra bästa. Ja, såklart de gör.
Fast jag inte ser.
Kanske är det för att jag inte förstår det jag ser.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar