Jag sprang längs Roslagsleden. När korna står nära staketet blir de skrämda. Det är som att jag föser dem framför mig. De borde ha vett att dra ut till höger för att slippa bli rädda för mig. Men, icke.
Till slut tar hagen slut, så de måste. De slipper mig, kan återgå till friden på sin grönskande äng.
Jag springer vidare i naturens frid. Jag är glad att jag kan. Efter en stund dyker något stort och svart upp på stigen. Jaha, tänkte jag, en ko på rymmen. Men, icke.
När jag sprungit några steg närmare vände den sig om med bredsidan till. Det var inte en ko, det var en riktigt stor gris - vildsvin, ja. Det fick syn på mig, vände och drog till skogs. Mitt hjärta rusade, min blick letade inåt skogen.
Jag vill alltid säga att jag inte är rädd för skogens djur. Jag är inte rädd för vildsvinen, de är bara farliga om de är skadade. Ja, nej, det vet jag ju inte om den var. Kanske kan den också bli lite morsk om den har ungar att skydda. Den visade sig inte igen, drog väl till skogs.
Jag sprang på. Hjärtat drog av på takten. Jag såg mig över axeln. Ingen där, ingen där.
Jag är tacksamt glad att jag kan springa. Och att vildsvinen håller sig på lite håll.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar