Midsommar är glädje och lust. Husen är rödmålade, några av byggnaderna är nymålade. Mjölkpallen är tjärad, jag förnimmer doften även om det är gjort ett tidigare år. Mängder av gamla prylar är sorterade, sparade och märkta. Huset är vårdat. Gården är vacker att se. Föreningsfolkets arbete gör mig innerligt glad.
Det gråsvarta som samlades på den blå himlen smög förbi i kanten. Det fälldes inget regn över festen och dess folk. Det passade sig, eller hur? Låt regnet falla i natt istället säger vi i en samstämd kör. Regn behövs, men inte under årets härliga fest.
Det sparas gamla ting, pysslas och görs. Det spelar roll för bygdens historia, hur den berättas och av vem den berättas. Det är folket i bygden som berättar historierna, både nya och gamla. Den som har ett intresse för platsen och den som varit en del av den vet vad som hänt. Var och en som kan, så länge hen minns och vill dela sin berättelse och så länge det finns någon som lyssnar. Att föra kunskap om människor och plats vidare spelar roll. Hur ska vi annars minnas och veta?
På Labacken är det dans och fest. Det är folkdräkter, sommarklänning och blomster i håret. Familjer, syskon, styrelse och barn tar hand om kaffeserveringen, lotterierna, korvförsäljning, dans och tipsrunda. Det kräver ett antal personer i föreningens tjänst. Hur många är det som jobbar, egentligen? Om människorna inte kan och vill, då blir inget gjort. Jobbet tillsammans är en fröjd. Utan att släppa en enda av de gamla i leden behöver vi också fånga de nya generationerna. Hur ska vi annars kunna fortsätta? Hur ska vi annars kunna föra all kunskap och alla traditioner vidare? Ja, traditioner kan utvecklas, men några kan också bestå. För att vi vill det. Vem gör vad, nu och sen?
Under midsommarfesten träffas bygdens folk. De som alltid bor här, de som kommer som sommargäster och de som ibland tittar förbi. De - vi - bryr oss, vi uppskattar husen, färgerna, trakten och människorna. Någon säger; vi ses nästa år igen, samma tid, samma plats. Vi njuter av dansen, fikat och alla som arrangerar. För det är vårt folk - ideella krafter - som gör att hembygdens gårdar och föreningar lever kvar. Det är de ideella krafterna som gör tillsammans, bygger kraft i allt det som behövs. Det är gamla och unga, sida vid sida och med olika kunskap. Just det behövs.
Var ska jag lägga korvförsäljningstältet när det är nedtaget? Var ska dammsugaren stå? Hur ska bänkar och bord staplas? Vem ansvarar för färg och verktyg? Är blommorna vattnade? Hur ska vi larma och låsa? Vilka tar in störarna som användes vid parkeringen? Ska vi spara avspärrningsband en, eller köper vi nytt? Har någon halat flaggan och hissat vimpeln? Är flaggan torr och vikt utan att det gula syns? Var ska fiskdammen placeras? Blev det några lotter över? Vem ska räkna kassan? Gick tavelauktionen bra? Fick alla barn napp eller tog det slut? Hur många var det som kom? Hur många pantburkar hamnade i soporna? Ska vi sortera skräp och burkar? Hur många bilar nyttjade parkeringen? Hur många åkte i de finfina veteranbilarna och hur många satt i de lövade traktorskrindorna? Ska vi bjuda in epa-ungdomarna till nästa år? Vilka historier ska berättas och hur ska de berättas?
Labacken är St Eriks Gilles - Roslagsbros hembygdsförenings - hembygdsgård. Det är där vi håller föreningens midsommarfest.
Vi ler. Vi njöt. Nu kan vi andas ut. Så fint det blev. Så bra det blev. Vi tackar för årets fest.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar