Igår var en sorgens dag, som vi inte kommer att glömma. Det kom oss så nära. Det skakade om oss, tog fram nya känslor. Alla hade sina mobiler i händerna för att informera sig och andra. Telefonkapaciteten havererade, överbelastningen var ett faktum, men sociala medier fungerade. Det gick att informera sig, även om mängder av rykten uppkom. Egna sanningar, obekräftade tolkningar som tog fart, florerade. Ryktesspridningen drev fort i rummen och över nätet. Vi letade information, tolkade det lilla som fanns. Människor var rädda, för sin egen säkerhet och för andras. Vi grät. Det gjorde ont.
Ett nytt sorts våld slog ner mitt ibland oss. Vi har sett det förr, men nu kom det nära. Ett våld av den där alldeles obegripbara sorten. Tillfälligheter avgjorde hur vi drabbades. Det förde oss samman, men skapade väldigt mycket rädsla. Rädsla. Låt oss hoppas att vi kan skaka av oss rädslan, när detta lagt sig. Att vi kan fortsätta att leva livet i acceptabel trygghet. Visst kan vi välja den riktningen? Ja, vi kan välja den riktningen.
Jag läser i DN att fyra människor dog, att flera ligger på sjukhus för sina skador och att en man är gripen. Jag ber idag för alla de människor som var mitt i, som chockades, dog och skadades och för alla de vänner och nära som är ledsna, förtvivlade. Jag önskar styrka till dem och oss alla för att klara sin/vår nya dag. Idag och nästa. Och nästa igen.
Jag ber att vi inte blir hatiska och förbannade, att vi istället låter omsorgen om våra och andras liv och hälsa vara i fokus. Låt oss skaka av oss rädslan, när detta lagt sig en aning, låt oss gå ut i livet igen.Vaksamma, men öppna och välkomnande. Låt oss leva våra liv i glädje, med ett övermått av omsorg om varandra. Vi kan inte skydda oss mot allt, helt uppenbart är det så, men vi kan se oss om en aning och se hur människor omkring oss mår.
Låt oss gå ut, stärkta av insikten att vi behöver vara just vaksamma, med öppna, vänliga och omsorgsfulla ögon. Att vi behöver betrakta varandra och bistå den som trillar iväg i extrema tankegångar - där livet inte är viktigt, där någon har större rätt än andra.
Gränsen mellan civilkurage och angiveri kanske ibland är hårfin. Angiveri är inte vackert, tänker jag, men civilkurage är det. Jag tänker att det är vårt ansvar att bära det - civilkuraget - i väldigt mycket högre grad än vad vi, några, inte alla, gör nuförtiden i vårt samhälle.
Se dig om.
Hjälp den som du har i ditt nära nätverk, som mår pyrt. Kan vi höja ribban i vår egna civilkuragenivå? Ja, det skall jag absolut göra. Jag skall absolut höja ribban i hur jag lever mitt liv, och i hur jag tar ansvar för att vi tillsammans kan leva bra liv.
Jag hoppas att fler gör det. Höjer ribban, för bra liv, tillsammans. Alla. Tillsammans - på vår gemensamma jord. I omsorg, i gemensam fred.
A..
Länkar & sån´t.
- Twitter om #OpenStockholm - #suicidprevention - #prayforstockholm - @krisinformation.
- DN. DN. Polisen. Krisinformation. DN. DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar