Allteftersom vi reser genom landet kan vi konstatera att människorna är intresserade av oss. De är verkligen uppriktigt intresserade. De tittar, några frågar, men de flesta bara tittar – storögt. Vi lär oss tidgit att människorna är nyfikna på oss, vill veta mer och att de blir glada när vi ser dem. Vi vinkar gärna till dem när vi passerar (när de tittar på oss) och då reagerar de ofta i retur genom att skaka på huvudet och samtidigt le ett stort leende. Det förvirrade oss inledningsvis med att tro att huvudskakningen kunde vara ett nej, men gav oss snart insikten om att deras huvudskakning i huvudsak inte är ett nej.
Den fantastiska huvudskakningen är snarare ett ja, ett hej, ett ok eller kanske ett ja, jag ser dig och jag hör att du talar med mig. När jag bekräftar någon eller något hemma, nickar jag gärna på huvudet – när någon bekräftar i Indien, skakar de istället på huvudet.
Den fantastiska huvudskakningen är på gränsen till obeskrivlig. Den är helt annorlunda än vår, här hemma, och betyder helt andra saker än vad vi tänker oss med utgångspunkt från vår egen "hemmakunskap". Den förundrar och ger anledning till frågor. Människorna i detta land har helt enkelt ett annat kroppsspråk än vad vi har.
Så. Förutom att vi inte förstår det språk de talar, förstår vi inte heller det språk de utstrålar genom sitt sätt och sin hållning. Nya språk tar tid att lära.
Med glädje söker vi efter förtydliganden i dessa, för oss, nya och stora språk.
Anette Grinde
F ö r e t a g s h u s e t
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar