Ja, på sitt sätt håller jag med Jändel om att det inte är lätt att avstå, men å andra sidan är det väldigt lätt. Jag vill gärna avstå från tingen. Frågan extra mycket allt. Jag vill så gärna välja bort allt vad saker heter. Plasten, elektroniken som är slit och släng och allt det andra som vi egentligen inte behöver. Jag gör mitt yttersta för att inte köpa dessa ting och för att undvika plasten så långt det är praktiskt möjligt.
Våra mor- och farföräldrar tillhör en generation som gjort den omtumlande resan från att plocka upp hästskit från gatorna som bränsle, till att sitta uppkopplad i en andelslägenhet i Spanien och chatta med barnbarnen. - skriver Jändel. Ja, så är det, här i vårt land. Jag är nyss hemkommen från en resa på landsbygd och i möten med människor i Indien. Där har de flesta inte börjat denna resa ännu. De plockar koskit från gatorna som bränsle och de har inte någon uppkoppling alls. Barnbarnen har de hos sig. Möten med dessa människor och deras förutsättningar ger mig helt andra perspektiv än när jag är hemma. Det jag inte vill avstå ifrån - är dessa resor och dessa möten. Det ger mig en lärdom som jag hoppas kunna använda här hemma och till godo för någon eller några hos dem.
Våra sista dagar i Indien, i januari 2012, tillbringades på ett barnhem i Kerala. Barnen där saknade ofantligt mycket av det som barnen har i vårt land. Ja, de hade tak över huvudet och ja, de hade mat på bordet. De hade också utbildningsmöjlighet i det allmänna skolsystemet och en viktig gemenskap i sitt hem. De saknade dock hela det sociala familjenätverket som är så oerhört viktigt i Indien. Kvinnan som drev barnhemmet, Alice Thomas, gjorde sitt yttersta för att ge barnen omsorg och kärlek - men hur många räcker man till för? Alice Thomas arbetade också hårt för en ekologisk - en genomgående naturvänlig - tanke. Det var oerhört glädjande att se, eftersom vi inte ser det så ofta i Indien. Ett stort problem i sammanhanget är att det inte är ett allmänfolkligt tänk, utan bara förunnat ett fåtal.
I floder och vattendrag går avloppen ut. Orenade. Här tvättas också bilar, människor, elefanter och kläder. Många gånger ser vi det livsavgörande vattnet som går genom landskapet som en slingrande sop- och avloppsmassa. Till slut når det havet, där de presterar skada för fåglar, fiskar och andra livsformer i evig tid. Deras hav och vårt hav, vårt allas hav - våra barns och våra barnbarns hav. Och deras. Det gör så ont att se och det känns så frustrerande att inte, i stort, kunna påverka detta. Men, kanske kan vi påverka i det lilla, som Alice gör.
Hon strävar efter det ekologiska kretsloppet, på hemmet. Hon komposterar, hon sorterar, odlar, nyttjar naturens kraft och hon undviker skräp och plast. Och - hon berättar detta för barnen, igen och igen. Och låter dem göra i riktning ekologiskt tänk.
När barnen får en godisbit, omslagen av ett plastigt papper, lägger några pappret i soporna och några gör som de flesta i Indien gör - de bara släpper det där de står. Hur kan vi ändra vårt och andras beteende för en bättre värld? Hur lång tid tar det och vilka morötter skall vi använda? Hur stor del av ansvaret är mitt och hur kan jag bäst göra?
För övrigt är bilderna i detta nummer av tidningen, de som Tammy Bergström fotograferat, alldeles fantastiska. Ljuvligt kärleksfullt.
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar