Som ett mästerverk växer deras nät sakta fram. De drar trådarna i vackra rutor. Vi ser dem sväva. Nästan som att de flyger. Fast de ändå inte kan.
De bygger starkt. Segt. Fint. Förundrande tunt.
De nyttjar sin kunskap om naturen. För att klara sig själva och de sina. De föder. De bygger. De äter. De fyller sitt liv och sin dag med det de måste. Precis som vi.
Vi river ibland det som de bygger. Det som de lagt sin kraft på. Vi river ner. Som om de, deras arbete eller deras liv, inte har ett värde. Som om vi har rätt att sätta oss över deras livslott och deras roll. Deras plats i vårt universum. Som om det bara vore vårt.
De bygger ett fantastiskt mästerverk. Ett mästerverk som daggen gärna vilar på i somrig morgontid.
Anette Grinde
1 kommentar:
Vackert beskrivet!
Kram
Linda
Skicka en kommentar