I skymningen sjunger koltrasten

I skymningen sjunger koltrasten 
Linda Olsson 
Brombergs förlag 
www.brombergs.se
2014 
Isbn 978-91-7337-654-9

Jag har tidigare läst två fina böcker av Linda Olsson och hade höga förväntningar på denna bok. Jag införskaffade den med glädje. Ja, jag tycker om Olssons språk, hennes texter. Jag läser I skymningen sjunger koltrasten utan att överväga av kliva ur berättelsen i förtid. Jag trivs i karaktärernas sällskap, tycker om dem. Jag läser från första till sista sidan, längtar vidare. Jag blir bara så grymt besviken på kapitel 36, och då särskilt på det oförklarade alltför korta tankespåret om Paul och tomheten kring Elisabeth. Ja, jag saknar lotsning till flera tankespår här. De lämnades alldeles tomma. Det hade kunnat göra läsupplevelsen så mycket större.

Abrupt. Besviken. Tvär. 

Fast. Förstås. Det tomma som lämnades kvar. Spåret. Gav ju anledning till tanke efter. Förstås. 

Och jag kommer självklart också att läsa hennes nästa bok. När kommer en sådan, tro?

A..


Adlibris. Kyrkans tidning. Brombergs bokförlag.

Jag undrar hur världens ledare tänker just nu...

Jag öppnar DN idag och mina tårar börjar rinna. Flyktingsituationen i världen är så hopplös och fruktansvärd. Så många människor som är på flykt, skräckslagna och utsatta. Så många människor som försöker rädda sig och sina familjer, utsätts och utsätter sig för så mycket fasa. För att de måste. Det skulle du och jag också tvingas göra om vi levde som dem, om den rädsla och alla de fasansfullheter som finns där istället fanns här. Jag har en evinnerlig tur som har fötts här. Det hade inte de.

Han är afghan men har bott i Iran i hela sitt liv. Hon är från Aleppo i Syrien. Han är från norra Irak. Nästa är från Latakia i Syrien, Kirkut i norra Irak och Homs i Syrien. Jag möts i DN av sex ansikten på människor som har flytt från krig och förtryck och just nu är i Sverige. Några funderar på att åka vidare till Norge eller Finland, några vill gärna stanna här.

Deras resa hit har varit påfrestande. De har åkt båt, vandrat, sovit på gatorna, åkt buss, bil och tåg. De har mött fasansfulla människor och också fantastiska människor på sin färd hit. Jag hoppas att de möts av schysta och fantastiska människor i asylprocessen och under sin tid här, eller dit de väljer att åka. Jag hoppas att alla de möter kan se och bemöta dem som de fantastiska människor de är. Lika unika som alla vi andra.

Jag läser också om SD.s framgångar och om deras gräsliga uttalanden. Det är så otroligt tragiskt att främlingsfientligheten är sådan, visar så lite hänsyn till och omsorg om medmänniskorna. Att de så stort saknar förståelse för människors längtan efter fred och trygghet, och att de inte förstår att det tillhör vår och världens skyldighet att hjälpa varandra.

Jag undrar hur vi, eller världens ledare, just nu tänker och hur de samlas kring frågan om att få slut på världens alla krig och förtryck. Jag undrar hur de just nu aktivt arbetar för freden, för demokratin och för världens och alla människors trygghet. Så att människor inte tvingas på flykt för att ingen trygghet och framtidstro alls finns kvar där de råkar vara födda. 

Ja, jag ser ju att det finns flera människor, ledare och länder som tänker mest på sig själva och inte ser behoven av solidaritet. Det gör ont att det är så. Jag undrar också hur jag kan bidra till förändring här? Det tål att tänka på. Ja, det tål att tänkas på, men inte för länge. Det är ju bättre med en aktiv handling än bara tanke. 

A..

Så sorgligt....

Igår spred sig en sorglig nyhet mellan långfärdscyklisterna på nätet. Ett ungt svenskt par, ute på långcykling i världen, har blivit påkörda. Hon dog. Han är svårt skadad. De var unga. Ute på sitt livs äventyr. De njöt av livet. Och plötsligt var det slut.

Jag lider med familjerna och vännerna. Jag lider med honom som ligger svårt skadad och hoppas att han klarar sig utan allvarliga och bestående men. Jag sörjer henne. Jag svär över händelsen som är så hemsk och så onödig, oavsett hur den gick till. Ett ungt par, ute på en fantastisk resa där världen låg för deras fötter. Ja, så ont och så onödigt.

Idag går mina tankar också till alla er som med äventyret som följeslagare rör er runt om i världen, på andra platser än tryggheten här hemma. Jag önskar er trygg säkerhet på er resa, på vilket sätt ni än färdas.

A..

• Globo.com
• Arbetarbladet
• The big trip - ungdomarnas hemsida

Glitter och glamour - turismen i resejournalistiken

Glitter och glamour - turismen i resejournalistiken.
En granskning av Allt om resor, Vagabond, RES, DN Resor, Aftonbladet och Svenska dagbladet.
Schyst resande.
2012.

Nätverket Schyst resande består av Unionen, Svenska kyrkan, Svenska kyrkans unga, Fair Trade Center (byter snart namn till Fair Action), Union to union (nyligen bytt namn från LO-TCO biståndsnämnd), IOGT-NTO och Hotell- och restaurangfacket. Det är ett samarbete som syftar till att lyfta frågor om hållbar turism, genom t ex informationsmaterial, utbildningar, seminarium och rapporter. Organisationen utbildar också ambassadörer som är ute och föreläser på skolor, företag och organisationer. Schyst resande ger i detta ut rapporter, där granskning skett av frågor och företeelser som finns i och påverkar turismen.

Här har Schyst resande granskat resejournalistiken. Granskningen pekar på att journalistiken ofta lyfter glitter och glamour framför frågor och konsekvenser av fattigdom, den lokala befolkningens fördelar och nackdelar av turismen i deras område, barnarbete, prostitution, lågprisflyget och andra frågor som följer i turismens spår. Journalistiken håller sig, allför ofta, till glamourbilderna och magin. De avstår därmed från bilderna som finns vid sidan om allt detta. Baksidan av turismen syns sålunda inte särskilt ofta. Inte heller det som helt enkelt landar någon annanstans, som ju pengarna ofta gör.

Granskningen bekräftar min bild av resejournalistiken. Resejournalistiken berättar inte hela bilden, ger mig bara ett tillrättalagt nosande på en plats eller en sevärdhet. Utifrån detta får jag själv bygga på och ta reda på de fakta jag behöver för att resa till just den platsen. Med detta med mig i bagaget kan jag sen uppleva platsen. Den information jag fick med mig var sannolikt både rätt och fel, eftersom vi upplever saker olika t ex beroende av vilka vi är och under vilka förutsättningar vi lever.

Jag hade uppskattat mer reflektion från Schyst resande som organisation i denna rapport. Den innehåller alltför många citat från tidningarnas artiklar och alltför få konstruktiva tankar i retur från Schyst resande. Jag uppfattar sammanfattningen och slutsatserna - som analys av resejournalistiken alltför tunt. Jag hade uppskattat betydligt mer.

Läs rapporten! Berätta sen gärna för mig vad du säger om rapporten? Tillför den? Ger den bra information? Utmanar den resejournalistiken? Eller ska kanske inte en rapport utmana? Är resejournalistikens roll att bara berätta om glitter & glamour? Låt mig veta vad du tycker om saken!

Ladda hem rapporten här!

Min uppmaning till resejournalisterna är; skriv lite utmanande. Lägg bort flosklerna och glamouren -  och visa oss det verkliga livet. Hur ser det ut strax bortanför? Hur har lokalbefolkningen det? Hur ser det ut bakom kulisserna? Hur har de det? Har de gott om vatten eller går det mesta till oss? Kan vi bistå genom att shoppa loss i deras butiker och äta på deras restauranger, utmana oss själva med nya smaker och riktningar istället för att kräva det vi får här hemma? Måste vi leva i lyx eller kan det enkla också vara värdefullt?

A..  


Länkar; Schyst resande har fler rapporter - och massor av bra material!

Övriga länkar; Kyrkans tidning. Biståndsdebatten. Utrikespolitiska institutet. 

Utsugning av vissa, guldkant för andra?

Jag läser en studie av all-inclusive turism och den svenska turistbranschen. Studien är gjord av Schyst resande 2011. Den känns lika aktuell i dag.

All-inclusive-turismen har vuxit starkt de senaste åren. Det har visat sig att denna turism inte nödvändigtvis är det allra bästa för människorna som bor och lever i området. När man talar om detta ställs ibland motfrågorna; Ja, får man inte resa så? Får man inte bara lata sig och inte lägga manken till, när man behöver det? Om det är det man vill?

Ja, visst får man det. Man får naturligtvis alltid det, om det är just det man vill. Man kan också välja att begrunda vilka konsekvenser just det leder till och hur du väljer att förhålla dig till detta. Du kan också välja att resa på ett sätt som ger andra konsekvenser. Du kan välja. Det finns valmöjligheter här. Några av konsekvenserna med all-inclusive är att den absolut största delen av pengarna för turismen inte går till de lokala företagen. De går istället till de stora internationella bolagen. De lämnar det lokala samhället, gynnar inte bygden mer än i det lilla. Vill vi ha det så eller kan vi resa på sätt som gynnar de lokala samhällena?

Ett problem i sammanhanget är att resebolagen inte tar sitt ansvar. Det visar sig att det finns flera sätt att slira undan problemet, att inte se att man är en del av problemet. En stor del av detta ligger förstås i konkurrenssituationen och i företagets egna plånbok. Man vill inte göra saker som är mindre lönsamt i sin strävan efter vinstmaximering till ägarna.

Resebolagen kan kontrollera och ställa krav på hotellen. De kan kräva att de skall vara lokalt ägda, inte ligga i en utländsk storkoncern. De kan också kräva att livsmedel levereras från den lokala marknaden, inte från leverantörer som ingår i stora kedjor.  Och att personalen har schysta villkor, får vara anslutna till fackliga organisationer och ha skäliga löner. De kan ställa krav och de kan skapa förhållningssätt som skapar något positivt för det lokala samhället i stället för utsugning. De kan bidra istället för att utnyttja. Om de bestämmer sig för att vilja just detta.  I studien om all-inklusive verkar de inte gå just på det spåret.

Turismindustrin kan t ex;

• stötta lokala ekonomier genom att köpa mat och resurser lokalt
• utveckla ett långsiktigt partnerskap med lokala arrangörer av aktiviteter och företag, t ex restauranger i närområdet
• utbilda lokal arbetskraft
• skriva avtal med lokala företagare
• stimulera att kvinnor får ledarpositioner
• föredrag boenden och hotell som byggs, ägs och drivs av lokal arbetskraft
• förespråka lokalt tillverkade hantverk och produkter

Turismindustrin och resebolagen kan, när de vill. De kan påverka miljön, ekonomin och villkoren. Det skulle vara fantastiskt att se någon eller några av de stora bolaget gå före här, visa vägen för bättre förutsättningar och villkor för det lokala samhället. Det skulle verkligen glädja.

Även jag som enskild turist har möjlighet att påverka. Jag tänker att det också är mitt ansvar. Det är inte bara resebolagens eller någon annans ansvar. Jag kan välja att inte åka med resebolag eller arrangemang som innebär att vi aldrig lämnar hotellet på ett sätt som gynnar den lokala marknaden, människorna som lever där. Jag kan välja att se till att jag kan utforska närområdet med lokala arrangörer och transportörer och också se till att vi besöker de lokala restaurangerna, butikerna, mm. Jag kan också välja att tala om det med de människor jag möter, dels under min resa men också inför eller efter min resa. Jag kan välja att berätta varför jag reser som jag gör, vilka värderingar som ligger bakom detta och hur det kan påverka mina medmänniskor eller vår gemensamma värld.

Det kan var och en göra, som väljer att resa. Dina göranden påverkar den lokala ekonomin. Dina resor påverkar också miljön, både lokalt och globalt.

Min uppmaning till dig blir sålunda; Res gärna, men gör det med eftertanke och omsorg.

Anette Grinde


Länkar; 

• Utsugning av vissa, guldkant för andra?
• Schyst Resande.

De använder dansen till att göra motstånd...

Dans
Tidningen för rörlig scenkonst
Nr 4 - 2015

Vi slåss genom dansen är rubriken på artikeln som Ninna Oom har skrivit. Hon skriver om människor som dansar i flyktinglägret Shuafat, i Jerusalem. Ninna Oom kom i kontakt med dessa människor när hon under tre månader 2015 var följeslagare i området. Följeslagarprogrammet har sedan 2002 sänt följeslagare till området för att ge hopp och stöd åt människor som vill verka för fred och försoning. Följeslagarprogrammet står för internationell närvaro, för att stärka respekten för folkrätten i området, dämpa våldet och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser.

Sveriges kristna råd organiserar den svenska delen av ekumeniska följeslagarprogrammet (SEAPPI) tillsammans med en styrgrupp. I styrgruppen finns representanter från Bilda, Diakonia, Equmeniakyrkan, Individuell Människohjälp (IM), Justitia et Pax, KFUM, Kristna fredsrörelsen, Sabeel Skandinavien, Sensus, Socialdemokrater för tro och solidaritet, Svenska kyrkan och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd enligt informationen som finns på Följeslagarprogrammets hemsida.

Ninna Oom har skrivit en fin artikel i Dans-tidningnen om en viktig fråga - att söka nya sätt att göra motstånd, här genom dansen. Även dansen utmanar, ser jag i artikeln. Det händer att människor lämnar salongen. Samtalet, diskussionerna och att utmana utan våld är viktigt. För hur kommer vi annars vidare?

Fint!

A..

I vänliga rebellers sällskap (Spalde/Strindlund)

Jag läser I vänliga rebellers sällskap, av Annika Spalde och Pelle Stridlund. Den är personlig och inkluderar en stor dos personliga erfarenhet. Det är inte bara teori - boken innehåller också viktiga egna upplevelser. Den blir därigenom, förutom kunskapsbärande, känslomässigt stark och trovärdig.

Berättelserna om aktionen mot Trident-utbåtarna innehåller många beståndsdelar som ger viktiga berättelser om hur aktioner planeras. Ja, inte allt, men en hel del. Det krävs stor del del kunskap och planering, för att ett ickevåldsprojekt skall lyckas. Frågan är också vad man menar med ett lyckat projekt.

I planeringen ingår t ex, förutom planeringen inför och genomförandet av aktionen, väl genomtänkta strategier för samtalet - orden och aktiviteterna som följer efter en aktion. Förtydliganden och förklaringar kring hur och varför, hur det kommer sig att det är nödvändigt att visa på samhällets felaktiga riktningar. Debattartiklar, förhör, rättegång, liksom möten med vakter, släktingar/vänner och andra fångar under en fängelsetid är exempel på människor och situationer som gruppen möter, där man har möjlighet att föra samtal om aktionen. Där man, genom goda argument, kan förklara aktionen. Där kan man berätta varför agerandet är viktigt. Spalde/Strindlund gör det också genom sina böcker - där de igen och igen berättar om sina aktioner, och kompletterar med teori, historia och praktisk handling från andra som ingår i deras intressefält. Det är lärorikt för oss som läser, lyssnar och funderar på våra egna ställningstaganden. Lärorikt!

Ett av kapitlen i boken rör Annika Spaldes deltagande i aktionen mot Trident-båtarna. Hennes ord kring fängelsetid och rättegång är tillförande. Kapitlet innehåller många tankar och känslor som satts på pränt. Hänsyn, rädsla och utsatthet möter tanken om vad som är viktigt, vad man måste göra i livet. Ja, kapitlet gör mig glad. Eller kanske är det helt enkelt Annika Spalde som gör mig glad, för att hon lever som hon gör. För hon lever ännu, många år senare, med samma riktning. Hon har inte givit upp. Hon lever som hon lär, som jag ser det på håll. För visst gör du det, Annika Spalde? Det är det rätt få här i livet som gör - lever som man lär - men det finns fler än Annika som gör det. De bör synas mer. Heder till henne och hennes gemensamma grupp, där flera personer som arbetar i samma tanke ingår - där omsorg om människor, natur, djur och alltet ingår.

För att leva som man lär behöver man först fundera kring vad ens värderingar är. Man behöver begrunda dem och slå fast dem. Det är viktigt, var man står själv. Man behöver också sätta gränser för vad som ingår i paketet, vad och hur jag tänker leva detta. Om jag månar om världen behöver jag begrunda hur jag vill att världen skall se ut - och leva efter det. Jag behöver också berätta för andra att jag har valt att göra detta. Och hur jag tänker göra detta. Det kan annars inte sprida sig, leda i den riktningen.

Så. Om vi vill att världen skall vara fredlig, så måste vi vara fredliga. Om vi vill att naturen skall vara ren, så måste vi själva leva så att vi inte bidrar till nedsmutsningen och förstörelsen. Om vi vill att djuren skall få leva i frihet, måste vi följa detta också i våra matvanor. Om vi vill att arbetskraften i fattiga länder skall ha schysta villkor, måste vi uppmärksamma detta och ställa krav hos leverantörer och butiker som säljer deras varor hos oss. Om vi bor på hotell, oaktat var i världen, så måste vi se de som arbetar där och aktivt försöka förbättra deras situation om de lever och arbetar under schysta villkor. Om vi inte vill att hav och natur skall vara fulla av plast som aldrig försvinner, så måste vi sluta förbruka så mycket plast. Vi måste se att vi, du och jag, är en del av förfallet och ta krafttag själva om det skall kunna bli någon skillnad.

För om inte jag gör, och du, vem gör då? Vi måste helt enkelt blir många, många fler som gör, tar ansvar för världens väl. Du - eller jag - behöver eller kan inte göra allt, men vi måste ändå göra något.

Anette Grinde





Bokinformation;
I vänliga rebellers sällskap - Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet. Annika Spalde & Pelle Strindlund. Isbn 91-88552-50-0. Arcus förlag. 2004. www.arcusforlag.se

Länkar;
Kyrkans tidning - Adlibris - Bokus - Arcus förlag - Projekt; Plan B. Plastic Free Tuesday.

Otroligt högt och extremt djupt

Otroligt högt och extremt djupt
Annelie Pompe
Bonnier Fakta
Isbn 978-91-7424-456-4
2015
www.bonnierfakta.se
www.anneliepompe.com

Annelie Pompe har skrivit en bok om äventyr. Hon har skrivit om lust och glädje, om inspiration och motivation. Och om rädsla, passion och tankekraft. Ja, det finns mycket mer i denna bok, som har skrivits av en kvinna som dyker djupare än alla och som klättrat på världens högsta berg. Hon har paddlat, sprungit, tränat målmedvetet och siktat högt i livet. Och djupt, förstås. Hon har insett att livet består av, skall bestå av, händelser som tillför. Just detta försöker hon berätta för oss här.

Otroligt högt och extremt djupt består av berättelser om dykning, klättring, paddling, mm. Den består också av en mängd vackra och inspirerande bilder och därtill av peppande inspirationstexter. Hur gör vi, för att livet skall bli bra? För att vi skall nyttja och njuta av det till fullo? Gör det bästa av det? Pompe berättar om sin resa och hon hoppas också att vi andra skall ge oss möjligheten att göra vår.

Ja, om vi gör det beror på hur vi är som personer. Vad vi har fått med oss i våra gener och hur vi själva lyckas förvalta och förändra det som den vanliga stigen leder in oss på. För att bryta den vandringen, gå i en annan riktning, som t ex Annelie Pompe gör, behöver vi anstränga oss en aning mer. Vi behöver peppa, ändra och göra. Bestämma oss, och gå i en annan riktning. Ett sätt är att inspireras av den här typen av böcker, att lära oss av andra.

Annelie Pompes bok ger oss förslag och inspiration till detta. Den ger oss glädjen, den ger oss känslan i hur det är, vikten av att försöka om vi vill. Nyckeln till förändring är alltid att fatta ett beslut och att sedan genomföra beslutet, inte släppa taget efter vägen. Det förutsätter naturligtvis att du har den viljan, den styrkan och att du inte fångas av rädslan efter vägen eller att du hittar ett nytt spår att följa.

Annelie Pompe ger mig inspiration. Hon delar ord om mod, äventyr, rädsla, passion, utmaning, tankekraft och om andning. Hon delar ord om sådant som spelar roll för henne och också för många av oss andra – fast för oss har de en helt annan betydelse än för henne. För att vi ännu inte klättrat högt eller dykt djupt, alltså inte utmanat oss i denna grad. Frågan är om vi vill.

Vill vi göra det? Utmana oss. Ja, då kanske det är hög tid att göra det. Nu, innan tiden rinner ifrån oss. Vill vi det? Ja, då är det tid att göra.

Tack, Annelie, för din kraft och livsglädje. Tack, för att du delat detta med oss.

A..


Vill du kommentera detta inlägg - så går det bra att göra det  här!


Länkar; 
Adlibris. Kyrkans tidning. Bokus. Bonnier fakta. 

Regnet luktar inte här

Regnet luktar inte här
Ett familjeporträtt
Durid Al-Khamisi
Atlas bokförlag
2015
Isbn 978 91 7389 494 4
www.bokforlagetatlas.se

När 8-årige Duraid sticker ner handen i det decemberkalla vattnet utanför Gotlands östkust möter han Sverige för första gången. Det är vackert, stolt och avvisande.

Tillsammans med sin familj har han överlevt den livsfarliga färden i en liten fiskebåt över ett stormande Östersjön. Men den största utmaningen ligger framför dem. Bakom sig i Bagdad har familjen lämnat en välbärgad tillvaro för ett liv som invandrad underklass i Stockholms förorter. Fadern - en av Iraks skickligaste guldsmeder - får aldrig in en fot på arbetsmarknaden, modern lider svårt av sin ensamhet och hos den unge Duraid växer hatet. 

Författaren Duraid Al-Khamisi föddes 1986 i Bagdad, Irak. Sedan 1994 bor han i Sverige. Han är frilansjournalist och har arbetet för bl a Svenska Dagbladet, Expressen och Sveriges Radio. Regnet luktar inte här är hans debut som författare.

---------

Jag blir förvirrad när jag läser. Inledningsvis, i varje fall, tills frågan får sin förklaring. Jag kan inte avgöra om detta är en fiktiv berättelse eller om det är en dokumentär beskrivning om Duraid själv. Han skriver i jag-form, har själv kommit hit från Irak och heter just så, men ändå. Förvirringen påverkar min läsning. Jag behöver veta om jag läser en fiktiv historia eller en verklig, även om den fiktiva bygger på författarens verkliga historia. Bekräftelsen kommer i kapitel IV, ja, han talar om sig själv. Texten hade också, för mig, vunnit på att författaren bestämt sig för om föräldrarna är mamma och pappa eller morsan och farsan. Blandningen av begreppen gör texten en aning slarvig, som en ogenomtänkt text. Det är synd, för texten känns annars inte ogenomtänkt. Den har ett fint språk, även om jag inte är helt förtjust i slangbegreppen som används ibland. Å andra sidan är texten viktig, så viktig att kritik av begreppsval ter sig onödigt och futtigt i sammanhanget.

Texten griper mig. Jag pressar tillbaka tårarna bakom ögonlocken. Jag känner svårigheterna, ur många perspektiv. Någon flyr för att få fortsätta att vara sitt jag, vara i sina rötter och kommer till ett land där man skall tvingas att anpassa sig till det nya samhället. Det skapar, uppenbart, utanförskap och problem. Duraid Al-Khamisi ger uttryck för många sanningar som ger anledning till eftertanke. Sanningarna är sprungna ur hans upplevelser, hans erfarenheter och blir, för mig, en viktig grund för reflektion. Kanske också för andra.  

Jag gråter ofta när jag läser texten, lider med människorna. Oss alla. Lider med frågorna och de, vi, som utsätts och utsätter varandra för dem. Jag känner frustration, men också hopp. Det är innerligt svårt att vara människa. Det är svårt att förstå varandra. Göra rätt. Stå vid varandras sida. Så är det och kommer alltid att förbli, eftersom vi aldrig till fullo kan förstå varandra, känna varandras känslor och upplevelser. Och eftersom vi är så olika, fast ändå så lika. Jag ställer mig frågan vad det innebär att integreras, egentligen. Hur mycket måste var och en ge upp av sitt arv, sitt tidigare liv, och hur mycket måste man anpassa sig till det nya? Var går gränsen? Det skulle onekligen kännas absurt om kravet är att man skall släppa allt sitt gamla, även om man i stor omfattning behöver lära sig om det nya landet - vare sig man gör det till sitt eller bara tänker sig vara här en kortare tid. Hur gör man?

Den här boken gör ont. Den känns. Den fyller mig, sida efter sida, med känslor som gör ont. Men den ger mig också hopp. Den innehåller mycket klokskap, kärlek och omsorg. Ja, den innehåller väldigt mycket kärlek. Och vrede. Och sorg.

"Inte ett enda hem i Irak är fritt från sorg."

Må lycka och välgång drabba alla er som tagit er över de svarta haven och de höga bergen, som lämnat en viktig plats i era liv för att möta en annan verklighet. Må världens lycka och kärlek drabba er.

Läs boken!

Anette Grinde


Länkar; 
Adlibris. Bokförlaget Atlas. Bokus. Kyrkans Tidning.

Vad säger du om djurens rätt att leva, Karl-Göran Edberg (SD)?

Karl-Göran Edberg, SD, ordar på NTs debattsida den 1 september 2015. Han undrar hur Norrtälje Tidning kan låta en olaglig aktionsgrupp uttala sig på debattsidan.

Jag vill uppmärksamma Karl-Göran Edberg på faktumet att vi, i Sverige, har föreningsfrihet. Människor äger rätten att samlas runt en viktig fråga tillsammans. Gruppen är sålunda inte olaglig på något vis. Den har möjligen gjort sig skyldig till ett lagbrott, genom sin civila olydnad, men inte heller detta kan vi ännu riktigt veta. Det är våra domstolar som avgör detta, inte du eller jag. Så har ännu inte skett och till dess detta är ett faktum är de inte dömda. Det kan, i den rättsliga processen och i domstolen, visa sig att de ägde rätten att göra detta. Det har hänt förr.

Aktivisterna har, i sin handling, berättat vilka som har deltagit, vad de har gjort och varför de har gjort detta. De har också berättat att de inte kommer att upprepa sitt besök hos detta företag, med mindre än att de blir inbjudna. Något skäl, utifrån denna grupps besök, att sätta upp kameror runt sin anläggning bör sålunda knappast finnas. En lax var nog för gruppen - för att få sitt budskap uppmärksammat och diskuterat.

Civilt motstånd, civil olydnad, är en mycket viktig företeelse för demokratin. När regler och förhållningssätt i samhället ter sig felaktiga och absurda är det viktigt att medborgarna protesterar. Ibland ser inte alla absurditeterna, de behöver då utmanas, ställas på sin spets, för att kunna ses i ett nytt ljus. Det kan t ex röra sig om djurskydd, vapen som dödar människor, miljöfrågor, gruvbrytning, vägar som går över skyddade områden, skydd för barn i olika former eller rättvisa för människor som behöver skydd. Det kommer alltid att finna någon eller några som ser protesterna som felaktiga, men faktum kvarstår. Oegentligheter och galenskap i lagstiftning och beslutfattande måste uppmärksammas. Någon måste göra det. Det tillhör mänsklighetens ansvar. När bara ord inte räcker, så måste man – någon - lyfta frågan en aning.

Gruppen Tomma burar har, med öppenhet och vänlighet, påtalat något av det absurda med vår djurhållning och vår tro att vi har rätt att bestämma att/om de skall leva eller dö. De har fritagit en lax, åtta hönor och två grisar. De har inte ifrågasatt det fria företagandet. De har knappast äventyrat Fogdö Lax eller något annat företags fortlevnad. De har däremot påtalat den viktiga frågan om djurhållning och mänsklighetens vilja att ta sig rätten att avgöra liv och död för djuren. Till nackdel för djuren, vår egen hälsa och naturens välmående. Djurhållning och djuruppfödning är en viktig fråga, liksom vår självpåtagna rätt att avgöra vem som skall leva eller dö. Det behöver betonas, diskuteras.

Det jag känner till om Tomma burars aktivister är att de är ansvarstagande människor. Någon/några av dem har länge arbetat för världens väl, inte bara för djurens väl, utan också för den viktiga freden. De har ickevåld och civil olydnad som ledstjärna. Ickevåld, som står för en bättre värld. Jag tror att de vill ha en värld som månar om djur, människor och natur i ett hänsynsfullt samspel. De står för världens väl, helt enkelt. Det gör jag också. Gör inte du det?

Ja, jag kan förstå företagarens frustration och ilska, när någon förstör eller inkräktar på ens tillgångar. Frustrationen bottnar ofta i den egna plånboken istället för världens väl. Man glömmer lätt att man också själv har ett övergripande ansvar. Den frågan är ofta alldeles för stor och man reagerar istället ofta utifrån det som ligger närmast ens hjärta. Det är, ur något perspektiv, fullt begripligt och kanske också förståeligt. Vi är ju inte mer än människor och vi kan inte mer än vi, var och en, förmår. Jag när dock en förhoppning att företagarna och allmänheten i övrigt också ser aktivisternas önskan om en bättre värld, en värld där vi alla tillsammans tar större hänsyn till omgivning och natur, och inte bara ser sin egen ekonomiska vinning. Ser, förstår och ansluter. Det är tid att se frågan, djurens väl ställd i relation till den egna vinningen, från ett annat perspektiv. Det är också den enskilde företagarens och vårt alla ansvar att se detta. För vårt allas, inklusive djurens, väl.

Karl-Göran Edberg, vad säger du om djurens rätt att leva i fred och i frihet?  Och menar du att människor inte får protestera mot felaktig lagstiftning och tokiga förhållningssätt i samhället?

A..

Vill du kommentera detta inlägg så går det bra att göra det här!




Tidigare talat (av andra än mig) i frågan; 

Tomma burars aktiviteter och förtydliganden av aktiviteter.
http://www.tommaburar.se/

Nyheter 24 - 10 augusti 2015 - om Tomma burars fiskaktion.
http://nyheter24.se/debatt/806338-djurrattsaktivister-darfor-befriade-vi-laxen-justina-i-natt

Den 10 augusti 2015 publicerade NT nyhetsartikeln om Tomma burars aktion.
http://norrteljetidning.se/nyheter/nyheter/1.3103162-aktivister-slog-till-mot-odling

Den 12 augusti 2015 publicerades en ledare i NT om aktionen.
http://norrteljetidning.se/ledare/1.3104601-det-maste-alltid-vara-fel-att-bryta-mot-lagen

Tomma burar förklarar sin aktion.
http://norrteljetidning.se/debatt/1.3114218-vara-aktioner-ar-demokratiska

Den 1 september 2015 publicerades en SD-debattartikel i NT om att aktionsgruppen var olaglig. Tidningen förklarar sin inställning.
http://norrteljetidning.se/debatt/1.3134435-hur-kan-nt-ta-in-en-olaglig-grupp-pa-debattsidan-

Plan B - på jakt efter ickevåldare som vill bidra...

Det pågår en del krig och våld i världen. Många lever i rädsla för våldet. Det är tydligt att våld inte är en framkomlig väg för hållbar fred. Våld skapar bara mer våld. Varför är det så många som tror att det blir bättre när man bombar ihjäl människor? Detta, våldet, har visat sig inte fungera. Det är därför läge att gå över till plan B - som är ickevåldets väg.

Med glädje ser jag att det finns människor som inte tror att man kan lösa konflikter genom att slå på andra människor. De tror istället på omsorgens och välviljans makt. De tror att man kan lösa konflikter genom att tala med varandra eller på annat sätt påtala olaterna i världen - med milda, men tydliga, ord. Och en helt annan sorts handling är våld. 

Kristna Freds tror på ickevåld. De utbildar, ordar och sänder fredsobservatörer till utsatta områden. Jag hör inte så mycket om dem, men jag vet att de finns och är aktiva både här hemma och i världen. De står för idoghet - de ger inte upp. 

Tomma burar tror på bättre miljöer för djuren. De tror på civil olydnad, uppmärksammar samhällets tokigheter i förhållande till djuren och deras rätt - och är beredda att stå sitt kast. Uppmärksamheten gör nytta för samtalet. Var går gränsen för ickevåldet? Det tål och måste diskuteras. Jag har förstått att Tomma burar gärna samtalar om sina aktioner och sin inställning, att just samtalet och debatten är viktig. Att ta ansvar för sina handlingar är en del av poängen med civil olydnad - att ta sitt straff om man gör något i strid med lagen och att debattera frågan tydligt och öppet. Inte väja för samtalet och inte gömma sig. 

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen tror inte på samarbeten om vapen med Saudiarabien. Deras idoga opinionsarbete har givit goda resultat. Jag gläds med deras framgång.

Ekumeniska följeslagarprogrammet står för stillsamt betraktande och likaledes stillsamt rapporterande om förhållanden för palestinier i relationen mellan Israel/Palestina. Ibland finns de bara till hands - och gör skillnad. Följeslagarprogrammet omsluter flera föreningar, tillsammans. De bidrar tillsammans. Vid hemkomsten talar följeslagarna om sina upplevelser. De sprider ord t ex i kyrkor, frikyrkoförsamlingar, skolor, mm, där sinnet är öppet för att lyssna till ord om frågan. Lyssna och samtala. 

Operation 1325 arbetar - ordar - för kvinnors medverkan i fredsprocesser. Det är tänkt att de - kvinnorna - skall finnas med på alla nivåer i fredsprocesserna. Med fredliga medel är det tänkt. Operation 1325 har också de flera föreningar i ryggen - föreningar som i sig också står för kvinnors rätt och för ickevåldets tankar. Är Operation 1325 en uttalad ickevåldsorganisation? 

Emmaus Stockholm har solidaritet på sin agenda. De stöder t ex Västsahara i deras strävan att komma loss från Marocko. De har just nu en fin ickevåldsaktivitetskampanj som rullar genom de sociala medierna; #Springförfrihet uppmärksammar de svåra frågorna - och gör det lätt för många att delta. Jag är smått förvånad att inte fler ser, följer och deltar i just den kampanjen. Eller kan kampanjen ses som en ickevåldsaktivitet, när den inte innehåller något riskmoment? 

Det finns massor av organisationer och människor (utöver de ovan nämnda) som strävar, t ex med orden och närvaron, med utmanande aktiviteter och med utbildning för att lösa konflikter med ickevåldets strategier. Jag tänker försöka träffa några av dem - människorna och föreningarna - och höra hur de tänker och argumenterar mot/med dem som tycker att Plan A är det som gäller. 

Är det möjligt att lösa världens konflikter med bara ord - helt utan att döda, hota och skada varandra? Ja, våldets väg har ju visat sig vara helt fel väg. Då måste ju Plan B vara vägen att gå. 

Ja, jag tänker klura på saken under hösten. Jag tänker tala, lyssna, filma, fotografera och begrunda saken - ja, vrida och vända på frågorna, tillsammans med ickevåldsförespråkare och ickevåldsaktivister. Min önskan är att höja kunskapsnivån, helt enkelt. Hos mig - gärna också hos andra. 

Resultatet av samtalen skall bli en film. I filmen vill jag möta människor som tänker kring ickevåld. Jag vill se om det är möjligt att leva i ickevåldet, alltså aktivt följa det spåret och låta det synas i livet. Jag vill också veta vad som måste göras, hur det kan ske, hur många man måste vara, mm, för att en ickevåldsaktion skall ses som framgångsrik. Går det att prestera resultat - skapa fred - med ickevåld.

En viktig fråga är också om ickevåldarna lever ickevåldet, eller om det bara är prat?

Jag vill höra om engagemanget, lyssna till argumenten och också ta del av konsekvenserna. Hur tänker de glödande aktivisterna och hur gör de aktivt för att sprida sina tankar? Hur möter de ickevåldsengagerade människorna sin omgivning? Hur blir de bemötta? Och vad säger de som inte helhjärtat tror på ickevåldets väg, t ex de som hellre bygger en försvarsbudget och strävar för ett medlemskap i NATO om människorna som vägrar befatta sig med våldet?

Syftet är ett läroprojekt. Att lära om ickevåld. Och att se om det kan göras på ett bra sätt i en film, helt utan pengar i en budget men med människors intresse och önskan att dela kunskapen till andra.

Krävs det mod för att delta i detta projekt? Nej, bara en stark önskan att dela med sig av sin ickevåldskunskap, sitt engagemang och sin glöd. Om du tycker att ickevåld är viktigt, så är jag stort tacksam för ditt bidrag. Ja, inte pengar, utan samtal, glöd och ledning. Och gärna din medverkan på en liten filmsnutt.

Står du för ickevåld, finns i Sthlmsregionen i höst eller kommer till Sthlm vid några tillfällen i höst och vill bidra till att skapa mer uppmärksamhet till ickevåld? Hör då skyndsamt av dig till; anette.grinde (snabel-a) foretagshuset.net

Har ni några inplanerade möten, t ex för planering av eller för genomförande av aktiviteter eller aktioner, så är jag också stort tacksam för att få kännedom om dessa, för samtal om hur dessa kan vara med i projektet kring Plan B.

Anette Grinde

Länkar - ickevålds- och fredsorganisationer;

Ship to Gaza

https://shiptogaza.se/

Emmaus Stockholm

http://www.emmausstockholm.se/

Svenska Freds

http://www.svenskafreds.se/

Kristna Freds

http://krf.se/

Tomma burar

http://www.tommaburar.se/

Ekumeniska följeslagarprogrammet

http://foljeslagarprogrammet.se/

Ofog

http://ofog.org/

Aktion mot deportation

https://www.facebook.com/aktionmotdeportation

IKFF (Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet)

http://www.ikff.se/

Mänsklig säkerhet (nätmagasin)

http://manskligsakerhet.se/

OTPOR - Bringing down a dictator

Serbien.
År 2000.

Så ofantligt mycket sorg, så vansinnigt mycket våld.
Våld. Etnisk rensning. Maktmissbruk. Korruption. Ja, så vansinnigt mycket våld och missbruk där fanns. Till slut fick folket nog. Men, demonstrationerna möttes med våld. De gav sig ändå inte. De följde sin kamp för frihet ända i mål. Utan våld.

OTPOR - motstånd - arbetade i det tysta. Till de en dag var tillräckligt stora och organiserade för att göra skillnad. För att uppmärksamma mänskligheten på nödvändigheten att använda ickevåldet - för att få människorna att delta, ansluta sig. Och därmed göra skillnad.

De involverade humor. Ett positivt budskap till människorna var viktigt hela tiden, men också en insikt, ett meddelande, att de måste göra skillnad. De måste bidra. Musik och fest ingick - men med uppmärksamhet om att det måste leda till en skillnad. De måste resa sig mot ledningen, mot Milosevic. Och de måste göra det samlade och utan våld.

OTPOR växer. Idogt ickevåldsarbete gav bilden att de var folket rörelse - och de blev just det. De agerade som om de var det, och blev därför det. Det tog hjälp av kunniga ickevåldspersoner. De utbildade sig, lärde sig om ickevåldsstrategier och dess historia. De formade sig enligt tydliga regler och former.

Demokratitankar, schysta val, rekrytering och aktivister i mängd, idoghet och insisterande på ickevåldet är några delar i konceptet. Det är viktigt att vara strukturerade och veta riktningen. De förutsåg problem, byggde styrka hos massorna, hade många ledare (inte bara en) och ständigt fler människor som anslöt till kampen. Det skrämde inte att någon arresterades, eftersom mängder av människor anslöt för att uppmärksamma detta och se till att arresteringarna tog slut.

Staten utmålade OTPOR som en terroristorganisation och arresterade medlemmar. OTPOR såg till att mängder av aktivister - unga människor - protesterade mot arresteringarna. De syntes, med ickevåld och ord, på gatorna - för att visa resten av landet att de var ickevåldsaktivister och inte terrorister. De visade, de växte och blev en insisterande kraft.

Ett massivt ickevåldsmöte möttes av regimens massiva våld. OTPOR och folket gav sig inte. De insisterade, byggde nya metoder och samlade massorna. Fler och fler anslöt.

OTPOR skapade onekligen skillnad, med humor, tålmodighet, utbildning, enighet om målet och struktur. Och de hade massorna med sig. Fick dem med sig.

Målet var att få bort Milosevic. Utan våld. De vann - för att de samlade sig och för att de älskade livet.

Vilken fantastisk rörelse.

Se filmen!

A..



Du hittar filmen här; OTPOR - Bringing down a dictator

Tjejmilen 2015 - Team Lundeberg samlas för tredje året i rad.

 (Foto; Leif Hemlin)

Team Lundeberg - Tjejmilen 2015 - 13 personer från samma led.
Foto; Leif Hemlin 

Sofie.

Fina Elin - så "sjukt taggad", så hon nästan går upp i rök. Glaaaaad!

Susanne. Nöjd & glad efter genomfört lopp.

Gunnel & Ida strax i mål. 

Välkommen i mål, fina Ida.

Gunnel - genomfört Tjejmilen med bravur för tredje året i rad. 

Bilderna ovan är på medlemmar i Team Lundeberg, alltså barn och barnbarn till Gunnel. Det är tredje året i rad som vi samlas för att genomföra detta tillsammans. Det är en glädje att se att så många kan samlas - och att mamma genomför detta med en fantastisk spänst. Det sätter verkligen ribban för oss andra och det är oerhört roligt att se.

Foto; Anette Grinde - förutom gruppbilden på hela Team Lundeberg, som fotats av Leif Hemlin. 


Bilderna nedan är på Leifs dotter Lina med familj och "svärdotter" Malin. Också de är glada och inspirerade av träning, Tjejmilen-arrangemanget och att kunna 10 km med glädje i kropp och sinne.

Malin & Lina. Nöjda och glada. Nog kommer vi att se dem här igen till Tjejmilen 2016? Ja, det tror jag nog.

Fina Frank & Lina. Frank gillar medaljen!

Lina Hemlin - torkar svetten ur ögonen efter genomfört lopp.

Richard får inte springa i detta lopp, men hittar kanske något eget inom kort.
Irma får helt enkelt bara vänta något år.

Motståndets väg - Civil olydnad som teori och praktik

Mina ögon faller på Motståndets väg – civil olydnad som teori och praktik, av Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen, när jag vandrar genom biblioteket. Det här är en bok att läsa, tänker jag som försöker lära mig mer om ickevåld. Strindlund och Vinthagen är kända figurer i ickevåldsrörelsen och har tänkt och ordat en hel del i frågan, både i det offentliga och sig emellan. I ickevåldsbegreppet ingår civil olydnad, som en del av många, där vi också får chansen att diskutera våld mot människor, lagbrott och våld mot materiella ting. Just diskussionen och argumenten för och emot är ett viktigt inslag i lärandet. Det gör mig medveten. 

Våld mot människor ingår inte i ickevåldet, vare sig fysiskt eller psykiskt. Ibland är det svårt veta var gränsen går, även om det kan tyckas självklart och enkelt. Våld är ju våld, men visst finns det gränser även här? Och hur är det med våld mot saker, andras egendom? Var går gränsen där? Vad är skyddat och vad är inte?

Civil olydnad har funnits länge. Alltså, där någon har brutit mot lagen i syfte att uppmärksamma lagstiftaren och samhället på en felaktighet, där förövaren står sitt kast, gör det öppet och också tar sitt straff. Det innebär också att det kommer att föras många samtal om frågan i den rättsliga processen. Fler kommer att få frågan på sitt bord och än fler kommer vrida och vända på rätt och fel. 

Det finns många gräsrötter som använder civil olydnad som medel för att kunna nå sina mål. Målen är olika. Ibland är det att skapa debatt, ibland är det att åstadkomma riktig förändring, ibland är det att påpeka absurditeter, ibland är det att aktivt hindra felaktigheter, osv.  Poängen är att fler måste se och att det inte räcker med bara ord.

Det svenska nätverket Ofog arbetar med civil olydnad och opinionsbildning för att den svenska vapenexporten skall upphör och militären avvecklas, säger Strindlund och Vinthagen i kapitlet om olydnadens ansikten. De berättar, anser, också att Ship to Gaza har gjort mer för Gaza än tiotusen raketer. Jag är ju benägen att hålla med dem, eftersom våld och raketer inte leder fredsprocessen framåt och människorna i området inte får det lättare med hjälp av raketerna som förstör både liv och materiel. 

Det finns också miljökämpar, trädgårdsgerilla, funktionshindrade aktivister, feminister, djurräddare, klimataktivister, vapeninspektörer, plogbillsrörelsen, m m. Det är människor som tror att ickevåld gör skillnad, att det spelar roll att de engagerar sig och att de tar till kontroversiella metoder – eftersom samtal, debattartiklar, tillståndsgivna demonstrationer eller andra okontroversiella åtgärder inte verkar hjälpa. Civil olydnad är ett sätt att visa – tydligare – att det räcker.  Att det är dags att ändra lagen och förhållningssättet.

En viktig del i förhållningssättet när vi – de – bryter mot lagen är dels att poängtera felaktigheten, alltså vad de gör och varför, men också att bekräfta människorna de möter. Demonstrationen är inte en personlig aggression mot ägarna eller arbetskraften i organisationen de protesterar mot. Protesterna vänder sig mot frågan, som våldet, vapnen, orättfärdigheten, konsekvenserna – men inte mot människorna. De, människorna, skall inte mötas av eller med våld. De skall mötas med vänlighet. Därför bjuder civila olydnadsaktivister ofta på mild vänlighet, sång, mm förutom att de också ofta bjuder på t ex kakor, choklad eller motsvarande när de blir arresterade eller när de möts av personal eller andra som ogillar eller hindrar deras aktivitet. Vänlighet, istället för motstånd, sålunda. De avstår (oftast) från aktivt motstånd.

Jag uppmärksammades nyligen på organisationen Tomma burar, som släppt fångna djur fria. De har bl a befriat en lax från en laxodling i Uppland (augusti 2015). Aktionen uppmärksammades av Norrtälje tidning i ett reportage, ledarskribenten Reidar Carlsson på tidningen kritiserade aktionen och två medlemmar från Tomma burar bemötte kritiken. En grundfråga i debatten är demokratin, som är en viktig del av olydnadstanken. Carlsson ansåg att aktionen kunde bli ett hot mot demokratin genom att inspirerar andra att ta lagen i egna händer, medan Tomma burars skribenter och olydnadstanken i sig, anser detta vara en viktig del av demokratins möjligheter – att kunna ifrågasätta felaktigheter. Carlsson ordar också till förmån för ägaren och ja, det torde också Tomma burar kunna skriva under på i något mått, frågan lär ha diskuterats innan aktionen. Men, det är inte ägaren som är konfliktfrågan även om det är hen som drabbas. Frågan är helt enkelt något helt annat, och i detta fall djurens frihet och människornas ickerätt att välja om (eller snarare att) djuren skall behöva dö för vår skull. Jag själv känner att jag behöver fråga Tomma burar om deras aktion, för att själv kunna fatta beslut i hur jag upplever aktionen – släppte de ut EN lax? Vad, vilket materiel, förstörde de för näringsidkaren? Är det rätt att förstöra för andra – helgar målet medlen här? Hur hade de planerat sin aktion? Jag behöver sålunda lära mig mer om aktivisternas resonemang, för att kunna begrunda innebörden av aktionen.

Ickevåld – och civil olydnad – används för att skapa skillnad, skapa debatt och uppmärksamma lagstiftare, samhälle och beslutsfattare om tokiga regler i vårt samhälle. Det tillhör demokratin att kunna påtala felaktigheterna. Vid civil olydnad ingår också i spelets regler att stå sitt kast. Det är sålunda viktigt att stå för vad man har gjort, alltså utsätta sig för möjligheten – eller risken – att arresteras och ställas inför en rättegång. Man får helt enkelt vara beredd att stå ut med straffet som lagöverträdelsen stipulerar.

Jag fortsätter att läsa Motståndets väg, civil olydnad som teori och praktik, av Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen, och lär återkomma till frågorna som berörs i boken. Den är högst läsvärd och kan sålunda rekommenderas.

Anette Grinde

Motståndets väg - Civil olydnad som teori och praktik, av Pelle Strindlund & Stellan Vinthagen. Isbn 978-91-85703-74-6. Karneval förlag, 2011.

Länkar;

Karneval förlag – Adlibris – Bokus – Tomma burar – Ofog – Ship to Gaza - Kyrkans tidning.

Vem är du?

Jag mailar en fråga till en förening, om den har kunskap inom ett visst område och kan hålla föreläsningar för en grupp med intresse och särskilt fokus i en viss fråga. Frågan ligger i kanten av föreningens kompetensområde.

Som svar får jag frågan vem är du och vad representerar du? Inget alls om själva frågan.

Jag titta på frågan och undrar, vad vill de veta? Varför vill de veta vem jag är och vad lägger de i detta? Vad skall jag svara? Vill de ha min cv och i sådant fall varför, när jag bara ställt en fråga om vad deras föreläsare kan? Jag blir extremt förvirrad av svaret från föreningen, som ju är en motfråga.

Jag är Anette. Människa. Intresserad. Jag representerar mig själv - och de presumtivt intresserade som vill lyssna. De vet jag inte ännu vilka de är. Allt annat saknar betydelse.

A..

Just nu överst i min läshög!

Otroligt högt och extremt djupt
- inspiration till starka tankar och ett mer äventyrligt liv

Annelie Pompe
Bonnier Fakta
Isbn 9789174244564


Det blir lyckobubbel i min mage här. Oj, nu vill jag mer. 

Mer liv, mer lust, mer äventyr och mer mod. ;)

A..










Länkar; 
Bonnier Fakta
Adlibris
Annelie Pompe

Kyrkans Tidning

Svd

DN

Medlemsavgiften i den ideella föreningen

Medlemsavgiften i föreningen har flera delar. Den är en intäkt i föreningen, en sådan som kan användas för att skapa viktig verksamhet. Den ger också ett ställningstagande från en medlem; här vill jag vara, för att detta är en förening jag vill vara delaktig i. Ni står för något jag tycker om och detta vill jag stödja. Därför betalar jag denna medlemsavgift som en bekräftelse på mitt medlemskap. 

Medlemskap i en förening är frivilligt. Personen - medlemmen - behöver tydligt visa att hen vill vara medlem. Det görs bäst, tydligast och lättast genom inbetalning av en medlemsavgift. Den som inte betalar är helt enkelt inte medlem. Den som betalar är medlem. Avgiften behöver inte vara hög, men behöver vara tillräckligt hög för att skapa det syfte den skall ha.

En för hög medlemsavgift kan skrämma bort presumtiva medlemmar. En låg medlemsavgift kan å andra sidan göra att presumtiva medlemmar känner att medlemskapet inte är värdefullt. En låg avgift kan göra att fler känner att de har råd att gå med i organisationen. Många är medlemmar i flera organisationer och då är en relativt låg avgift ofta viktig. Den låga avgiften är lättare att betala än den högre.

Det är, normalt sett, föreningens årsmöte som fattar beslut om medlemsavgiftens storlek. Beslutsordningen framgår, eller bör framgå, av föreningens stadgar. Om årsmötet har att fatta beslutet om medlemsavgiften kan inte föreningens styrelse eller tjänstemän fatta beslut om andra belopp än det föreningens årsmöte har beslutat om, eller ska besluta enligt stadgarna.   

För föreningen är det ofta intressant med många medlemmar. Ibland är det istället den höga intäkten som hägrar. Man bör ställa sig frågan om intäkten eller antalet medlemmar är det viktigaste. Antal medlemmar spelar roll t ex i opinionssammanhang, vi representerar ett antal medlemmar – vår röst kan te sig tydligare om vi är fler. Antal medlemmar kan också spela roll om vi söker finansiering från t ex MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, f d Ungdomsstyrelsen). Strävar vi inte efter att skapa opinion genom att visa att vi är många eller behöver antalet för bidragsansökningar kanske intäkten är viktigare. Då behöver vi begrunda hur intäkten kan bli större, och därför beakta samspelet mellan antal personer och avgiftens storlek. Det är inte säkert att den slutliga intäkten blir större för att avgiften höjs.

Medlemsavgifter återbetalas normalt inte om en medlem bestämmer sig för att lämna föreningen. Föreningen bör, i stadgar, i årsmötesbeslut eller i styrelsebeslut, fatta ett principbeslut om hur de förhåller sig till återbetalning av medlemsavgifter. Det vanligaste är att en medlem kan välja att avsluta sitt medlemskap, men får inte tillbaka sin medlemsavgift. Beslutet att gå med i föreningen blir därmed oåterkalleligt såtillvida att avgiften inte återbetalas. Var och en är dock ändå fri att lämna föreningen, avsluta sitt medlemskap och be att få bli struken ur medlemsmatrikeln, under löpande år. Det, önskan om att lämna, är viktigt för föreningen att respektera. 

Anette Grinde


Nästa föreningskurs - som börjar den 19 september - anmäler du dig till här!

Info om nästa bokföringskurs - som börjar den 17 september - hittar du här!

Projekt i Kambodja - för ungarnas väl

Rotary Norden nr 5/2015, sid 16

Glädjande.

Jag läser i Rotary Norden nr 5/2015 om Kambodjaprojektet som Jenny Johansson med familj driver. Projektet heter Mr. Mattias & Seng Nga English School, Kambodja.  Projektet ger fattiga barn i en liten by möjlighet att ta del av gratis engelska vilket de annars måste betala för i den ordinarie skolan.

Kambodjaprojektet har därtill, bl a med medel från Rotary, kunnat slutföra borrning av brunn, upprustning av deras klassrum och inköp av några datorer. Tack vare bidraget kunde de också fortsätta ett tandborstprojekt som påbörjats i skolan 2013. Förutom dessa viktiga projekt har de också kunnat förbättra toaletterna, genom att göra dem användbara hela året (även under regnperioden). Detta projekt – eller dessa projekt – har fångat Rotarys engagemang, genom bidrag från Hörby Rotaryklubb och Rotarys U-fond. Det gör mig varm om hjärtat. 

Hur många av Rotarys klubbar har ett sådant unikt och stort förbättrande engagemang för människor som behöver andras aktiva kraft? Alltså, hur många klubbar har sådana egna större projekt, där man i tanke och handling går in med stor kraft och energi för just detta?

Hatten av för Kambodjaprojektet och Jenny Johanssons familj, där Hörby Rotaryklubb och Rotarys U-fond bidrar till viktiga frågor. Hatten av!

A..

• Tidigare artikel i Rotary Norden..
• Rotary Hörby
• Skånska dagbladet om projektet & Rotarys bidrag