tisdag 7 juni 2011

Jag ryser när jag läser Christopher Dywiks kolumn...

Christopher Dywik säger sig vara kristdemokrat. Jag ryser när jag läser hans kolumn i Västerviks tidning, med rubriken "Barnens väl går före den personliga integriteten".

Att inte ge människor möjlighet till bättring eller förlåtelse gör riktigt ont. Att tala så som Dywik gör i sin kolumn får mig att undra hur det står till och på vilka värden han bär.

Ja. Barnens väl är viktigt. Det är de vuxnas också. Det ena utesluter inte det andra.
Människor måste kunna bli förlåtna.

För vilka människovärden står du, kristdemokrat Christopher Dywik?

Anette Grinde 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Fast Anette, det är tyvärr så att pedofili som böjelse verkar vara obotligt i mer eller mindre mån. Frågan är vad du tycker är den bästa lösningen? Jag kan hålla med om att Dywiks ton är hård i sammanhanget, men skall förövaren eller de som utsätts för övergreppet skyddas?

Sen är detta en väldigt populistiskt skriven kolumn, det är utan tvekan denna inställning du får från samhället i stort gällande frågan, men mycket av det beror ju på det faktum att man inte tror att någon i ens närhet kan vara pedofil.

Förlåtelse är jätteviktigt, men en sjukdom/läggning som utsätter våra barn för potentiella risker är också en viktig fråga.

Reflektioner Allteftersom sa...

Det är inte en antingen, eller, fråga.

Det är inte frågan om att barnet ELLER förövaren som skall skyddas. Båda är människor och äger rätten till ett värdigt liv.

Barnet äger alltid rätten att skyddas, vårdas, informeras om samhällets brister, mm. Det är föräldrarnas och samhälles ansvar att tillse detta. Såklart.

Förövaren äger rätten att få en ny chans i livet. Vårt rättssamhälle bygger på att vi får en dom i en rättsinstans när vi felat, att vi straffas eller vårdas utifrån detta, och sedan får möjligheten att gå vidare.

Det vi inte klarar behöver samhället hjälpa oss med. Sjukdomar skall vårdas och risker skall bedömmas. Tidigare fel i livet skall inte behöva förfölja oss genom hela livet genom ständig uppmärksamhet. Människor som inte klarar att följa vårt samhälles rättsregler och normer behöver kanske hjälp. Då är det också samhällets skyldighet att se till att de får den hjälpen. Värdigt.

/Anette