Det är riktigt vitt ute. Skarpt. Snön är lätt, men nedfallen i mängd. Även här hos oss. Termometern visar 9 grader kallt. Det yr lätt i luften. Från morgon till kväll. Det faluröda bryter av. Det är fantastiskt vackert.
Dagen kräver löpning. Man kan inte vänta ut vädret. Man måste helt enkelt det man måste. Trots allt. Löparskorna måste liksom på. Ändå.
Jag startar därhemma. Med sikte på vändplanen därborta vid vattnet. Det är lite drygt 8 km dit, och lika långt hem. När jag kommer ut visar det sig att det blåser lite kallt. Det märktes inte därinne. Men jag blir snart varm. Det är ljuvligt skönt. Och fantastiskt vackert. Jag är nästan ensam. Någon enstaka bil kör om mig ibland. Kanske två eller tre. Jag springer om två herrar som är ute på långpromenad med rygga och ordentlig klädsel. De hälsar glatt. Jag möter en busande familj, där ungdomen i familjen buffar och bråkar på skoj med mor och far. Det är inte många ute, men det är skönt att se lite liv någon gång ibland.
Det är kallt. Det är ganska ordentligt halt emellanåt. Det yr lätt snö i luften. Och lite blåsigt på sina ställen. Men det är alldeles fantastiskt skönt. Vid vändplatsen konstateras att havet ligger tyst. Med det isolerande snötäcket - och hittillsvarande temperaturer - kan vare sig båtägare, skridskoåkare eller skidåkare nyttja det fantastiska vattnet. Jag hoppas att också promenadmänniskorna avstår från isens förädiska underlag i denna tid. Den känns helt enkelt ganska vansklig att vara på.
Men - på vägarna i trakten, och i Sveriges vackra skog och mark kan vi vara. Vi kan nyttja den för vår friskvårds skull. Men varsamhet i steget tassar jag vidare och når så småningom dit hem igen.
Så skönt det var. Så fantastiskt skönt det är. Så tacksam man får vara - att man kan, vill och orkar ta sin kraft och använda den till denna fantastiska aktivitet. Löpning ute i den vackra naturen är helt klart av godo för hälsans väl.
Anette Grinde
Dagen kräver löpning. Man kan inte vänta ut vädret. Man måste helt enkelt det man måste. Trots allt. Löparskorna måste liksom på. Ändå.
Jag startar därhemma. Med sikte på vändplanen därborta vid vattnet. Det är lite drygt 8 km dit, och lika långt hem. När jag kommer ut visar det sig att det blåser lite kallt. Det märktes inte därinne. Men jag blir snart varm. Det är ljuvligt skönt. Och fantastiskt vackert. Jag är nästan ensam. Någon enstaka bil kör om mig ibland. Kanske två eller tre. Jag springer om två herrar som är ute på långpromenad med rygga och ordentlig klädsel. De hälsar glatt. Jag möter en busande familj, där ungdomen i familjen buffar och bråkar på skoj med mor och far. Det är inte många ute, men det är skönt att se lite liv någon gång ibland.
Det är kallt. Det är ganska ordentligt halt emellanåt. Det yr lätt snö i luften. Och lite blåsigt på sina ställen. Men det är alldeles fantastiskt skönt. Vid vändplatsen konstateras att havet ligger tyst. Med det isolerande snötäcket - och hittillsvarande temperaturer - kan vare sig båtägare, skridskoåkare eller skidåkare nyttja det fantastiska vattnet. Jag hoppas att också promenadmänniskorna avstår från isens förädiska underlag i denna tid. Den känns helt enkelt ganska vansklig att vara på.
Men - på vägarna i trakten, och i Sveriges vackra skog och mark kan vi vara. Vi kan nyttja den för vår friskvårds skull. Men varsamhet i steget tassar jag vidare och når så småningom dit hem igen.
Så skönt det var. Så fantastiskt skönt det är. Så tacksam man får vara - att man kan, vill och orkar ta sin kraft och använda den till denna fantastiska aktivitet. Löpning ute i den vackra naturen är helt klart av godo för hälsans väl.Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar