Om man sluter sina ögon...

Att skriva är nödvändigt. Det är att formulera sin tanke, att fånga den och att göra den verklig.
Till ordet kan fogas en bild. Antingen genom kameran eller genom den bild som syns, hos dig, när du läser texten.

Texten har ett syfte. Den skall påverka. Till tanke. Till handling. Till medvetenhet. Den skall skapa en känsla. Eller informera.

Jag läser Magasin Skärgård, sommarnumret 2009. Jag läser om "Paddling i lyx". Jag läser om paddling, kanelbullar och choklad. Jag känner godheten från naturen, värmen från arrangemanget och njutningen i aktiviteten. Det smakar underbart gott.

För mig förstärks bilden av att paddling är lyx. Kajaken är en farkost, eller ett enkelt transportmedel, som kan föras framåt med egen kraft. Bara med min egna kraft. Det finns ingen motor som kan föra den framåt, eller i sidled. Eller i tvära kast. Bara mina drag. Mina armar och min kropp. I balans. I koncentration. Och med närvaro. Paddling är som en andaktsstund. Som meditation. Närvarande. Njutbar. Tyst.

Nu är det frostigt. Frostigt, kallt och snöigt - som i vitt och underbart vackert. Om man står vi strandkanten med sikte ut mot havet, kan man se himmel och hav utan gräns. De är ett. Inte blått som man lättast kan tänkas sig när man tänker på paddling. Nu är det istället alldeles vitt. Dimman, molnen, isen och snön - gör himmel och hav till en enhet som saknar sina enskilda delar. Det är obeskrivligt vackert. Iskallt, men obeskrivligt vackert.

Om man där, på strandkanten, sluter sina ögon så kan man föreställa sig bilden i värmen. Man kan förställa sig det vita, som sakta byter färg. Till den andra årstiden. Där himmel och hav är en enhet. Lugn, stilla och alldeles blå. Då. När havet vilar och kajaken stillsamt skär fram över fjärden. I värme. I en fantastisk njutningstid.

Blunda och känn.

Anette Grinde