Jag mötte ....

Jag mötte honom i tunnelbanan.
Han stog där som ett ensamt troll. Litet. Fast han var så lång.
Lång. Smal. Ljus. Rufsig.
En ung man. Som plötsligt tappat fästet.

Jag gick fram till honom och frågade hur det stod till.
Han tittade upp. Frågande, i blicken.
Jag frågade igen.
Jag stog kvar och väntade på hans svar.
Han sa: "Hon gick ifrån mig. Hon förklarade inte varför. Jag förstår inte vad som gick fel. "

Vi stog tysta. Och tog sedan stegen mot ett café strax bortanför. Där var det tyst och stilla. Han talade lågmält. Sorgset. Smärtfyllt. Alldeles till brädden överfyllt av smärta.

Han talade om henne. Om honom. Om deras tid tillsammans. Han talade om ljuset, om lyckan och om värmen de hade tillsammans. Hade haft.
Han vred och vände på sorgen. Och på frågorna som helt saknade svar. På det oförsonlig som plötsligt nått hans liv. Utan att han alls hade förstått. Varför.

Jag hade inga svar. Jag kunde bara lyssna när han talade. Lyssna och vara nära i hans samtal. I hans ord och i hans sorg. Den sorg som tog hans fäste. Hans fäste, hans lycka och hans dag.

Han hade svårt att se sin dag och sin framtid. Utan henne.
Det var som om den inte längre fanns. För honom. Vare sig dagen eller framtiden.
Den som tidigare så starkt mött alla hans steg.
Det var som om den inte längre fanns.

Anette Grinde