90-åring får inte bo med sin maka...

...
90-årige Arvid Andersson utanför Gislaved, får inte bo med sin maka. Efter 63 år tillsammans skiljs de åt, efter beslut hos Gislaveds kommun.

Kammarrätten i Jönköping gav på onsdagen Gislaveds kommun rätt i dess bedömning. .... står att läsa i DN 2008-06-12... Att minnas ibland är - de juridiska strikta paragraferna innehåller ofta ett mått av bedömning, såväl hos rättslig instans som hos kommunens utförare. Juridikens rätt, kan vara rätt eller fel när den slår på människan som omfattas av besluten.

´

Det finns verkligen stunder när man undrar hur äldreomsorgen i vårt land fungerar. Det finns stunder när man saknar hela bilden, för alls kunna förstå hur beslut kan fattas såsom de görs.

Det måste finnas oerhört starka skäl för att dela människor som levt sina liv tillsammans, för att en är skröplig och den andra inte. Det måste finnas oerhört starka skäl - och jag hoppas, vid min Gud, att det inte är strikt principiella eller ekonomiska skäl.

´

Vissa beslut ter sig lämpliga att ändras, när de visar sig vara ovärdiga vårt samhälles grundsatser.... - i tanke kring omsorg om våra äldre.

´

I omsorgsbegreppet ingår också att stå ut med undantagen som på sitt sätt bekräftar reglerna, och inte i sin helhet utgå ifrån principiella eller strikt ekonomiska grunder.

´

Glöm aldrig - att beslut om omsorg ur paragrafernas perspektiv, påverkar en levande varelse, unik och fantastisk.

´

Anette Grinde

Försvarspolitik som genusprojekt......

I Kristdemokraten nr 19 – 9 maj 2008 – står att läsa en artikel som skrivits av Christopher Dywik och Christian Carlsson. Rubriken är ”Försvarspolitiken får inte bli genusprojekt”, och texten går i samma spår.

Jag ställer mig frågan – Är försvarspolitik, och värnpliktstjänsgöring, bara muskelmassa?

Jag ber att få uppmärksamma Dywik och Carlsson på ett faktum att världens befolkning består av två kön. Män, och kvinnor. Ungefär hälften av varje. Varje ”sort” tillför olika kvaliteter och har lika stor rätt, och skyldighet, att medverka i samhällets åtaganden. I detta ingår t ex försvar och fredsarbete.

Självklart skall kvinnor vara med i försvaret och i fredsarbetet. Och självklart skall kvinnors medverkan formas efter hur kvinnor är konstruerade, precis som arbetet nu i huvudsak formats efter hur männen är konstruerade.

Muskelmassan kan tillföra, ja. Men - kanske finns det fler tillgångar, som tillför andra värden i en värld bestående av flera ”sorter”?

Får jag rekommendera en FN-resolution för läsning till landets alla kvinnor och män? Du finner den lätt på nätet – sök bara efter 1325.

Resolutionen heter; United Nations Security Council Resolution 1325.

Kanske skapar den en ny tanke även hos dig.

Anette Grinde

Custom Bike Show - Norrtälje 7 Juni 2008

Igen har den varit.
Den bejublade Custom Bike Show i Norrtälje.

Den går av stapeln varje sommar, den första lördagen i juni.
Den "ägs" och arrangeras av motorcykelklubben Twin Club Mc, i Norrtälje. Den bygger på ett starkt och numera välkänt arrangemang, och den bygger på en mängd ideell kraft.

Twin Club Mc består av ett fåtal medlemmar, med mängder av kontakter. Arrangemanget bygger inte bara på ett fåtal medlemmars kraft utan även på engagerade vänner och sponsorer. Många drar sitt strå till stacken denna dag, och många drar sitt strå till stacken i planeringen innan - även om några få gör väldigt mycket.

Evenemanget består i grunden av en utställning i Socitetsparken. Under årets mörka dagar tillbringas många timmar i garage ute i vårt land. Det skruvas, pysslas och funderas. Det slipas, spacklas och dras el. Det byts däck, styren, backspeglar och växelanordningar. Och det görs väldigt mycket mer därtill. En del av alla dessa timmars arbeten ser vi resultaten av under denna utställning, för andra hinns inte klart i tid - och deras resultat kanske vi får se ett annat år.

Motorcyklarna är fantastiska. Spektakulära och fantastiska. Stor möda, mängd av tid och mycket pengar ligger i dessa mästerverk.

Twin Clubs medlemmar bygger oxå motorcyklar. De bygger och de hjälps åt. Tillsammans. När en inte kan, fyller den andre i. När en skadas, står de övriga vid hans sida. När någon saknar material, har någon annan det som behövs. Ja, visst hjälps de åt - där uppe, i sin föreningslokal.

Men - denna dag, bygger de inte motorcyklar. Denna dag, bygger de ett gott arrangemang. De bygger för sig själva, de bygger för stora delar av motorcykel-Sverige och de bygger för Norrtälje. Det skapar värde för Twin Club Mc, för mc-Sverige och för Norrtälje med alla dess handlare och för kommunen i stort. Parken är "knökafull" av människor. Hamnplan och stadens gator likaså. Många har bytt sin normala kostym, sköterskeuniform eller butiksstass mot skinnklädsel denna dag. Och hit har de tagit sig, på sin motorcykel - från när och från fjärran. Tusentals motorcyklister har invaderat stan, inte bara tusen med ett först - och utan tusen med riktigt många. Värmen gör det lite plågsamt varmt, men vi härdar ut i glädjen av det goda arrangemanget. Arrangemanget besöks av "alla" - ung, som gammal, och ur alla olika samhällsskikt. Vår gemensamma nämnare denna dag är mc och glädjen att åka och på olika sätt njuta av detta intresse.

Det finns utställda motorcyklar i mängd, det finns underhållning på scenen, det finns korv, glass och kaffe. Det finns försäljare av kläder, tidningar, motorcyklar, ryggskydd och hjälmar. Det finns intresseorganisationer och klubbar som HDCS, Yamaha, Heaven Bikers och SMC på plats.

Funktionärerna, de ideella krafterna, gör arrangemanget möjligt. El, avspärrningar, planering av parkens yta, musikbeställningar, priser i mängd, säkerhet med en god dos vakter, insläpp på många ställen in till parken, vägvisare för motorcyklar och människor - och en omfattande mängd sponsorkontakter. Därtill samtal, tillstånd och överenskommelser med t ex kommunen, polisen och räddningstjänsten. Inte att förglömma är macka och förfriskningar till funktionärerna som står timme efter timme i insläpp, översläpp över gångbron i hamnen eller på annan uppgift i evenemanget.

Ett mycket gott arrangemang.

Oräknat är antalet besökare som denna dag samtidigt besökt stadens gator och torg. De som tillfört värde till Akeba, glasskiosken, apoteket, Granparken, Ica, systembolaget, På G, posten, Coop och alla andra inrättningar och butiker i stan. De som sett och glatts åt vår vackra lilla stad, med dess hus, torg och fina stråk. De som inte skulle ha sett Norrtälje, och tillfört värde till vår stad och dess köpmanskår och kommun om detta arrangemang inte varit.

Vilken tur vi har - vi här i Norrtälje, att här finns sprudlande ideella och drivande människor, som älskar att arrangera och som lyckas engagera en så stor grad av kraft, till glädje och ekonomiska framgång för så många fler här i bygden.

Må kommunen, polisen, företagarna, m fl i bygden uppmuntra och delta i detta arrangemang i god ton och takt även för kommande år.


Anette Grinde
Norrtälje 2008-06-08

Norrtälje Tidning 13 juni 2008

Stockholm Marathon - lördagen den 31 maj 2008

Ljuset anländer tidigt, denna vackra försommarmorgon. Vi kliver upp, för en lagom ordentlig frukost. Vi pysslar och funderar kring klädsel, compeed till trilskande tår, vattennivån i kroppen och de rätta springskorna.

Morgonsolen klättrar sakta på himlen, och vi inser att dagen blir varm. Vattenflaskan, kepsen och svamp för nerblötning/svalka får inte glömmas i packningen. Vi minns fjolårets värme.

Nummerlapp och tidtagningschips vårdas särskilt i ett eget hörn. De är av vikt, och få inte förkomma.

Vi tar en morgonpromenad runt byn. 4,6 km i en ganska lagom rask takt. Väl hemma igen ser vi att tiden rinner iväg. Vi får skynda oss lite för att hinna äta en tidig lunch, så att vi hinner fånga 10.20-bussen från Norrtälje till Sthlm. Spagetti och en god tonfiskröra slinker ner och vi hastar en aning för att hinna till bussen. Vi hann precis. Med nummerlappen som färdbevis är vi nu på väg till vårt andra Sthlm Marathon. Fjolårets 3,46 och 4,09 skall nu förändras till något nytt – både i erfarenhet och i en annan tid. Frågan är vad, och hur. Vi vet inte hur vi skall lyckas, hur vinterns och våren träning skall ge utslag och hur laddning av mat och vatten påverkar oss denna dag. Nu, kan vi bara göra vårt bästa – när starten går om någon timme.

Kl 1400 går starten, på Lidingövägen utanför Stadion i Sthlm. Termometern på läktaren nära startplatsen pendlar mellan 27 – 28 grader, men det är nog lite svalare ute på stadens gator. Svaga slöjor över himlen sänker kanske temperaturen något, åtminstone någon timme efter start.

Framme i god tid innan start hinner vi fundera en del kring dagens lopp. Vi gläds och vi ser alla människor i deras förberedelser. Nervositet, mat och vätska ger långa köer till toaletterna, som finns i mängd på tävlingsområdet. Där finns vatten, banan och sportdryck liksom även värde- och klädinlämningsdepåer i god ordning. Vi ser också förberedelser för målgången, där tidtagningschipet skall tas av och fina ”Finisher”- tröjor skall delas ut till de som i sinom tid fullgjort dagens mäktiga uppgift. Dessa tröjor bärs sedan av deltagarna med mycket stor stolthet.

Högtalaranläggningen nyttjas flitigt av arrangörerna. Information om före, under och efter loppet. Information för löparna och information för åskådarna. Siffror, förfriskningar och detaljer flödar i en lagom strid ström tillsammans med lagom dansanta toner från t ex Frida och Charlotte.

Klockan går mot 1400 och löparna drar sig till start. Rätt man, rätt kvinna – i rätt fålla. Sorterade efter tid och prestation. Detta är viktigt. Det lär vi oss allteftersom vi tävlar mer och mer. Det är inte roligt alls att tävla, när vi själva eller andra löpare placerats (eller placerar sig) i en startfålla som inte motsvarar vår eller sin egen takt. Det blir helt enkelt bara fel.

Starten går och massan rör sig framåt. Framme vid startlinjen går det att börja småspringa, och sedan rullar det på. Tidtagningschipset håller tiden, och jag försöker hålla orken för att hänga med. Värme, tusentals fötter, vätskedepåer med vatten, sportdryck, duschar och vänliga miner från mängder av funktionärer. På stadens gator drar nu floder av människor fram - i allvarliga löpartag, med ambitioner höga som berg. Åskådarna kantar sidorna, de hurrar och ropar, de klappar och de ler, de våndas, förskräcks och gläds. Många undrar hur det egentligen är möjligt, och många vet för de har själva gjort det förr.

Vackra Djurgården, fantastiska Strandvägen, Kungsträdgården och Slottet. Slussen, Söder Mälarstrand och backen som tär. Västerbron. Den är liksom ett kapitel för sig.

Norr Mälarstrand, Stadshuset, Centralstationen och Norra Bantorget. Odengatan, Odenplan och snart passerar vi över Sveavägen. Backen upp och sedan Karlavägen och Sturegatan. Första varvet klart. Ett djupt andetag, lite saltgurka och sedan ett varv till. Benen flyter fram en stund, det är en njutning och en glädje. Rätt som det är är njutningen som bortblåst och tröttheten vräker sig över ben och kropp. Man mäktar nästan inte flytta sina ben, och man undrar var, och varför, orken plötsligt försvann. Man pinar sig vidare ändå – och där, efter en stund, som genom en fantastiskt under, är den där igen. Orken, glädjen, flytet – har återvänt till kropp och till själ. Vi tar en större sväng över Djurgården innan Strandvägen och Slottet passeras igen.

Saltgurka, banan, energikakor och dextrosoltabletter erbjuds oss löpare på lämpliga platser efter hela den långa banan. Detta tillsammans med vatten och sportdryck i mängd - utan all denna goda service vore det knappast möjligt att springa detta lopp och samtidigt må så bra vid målgång.

Slussen och Söder Mälarstrand. Jag springer och stirrar stint ner i marken. Kepsen skymmer framåt, och jag ser bara strax kort framför. Mitt fokus är nu kort. Jag hör en visselpipa med jämna skarpa toner. Till slut höjer jag blicken något, och inser att det är till mig. En funktionär står mitt i vägen, visslar och visslar och tvingar mig att styra lite åt sidan, för rakt fram är en stor barriär. Även detta har de fångat, Sthlm Marathons arrangörer. Även detta har de fångat.

Snart är det tid för buljong och sedan vatten igen. Strax därefter kommer vänster- och höger-svängen med backen upp mot bron. Backen och svängen är brant, men strax är vi uppe – på Västerbron igen. En äldre dam trippar lätt förbi. Lätt, lätt tassar hon uppför bron och vidare ner på andra sidan. Det är njutbart att se, andras tassande steg. För mig är den nu lång och ganska tung, men snart är jag ändå uppe och rundar ner mot vackra Norr Mälarstrand. Vatten igen. Avslagen cola. Stegen lättnar igen. Snart är Stadshuset passerat, och Centralstationen igen. Nu når mig en svacka igen. Torsgatan och Bonnierhuset passeras med trötta steg. Dextrosoltabletterna kommer väl till pass i korset mot Odengatan. Nu, mina vänner, är det inte långt kvar hem till Stadion. Vasaparken och Odenplan. Där ser jag en klocka. Den visar tid, som gör mig glad. Det är en lagom stund kvar till klockan slår 1800. Jag kommer att hinna. Jag kommer att nå mitt tyst uppsatta mål, med råge och mer därtill. Stegen är tunga, men sinnet är ändå lätt. Benen och fötterna har fått arbeta hårt i flera, flera timmar. Men – det är alldeles fantastiskt, att det faktiskt går, att vi faktiskt kan. Odengatan upp. Karlavägen. Sturegatan – och där ser mig speakern, Magnus Andersson från Hammarby IF, och ger mig goda ord.

Sedan hägrar Sthlms Stadion. Den känslan är god. Riktigt underbart god. Att i fullt acceptabelt skick springa in på Stadion efter fullgjort värv. 4,2 mil är inte nådigt, men vansinnigt tillfredsställande att ha klarat. Att komma in på Stadion, med publik och med kraft, är en mäktig känsla. En riktigt mäktig känsla, i sol och i värme, med en riktigt trött kropp men ändå i gott skick och fason.

Tid, av klass – för mig. En medalj med tyngd. Vätska. En plågsam trappa ner, tidtagningschips av – en stor uppmuntran och ett stort grattis av alla fantastiska funktionärer man passerar. En stolthetströja, mer vätska, kanelbulle och russin. Banan. Igen.

Speakerservicen efter banan är god. Hammarby IF-folk har bemannat en mängd av dessa poster. De känns igen och de har vana efter år på denna uppgift.

Resultatrapporteringen är fantastisk. Sluttid och mellantid. Åldersklasser. Kvinnor och män. Och hela raden ut. Allt och alla går att hitta när listor finns på längden och tvären. Och den är där innan jag hinner hem till min dator på kvällen. Resultatrapporteringen förtjänar en särskild eloge. Den är helt enkelt alldeles fantastisk.

Detta års siffror inkluderade drygt 18 000 anmälda löpare. 14 680 kom till start och 13 542 klarade sina varv till mål. 3 029 var kvinnor och 10 513 var män. Bästa manliga löpare sprang på 2,16 och bästa kvinnliga löpare avverkade sträckan på 2,34.

Jag själv sprängde en ny barriär, och flyttade 4,09 till 3,50. Min fantastiske kamrat flyttade sitt goda 3,46 från 2007 till ett ännu bättre 3,44 nu 2008.

Som om det inte räckte, så ältade vi sedan maran hela söndagen. Vi njöt, skröt och frossade i loppet och alla dess delar. Vi pratade och upplevde igen. Tills det till slut var tvunget att inse sovdagstid, för att klara vardagen som kom. Men först ett datorbesök på nytt. Gissa vad vi gjorde? Jo, vi tittade på hela maran en gång till. Vi förundrades över löparna, och deras makalösa styrka, glädje och fart.

En stor eloge till Sthlm Marathon och alla dess fungerande arrangörsdelar.
En stor eloge till arrangemanget, och all tanke till varje enskild del. En eloge till varje deltagande funktionär.

Det är en glädje att se hur gott Stockholm Marathon-arrangörerna gör. Det var en glädje att delta.

Anette Grinde
Startnr K412 – 2008 – i mål som K282.

Det är dags för Sthlm Marathon

18000 löpare
Start kl 1400
Lördag 31 maj 2008
Sol, värme, förberedelser i det lilla och i det större, vätska och många mil i benen.
Det närmar sig, med stormsteg.
Det som för en tid sedan, var gott om tid kvar - är nu här nära.

I gårdagens Norrtälje Tidning läste vi om en löpare, som för 30.e gången kommer till start. Han fick frågan vad tjusningen är - och sade att det inte finns någon.

Jo, visst finns det en tjusning. Tjusningen är utmaningen. Att så fräsch som möjlighet klara att springa 42195 m. Fyra mil. Återigen i hög värme. Fjolårets 28 grader, kanske blir några grader lägre. Men ändå en värme som tär.

Tjusningen är utmaningen - att komma runt, med tillräckliga förberedelser med sig i bagaget.

Tjusningen är att klara det, att efter 42195 meters löpning skära mållinjen på Sthlms stadion - inte med pina, utan med glädje och vilja till mer.

42195 m. Stockholms stad skall rundas, under två varv, av 18000 personer. Det kanske blir ett visst bortfall, men många kommer till start - och nästan lika många kommer i mål.

Jag hoppas innerligt att jag är en av dem som kommer i mål. Att inget gör att jag tvingas bryta. Att min kropp håller ihop och inte skadas av mängden slag i marken, eller att något fel uppkommer i förhållandet mellan värme, vätska, näring och aktiv aktivitet under en relativt lång tid. Det är bara på mig det beror. Ingen annan kan göra det åt mig.

Det är dags att springa. Först - äta rätt, sova rätt, dricka rätt, klä sig rätt, resa rätt, komma till start, värma upp. Och att springa. Rätt. På Sthlms gator. I värme och i glädje.

I fjol gick det bra. Det var svårt, men faktiskt riktigt skoj. Jag hoppas innerligt att det blir så i år igen - men gärna, gärna med några minuters kortare tid på banan.

Anette Grinde
2008-03-30

En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva...

En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva...
Livet i skuggan av konflikten
Pernilla Ahlsén
2006

Pernilla Ahlsén samtalar med kvinnor i Israel/Palestina, om situationen och deras vardagliga liv i Israel och Palestina. Ahlsén utforskar ord, tankar, kultur och en del av de underliggande skeendena i konflikten. Det är ett fortlöpande samtal med kvinnor, som tydligt visar människor, fostran och de led man vandrar i just där man lever och bor.

Boken visar en del av de civila människornas vardag, hur de kämpar och sliter. Hur de får smita, pussla och försöka allteftersom förutsättningarna blir svårare och svårare.

Ahlsén tar inte parti, även om hon på sitt sätt ändå tar parti genon att visa hur palestiniernas livsförutsättningar är. Jag upplever att hennes avsikt är att visa, som i att redogöra för, några av de olika sidorna och de olika uppfattningarna. Det är svårt att inte ta parti för den part som blir värst utsatt, eller att undra hur det kan vara - och förbli - som det är. Alla är utsatta i konflikten, och alla är påverkade av våldet och muren och de förutsättningar detta ger.

Men - man kan undra hur människorna - män, kvinnor och barn - kan leva i detta utan att ta till hat, stenkastning och försök att slå tillbaka. Man kan undra hur det någonsin skall kunna bli fred mellan människorna och hur de skall kunna leva sida vid sida i omsorg och kärlek. Så många års rädsla och hat. Så många års orättvisa mot mängder av människor - på båda sidor.

Man formas och fostras av det som utbildning, föräldrar och synsätt i samhället delar med sig av. Dag, för dag. Vecka, för vecka. År, efter år. Ju längre det vara, desto svårare är det att bryta.

Konfliken har nu varat nästan i evinnerlig tid. En serie händelser genom tidens gång, som bärs med och fylls på. Bärs med olika ton, hos var och en, men ändå bärs med. Hundratals, tusentals år av historia som spelar roll och inte förlåts, och som inte tas med som en positiv kraft för folket tillsammans.

Hur kan ett förlovat land bära så mycket sorg och våld?

Vad kan jag göra, för att bidra till ett bättre liv för dessa människor? Kanske kan jag uppmärksamma, kanske kan jag rekommendera, kanske kan jag se och besöka.

Det jag inte kan göra är att blunda och tyst titta bort.
Det är mitt ansvar att tala, liksom det är ditt, när vi ser och hör att något inte står rätt till. I detta, och i annat, där det inte står rätt till.

Här har Pernilla Ahlsén talat.
Berättat, att det inte står rätt till.
Inte på långa vägar.

Läs hennes ord.
De tillför en del frustration, men det är viktig kunskap.
Här, hittar du till hennes hemsida om boken

Anette Grinde
2008-05-26

Föredrag!

Pernilla Ahlsén talar om sin bok.

Välkommen den 15 september 2008

Kl 1900

Rodenkyrkan, Norrtälje

Väl mött!

Läs andra bloggar om; Pernilla Ahlsén, Israel/Palestina....

Med motorcykel längs Sidenvägen

Silva Sköld 2005
Med motorcykel längs Sidenvägen
Genom Gobiöknen i sidvagn
Beställes genom; Books-on-Demand
http://www.books-on-demand.com/

Per motorcykel, i sidovagn, på tur genom Kina.
I arrangemang av Kinaresor, med specialtillstånd, och med service, färdig rutt, och melon serverad efter vägen.

Boken berättar, i dagboksform, om resan. Några dagar i juli, eller nästan hela juli, tillbringar några människor på motorcykel i ett färdigställt arrangemang som ändå innebär ett annorlunda äventyr.

Jag inser, när jag läser boken, att det är ett annorlunda äventyr, med trasiga motorcyklar, punkteringar, farlig trafik och svårigheter att finna drägliga toaletter. Ett äventyr, men ändå inte ett äventyr.

Boken är inte skriven, som att det är ett äventyr. Det ger inte riktigt den känslan. Det ger känslan att vara lite väl tillrättalagt, med buss till besöksmål och "lite väl" lyxiga hotell. Bekvämlighet i all ära, men....

Denna bok ger mig inte känslan att jag vill följa med på denna arrangerade tur. Tvärtom. Jag vill inte följa med på denna tur.

Den ger mig dock "vatten på kvarn" att jag i annan konstellation vill åka mc tvärs igenom Kina.

Tyvärr finner jag inte så många praktiska angelägenheter i boken. Kanske beror det på att författaren bara åkt med på turen, och inte funnit anledning att söka i den problematik som arrangörerna fått dyka i innan avfärd.

Anette Grinde
2008-05-08

Föredrag om resan i sidovagn genom Kina!
Välkommen

Den 5 november 2008
Kl 1900
Norrtälje

Väl mött!

Maj! Våren är här!

Maj – våren är här! April är förbi, och kanske då också det nyckfulla aprilvädret som visat sig en del.
Kristi himmelfärds dag – för Kristi färd på nya äventyr, och för vår väntan på något nytt och spännande.
Vår!

Om man går ut tidigt på morgonen, så kvittrar det alldeles makalöst. Fåglarna är morgonpigga, och det är riktigt, riktigt njutbart att lyssna på dem. Det riktigt exploderar av ljud, särskilt sådär i tidig morgontid.

Och när man tittar sig runt i naturen, så ser man hur det växer. Man riktigt ser, och man nästan hör, hur det växer.
Det är grönt och gult, lite vitt och lite blått.

Jag ber dig blunda, njut av lukten, titta bort en liten, liten stund, och titta strax tillbaka igen. Då har det tagit ett kliv. Nya färger, nya blad och nya blomster. Det rör på sig med stormsteg i naturen, inte med små tassande steg, utan med riktiga kliv.

Naturen längtar efter att vakna efter vinterns vila. Den har försökt några gånger, men den har drabbats av några bakslag. Nu är den på gång, riktigt på gång.

Strax bortom tomtgränsen, nästan borta vid brevlådorna, ser vi ett bi ute på uppdrag. Det surrar, letar, hämtar och flyger snart tillbaka till sin kupa. Snart är det ute igen. En ny flitig runda, letar, hämtar och hastar vidare i sitt uppdrag. Flitens lampa lyser, på biets uppdrag, här i vårens tid.

Vi längtar efter värmen. Den som tinar våra frusna själar, efter vinterns mörka och kalla timmar. Den som tinar oss, som får oss att njuta och längta efter mer.

Våren är här.
Undrens tid, är ännu inte förbi.

Jag notera att arbetsbelastningen, och uppgifterna, ändras med vårens ankomst. Nya maskiner måste servas och tas i drift. De gamla får tas ur tjänst ett tag.

In med snöskyffeln, den som ändå inte använts så mycket. In också med vinterdäcken med dubb. De skall verkligen inte användas på ett tag.

Ut med gräsklipparen, tvättlinorna, krattorna och motorcykeln. Fast den sistnämnda fick tas in igen. Maskineriet ville inte riktigt rätt. Under tiden får gräset klippas, rabatten rensas och äppelträdet synas. Alltid är det något, som hamnar fel i tid. Eller som görs bättre av min bättre hälft.

Maskrosorna börjar synas. Penseerna har visat kraft en stor del av vintern.
En del gillas, och en del gillas inte. Så är det visst alltid.

Våren är här.
Sommaren står snart för dörren.
Med bad, ledighet och njutbar värme.
Må vi få en sydländsk sommar, och inte så där svensk som den är ibland.


Anette Grinde
2008-05-07

Missionshuset där ute i bygden...?

En ny plats.
Alldeles ny.
En liten by.
Där, står ett missionshus - där, mitt i byn.
Ett missionshus med en stor sal, och gärna oxå med läktare.

Byn ligger kanske nära vatten. En sjö, inte alltför liten, eller kanske en älv i norrland.

Kyrkan är där, aktiv och nära, mitt i byn. Bensinmacken är där och missionshuset är där. En skola finns där oxå. Det finns några tusen invånare i byn, med närområdet. Kanske 2 - 3000 personer, lite utspridda men ändå ganska nära. Det finns små företagare, små hantverkare, kanske en ica-nära eller ett litet konsum. Där finns oxå en del bubblande smått livaktiga föreningar.

Missionshuset är tomt. Församlingen har just gett upp, eller står i begrepp att ge upp.

Det huset letar jag efter.

Var finns det, tro?
Vet du var det finns ett sådant hus?

Hör då av dig till mig!

Anette Grinde

Ekumeniska följeslagarprogrammet.....

Jag får nyhetsbrev i min e-post.
De talar om det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel. De innehåller bl a information från några av de följeslagare som finns på plats i Israel och Palestina. Små berättelser, om det vardagliga livet för människorna som lever i området. Människorna som lever så nära havet, men aldrig kan äta fisk. De, som inte når sina marker eller de som inte får passera muren för att komma till sjukhus för vård eller för att föda sina barn. De, som i omvärldens ögon lätt betraktas som terrorister för att några få väljer den vägen.

De, som saknar möjlighet till alla de självklarheter vi ser i vår vardag.

Skriv ett mail till seappi@skr.org och be om att få nyhetsbreven. Eller besök www.skr.org/foljeslagare för läsning av resebrev från följeslagare.

Engla.....

Ett barn har dödats.
Gärningsmannen har erkänt medverkan i ytterligare ett dödsfall, på en kvinna för 8 år sedan.

För några veckor dödades två små barn.
Bara några dagar därefter dödades en mor och hennes dotter.

Lilla Engla har återfunnits. Död. Hon kom från Stjärnsund. En våldsverkare utan koppling till henne tog hennes liv. Hon var bara på fel plats, just där, just då. Det går inte att skydda sig mot det hänsynslösa våldet, när våldverkarna finns mitt ibland oss.

De två små barnen miste sina liv i Arboga. Deras mamma skadades mycket svårt. Vi vet inte vem eller varför. Vem tar livet från två små oskyldiga barn? Vem tar ut de vuxnas oförrätter, på de små barnen som inte kan bära någon skuld?

En mor och hennes dotter miste sina liv i Surahammar. Varför?

Flera liv, som bara var i början av sin bana. Flera liv, som togs av någon som inte setts såsom den var. Flera liv, som hade många, många år kvar på denna jord.

Sorgen är alldeles övermäktig. Man kan inte förstå varför sådant våld slår mot barnen.

Hur lär vi oss av detta? Hur lär vi oss att se de farosignaler som finns hos våra medmänniskor? Hur lär vi oss att fånga dem, så att det inte brukar sitt våld mot andra?

Hur lär vi oss - så att vi slipper se mer av detta meningslösa våld i vårt samhälle.

Anette

Dagar av särskild vikt....(FN)

8 mars
Internationella kvinnodagen

21 mars
Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering

7 april
Världshälsodagen

3 maj
Internationella dagen för pressfrihet

31 maj
Internationella dagen mot rökning

5 juni
Världsmiljödagen

26 juni
Internationella dagen mot missbruk av och handel med narkotika

11 juli
Internationella dagen för världens befolkning

8 september
Internationella läskunnighetsdagen

1 oktober
Internationella äldredagen

17 oktober
Internationella dagen för avskaffande av fattigdom

24 oktober
FN–dagen

16 november
Internationella dagen för tolerans

20 november
Internationella barndagen

1 december
Internationella AIDS-dagen

10 december
Mänskliga rättigheternas dag

Utmana dig själv

• Vägra vara en fånga i den gamla erfarenheten, den gamla kunskapen. Det kan finnas ny, som tillför mer just idag.
• Utsätt dig för det du räds. Det skapar nya förutsättningar.
• Dölj inte, åtminstone inte för dig själv, dina svaga eller mörka sidor - men ta inte fram de allra mörkaste i aktiv handling.
• Utveckla en Rätt - mot Rätt - inställning; det kan finnas mer än ett rätt sätt att göra saker på. En utmaning, så stor så stor.
• Lita på andra, innan de förtjänar det. Igen och igen. Även om det gör ont.
• Ge och ta emot feedback. I omsorgens ton.
• Sträck ut din hand mot andra. I syfte att skapa vänskap.
• Utmana den konventionella sanningen. Den kanske kan ses från ett annat håll.

• Måtta lagom, på varje punkt. Överdrifter är sällan av godo - även om de är det ibland

Noomi & Rut - kvinnor med omsorg

Kvinnor med omsorg om varandra.
Kvinnor med omsorg om tidens rätt.

På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet.
Människor bröt upp och sökte sig till nya platser. De sökte sig till nya främmande platser för att skaffa sig ett bättre och lättare liv. Precis såsom många människor gör idag, när livet blir för svårt.

De flyttade från Betlehem, i Juda, till Moab. De flyttade från väster om Döda havet, till öster om. Han, Elimelek, och hon, Noomi, och deras två söner, Machlon och Kiljon. De slog sig ner i Moab och levde vidare i sina liv.

Kanske brukade de jorden, sålde och köpte, köpslog om gods av olika slag, umgicks med grannar och vänner, delade måltider, firade årsdagar och sörjde när tidens tand värkte i deras liv. De levde vidare, sådär som vi gör, allteftersom, tills makens liv en dag tog slut. Kanske dog han i strid. Kanske dog han av sjukdom. Kanske dog han av en olyckshändelse.

Oavsett skälet till att hans liv tog slut, ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Sönerna, Machlon och Kiljon, fann varsin hustru. De kom från det området där de nu bodde. Öster om vattnet, öster om bergen. De kom från Moab. Hustrurna, Orpa och Rut, ingick sedan i familjernas hushåll, stretade i den tidens liv och levde tillsammans. Som livet då var. Lite annorlunda än vårt. Lätt ibland, och slitsamt ibland. Men alltid annorlunda än vårt.

Det gick en tid, en tid av alla deras liv. Ett liv med bruk, köpslående, umgänge, måltider och årsdagar. År, efter år. En tid med liv, en tid med glädje och en tid med sorg.

Sedan kom döden emellan, igen.

Sönernas tid, Machlon och Kiljons tid var ute. Kanske dog de i strid. Kanske dog de av sjukdom. Kanske dog de av olyckshändelser.

Oavsett skäl till att deras tid var slut. Så ändrades livets förutsättningar för de som var kvar. Det var nu bara kvinnorna kvar. Noomi, Rut och Orpa. Vi ser inga barn. Vi ser inga män. Vi ser inga släktingar vid deras sida. Vi hoppas och tror ändå, att det fanns några vid deras sida. Där och då. Där de levde, stretade och brukade i sina liv.

Noomi, den äldste av de tre, modern i huset, fann att det var tid för att återvända hem.
Hem, till sitt Betlehem, i Juda, på andra sidan havet, på andra sidan bergen. Väster om.

Förutsättningarna var nu bättre där. Som det nu var. Tre ensamma kvinnor. Noomi, som den äldste och kanske ledande av de tre. Noomi, en på sitt sätt ensam kvinna, i främmande land. Så de började sin vandring, åter hem.

- Men Noomi insåg strax att det som var hennes hem, inte vara Ruts och Orpas hem. Hon såg att de kanske skulle få det lättare kvar, här i det som var deras hem. Här i det som var deras land. Det moabitiska kvinnornas hem, här i Moab. Strax öster om havet.

Orpa stannade i Moab. Rut stannade vid Noomis sida. Hennes hem, hennes kärlek, hennes omsorg och hennes liv fanns vid Noomis sida. Ett val, som påverkar. Ett val, som skapar värde för fler. Ett val, som ger återverkningar på framtidens regenter och landens utveckling. I Ruts linje, några generationer senare, finner vi Kung David. Om inte Rut vandrat vid Noomis sida, hade historien sett annorlunda ut. Inte bara för Rut, eller Noomi. Utan kanske också för dig och för mig. Och för hela vår värld.

Noomi och Rut vandrade hem, till Juda land, till Noomis Betlehem.

Där var det skördetid. Noomi och Rut saknade försörjning, och Rut gav sig ut för att plocka rester efter skörden. Hon gav sig av för att på andras fält plocka rester av det som lämnats kvar. Det var ett farligt uppdrag. Hon var utsatt. Ensam och utsatt, i en allt annan än enkel tid. Ensam och kvinna. Utan skydd.

På fältet mötte henne vänlighet. Hon möttes av någon som hört att hon i godhet och omsorg stannat vid sin svärmors sida, hon möttes av någon som insåg vem hon var. Hon möttes av någon som såg sin roll i ansvaret för sin nästa. Även när detta nu var en kvinna från fjärran.

Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.

Så lät beskyddarens tanke. Omsorgen tryggade. Det gav lättnad i livet för Rut och för Noomi.

Det var Boas mark. Boas hörde till Noomis makes släkt. Boas mötte henne med vänlighet och omsorg. Han lät henne plocka resterna efter skörden, han bad skördarna hålla omsorgens uppsikt över henne, han lät hennes äta och dricka.

Rut bodde hos Noomi, hjälpte henne, fanns vid hennes sida. Noomi fanns också vid Ruts sida. Hon höll henne i sin omsorg, vårdade och gav henne av sin klokskap och ledning. Rut fortsatte sin skörd av resterna på Boas åkrar. Dag efter dag, tills skörden var klar. I tysthet, men nära. Utanför, men ändå i kretsen av skydd.

Tiden gick. Noomi önskade trygghet för sin Rut. Hon gav henne råd att visa sin trofasthet till Boas. Boas, som hade ett ansvar för Noomi och för Rut, genom släktens band. Men inte ännu sett och tagit det. Han fångade det, så snart han såg.

I berättelsen hör vi att någon annan stod före i ansvarsledets ordning, men Boas lotsade och ansvarade. Han tog sin roll. Rätt. Ordningen tog form. I ansvar, utan utnyttjande. I tidens ordning. På det sätt som föreskrevs då. I tidens rätt.

Tiden gick. Rut fick Boas. De fick en son. Som fick en son. Som fick en son. Som hette David. Kung David. Smord till kung. På Herrens uppmaning. Med Herrens beskydd.

Rut, Noomi och Boas. Människor med livsmod, som ger livsmod. Som ger omsorg om varandra. Människor som sätter spår. Historiens spår. Vardagliga spår. Omsorgens spår.

Rut. Ja, just detta var en historia om Rut. Hon var en kvinna med rätt med sig i sitt bagage. Hon tog ansvar. För Noomi. För sin nära och kära. Det gav gott, för henne, för Noomi, för Boas och säkert för många, många fler.

Herren vandrade vid deras sida. I deras nöd och i deras glädje. I omsorg och med stöd.

Rut.
Historien om gott.
Historien om rätt.
Historien om omsorg och kärlek.

Läs boken. Tänk din tanke, om hur historien talar och påverkar dig.
Du finner den i gamla testamentet, bara några böcker efter moseböckerna.

Anette Grinde

Sorg i Jerusalem

Det krigas i världen.
Det var inte precis en nyhet, eller hur?

Här hemma har vi det förhållandevis lugnt och tryggt, även om förhållanden även här kan vara problematiska emellanåt. Fast på lite annorlunda sätt. Det kan vara svårt, men inte svårt på det sätt som många andra människor har det.

Jag har genom årens lopp mött människor som arbetar aktivt i freds- och ickevålds-organisationer. En företeelse som under flera år har tilltalat och engagerat mig är det ekumeniska följeslagarprogrammet.

Följeslagarprogrammet har varit aktivt sedan 2002. De finns i oroshärden Israel/Palestina. Flera kyrkor och organisationer i Sverige finns med i programmet, som är internationellt. Flera länder är aktiva i programmet – och sänder följeslagare.

Två gånger om året rekryterar den svenska organisationen (SEAPPI) följeslagare, som sedan skall finnas i området i tre månader.

Syftet med närvaron i området är att dämpa våldet, att visa solidaritet för palestinier och israeler som är utsatta i området, att informera därifrån – såväl på plats där som vid hemkomst – om det som händer i vardagen för de olika människor man möter. Syftet är därmed också att sprida kunskap om konflikten och väcka engagemang för fred och ickevåldsfrågor.

Att vara följeslagaren är att vara närvarande. Inte ta strid. Inte att vara en part som tar parti för/i konflikten. Parti tas för icke våld och för mänskliga rättigheter. Följeslagarens roll är närvaro, t ex genom att slå följe. Man följer barn till skolan, man finns vid de vuxnas sida när de skall passera gränsövergångar/kontroller, man följer dem till sjukhus eller för övrigt i det vardagliga sysslorna. Fler uppgifter finns naturligtvis, och olika personer sysslar med olika frågor. Ett syfte är att försöka inge ett moraliskt stöd och hopp! – och också att samla information och kunskap om vad som händer i området. Allt utan våld.

Här hemma hör vi ibland tonerna att;

– de får skylla sig själva, när de sänder raketer
– de har alltid krigat, det finns inget hopp
– de verkar vilja ha krig
– såklart det är rätt med en mur, de måste ju få skydda sig
– osv…

Själv tror jag inte att familjerna, de vanliga familjerna – sådana som du och jag – vill ha krig eller är farliga, eller att de sänder raketer mot Israel.

Jag tror att människorna vill ha fred, att de vill leva i fred tillsammans. Jag tror att de vill kunna gå till ett arbete, försörja sina barn, ge dem utbildning och möjligheter – och inte frustreras över att deras hus mejas ner, att de inte kan nå sin mark för att det dykt upp en mur mellan boendet och markerna och gränsen nästan är omöjlig att passera. Jag tror inte på att vapen och bevakning förbättrar situationen. Jag tror däremot på samtal och vänlighet, i förhållande till varandra.

Fredsprocessen förefaller lång och svår. Det är svårt att se slutet. De människor som verkligen skadar måste naturligtvis stoppas på något sätt. Terroristerna. Självmordsbombarna. Jag tror dock inte att det görs genom en kollektiv bestraffning av ”alla” människor, som uppenbart inte är delaktiga i denna del av processen. Jag tror att den nuvarande situation bara skapar mer frustration, som i sin tur skapar mer grogrund för våld och utanförskap.

Hur många år har detta varat? Hur många barn, ungdomar – och vuxna – har förhindras att uppleva frihet, såsom vi definierar frihet? Skola, lek, utbildning, arbetsmarknad, mat på bordet, vatten och elektricitet utan större begränsning - och en möjlighet att gå dit jag vill.

Vad leder alla dessa begränsningar till?
Vad leder alla dessa självmord, bomber och minor till?


Anette Grinde
2008-03-19




Följeslagarblogg;
http://www2.unt.se/avd/1,,TYPE=blogg-bi=55,00.html

Här kan du läsa mer om SEAPPI - i denna blogg...

Kinas ledare skyller på Dalai lama....

Mäktiga ledare lägger skuld på en andlig ledare, som ständigt uttrycker tankar om icke våld och försoning.

Mäktiga ledare, som inte riktigt ser den lilla människan framför maktens hårda vapen.

Vapen, som dödsstraff/avrättningar, förvar utan öppna rättegångar, tystnad och våld.

Är de egentligen mäktiga ledare?

Eller är det "något" som bara gömmer sig bakom våldets och hårdhetens orättvisa kraft?

Mäktiga? Eller stora, fulla av empati och omsorg om sitt folk?

Vad är de - världens ledare?

Två små barn knivskurna till döds

Två barn, två och fyra år gamla, knivskars till döds i en villa i Arboga på måndagskvällen.

Så oerhört tragiskt. Ett samhälleligt misslyckande. Igen. När våldet tar över, och när det drabbar kvinnor och barn på detta sätt.

En kvinna är svårt skadad, och två små barn skadades så svårt att de avled. Det är aldrig ok. Detta måste få ett slut. Vi måste finna sätt som gör att vi kan fånga och vårda våldsmänniskorna, innan de skadar och dödar, innan de skapar skräck och sorg av övermåttlig dos.

Vi måste har psykvård, omsorg om varandra och skyddsnät kring människor när det visar sig att våldet närmar sig. Vi måste se, och skydda varandra.

Det är inte ok att kvinnor och barn kommer till skada, igen och igen. Det är inte ok att män kommer till skada heller.

Fånga vården.
Se människorna som behöver hjälpen.
Hjälpen, som i vård och som i skydd.

Anette Grinde
2008-03-18

Artikel i Svd

Tibet och Kina

Uppror, vapen och fängslanden. Kväsning av människornas rätt att tala, leva och verka.

Att leva i sin kultur, med sin historia och med självständiga liv är inte alla förunnat. Att därtill riskera att slås ner med aktivt våld, eller fängslas, i en våndande stund, är helt oacceptabelt.

Regimers respekt för mänskliga rättigheter är inte av klass. De har vetorätt i en organisation som har att vårda just dessa rättigheter.

Utländska medier nekas inresa, eller tvingas att resa därifrån.

Säg stopp. Igen, och igen.

Fäst uppmärksamheten på Kina, och alla dess folk. Fäst uppmärksamheten på ledarskap och mänsklighet. Fäst uppmärksamheten på efterlevnad av mänskliga rättigheter.

Anette Grinde
2008-03-18

Vi har medborgerliga och politiska rättigheter....

Det är alldeles självklart – för oss. Det är inte lika självklart för många andra.

FN-konventionen – om medborgerliga och politiska rättigheter - handlar om rättigheter som rätt till liv, förbud mot tortyr och slaveri samt olika friheter såsom tanke-, religions- och åsiktsfrihet och även yttrande- och föreningsfrihet. Den innehåller också rätt till frihet och personlig säkerhet. Frihet i liv och tanke är en självklarhet för hos, även om vi ibland tycker att det brister. Självklart kan det bli bättre även för oss – men kanske kan vi, var och en, istället lägga lite krut på att uppmärksamma andra länders brister.

Hur är det egentligen i Kina, eller i Sudan? Egentligen – för gemene man, och kvinna, långt där ute på landsbygden. Hur lever de egentligen?

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – är lika fantastisk som självklar. Den handlar om rätt till arbete, rätt till en tillfredsställande levnadsstandard och rätt till utbildning. Stater som anslutit sig till denna FN-konvention skall göra sitt yttersta för att säkerställa att konventionens rättigheter gradvis förverkligas. Gradvis, är ett nederlag – alldeles beroende av hur det verkligen ser ut.

Återigen. Hos oss, i Sverige, är det i jämförelse med andra ganska gott ställt. Men det finns undantag. Det finns de som hamnar emellan, där det tar alltför lång tid, eller med alltför besvärande omständigheter inte finns en dräglighet. Och i andra länder. Hur är det egentligen i Afghanistan, i Tibet eller i Indien? Hur går det för tjejerna, kvinnorna, döttrarna och mödrarna? Får det gå i skolan, utbilda sig? Får de möjlighet att försörja sig själva, eller är de bara beroende av någon annans välvilja?

Hur kan vi påverka utvecklingen i vårt eget land? – och i de länder där det brister något lite mer?

Rätt för människor med funktionshinder – att ta del av medborgerliga och politiska rättigheter, liksom de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna tillkom genom en FN-konvention 2006. Det känns lite konstigt. Ingick inte deras rätt i de tidigare konventionerna? Eller var det så svårt att se, att de var ”riktiga” och vanliga människor, med rätt som alla andra?

Konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. 1965. I april 2007 hade 173 stater förbundit sig att följa konventionen, av de 192 som ingår i ”teamet”, dvs FN-staterna. Dessa 173 tycker att det är viktigt att vi inte ”sidsteppar” människor beroende på deras etniska ursprung. Resten får vi hålla särskild koll på, eller hur?

Av intresse är konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. 185 av 192 förbinder sig att arbeta för detta. Lika rätt, för män och för kvinnor. Lika rätt! Är det så i Sverige?

Barnen. 1989 kom den särskilda tanken till barnen. 192 av 192 finner de viktiga. Fantastiskt! Låt det inte vara en papperstiger. Låt de vara av vikt. I alla led.

Barn får aldrig diskrimineras. Barnens bästa, skall vara ledstjärnan. De skall få utvecklas i sin takt, utifrån sina förutsättningar - med omsorg och hänsyn. Därtill, få möjlighet att framföra och få respekt för sina åsikter i frågor som berör dem.

Konventionerna kring de mänskliga rättigheterna är viktiga. De ser till människor, som unika och fantastiska. Var och en av vikt.

Låt oss alla se på varandra med de ögonen.

Anette Grinde
2008-03-17

Vånda....

Man slås av människans litenhet mot naturen. Hur svårt det är att förutse de ofantliga krafter som drabbar egendom och människor, när naturen slår sina slag. När vinden tar tag, vattnet forsar, eller jorden skakar av allt den bara kan. Man slås av människornas litenhet och utsatthet.
Man har bara att foga sig. Just där, just då. Inget alls, vill bita.

Döden, skadorna, utsattheten, omöjligheten att skapa energi för att kunna göra det som måste. Det som måste, som att rädda den rädde och skadade, eller tillse att det finns mat, vatten och tak över huvudet. Just där, just då, när det händer, har man bara att se på. Om man ens orkar det, när all energi runnit ur. Nej, just dem måste vi hjälpa.

Man kan förbereda sig. Tänka tanken om vad som kan hända. Men man kan nog inte föreställa sig hur det faktiskt är. Att sitta där, mitt i det. Mitt i kaoset, som tagit allt det man älskat, våndats över och hatat eller ogillat. Tagit det. Utan urskillning och utan tanke på konsekvenserna.. Det man stretat och arbetat i och med, år efter år. Det man älskat och oroat sig över, är borta eller skadat. Inte bara något litet, utan något stort och avgörande. En vän, en make, ett barn. Eller egendom som ger möjlighet att leva. Ett helt samhälle, med hus, människor, vatten, el, mat, sjukvård, skola, arbetsmöjligheter, mm.

När hela samhället slås ut kan man förstå att apatin kan fånga oss. Det kan den ju göra även i det lilla, här hos oss. Som ändå inte drabbats av sådant stort.

Man slås av människans litenhet. Igen, och igen.

Man slås av krigets fasor och ondskan som slår. Den som drabbar även de som inte är med. Inte vill vara med, inte har någon del, utan bara vill leva sina liv. I kärlek, med omsorg och i frihet. Männen, kvinnorna, barnen. Som vill arbeta, gå i skolan, utbilda sig, busa på stranden, leva och vara tillsammans. Orättvisan, som slår besinningslöst.

Man slås av orättvisan. Man slås av ondskans obegripliga makt. När minorna lämnas kvar. För att slå mot de som inte har någon del. Männen, kvinnorna och barnen. De som strävar efter liv, omsorg och dagliga värden. De som strävar efter sin skörd av årets oliver, eller om sitt hus eller sin kyrka/moské. De som samlar ved för att värma sig, skyla sig mot kylan. De som busar och spelar boll. De som bara vill leva, i fred och frihet, och inte spelar ett politiskt eller maktbaserat spel. De som bara är just där, för att de är födda just där. Där, sprids minor – bara i syfte att skada. Även dem som bara vill älska, njuta och vara.

Man slås av det grinande onda. Hur ont det gör. När vi ser, och knappt något kan göra.

Men kanske kan vi göra. Kanske kan vi göra. Genom att finnas, hjälp, utbilda, stödja. Genom att finnas till hand, med allt det vi kan. Genom att uppmärksamma. Genom att skratta, busa, spela boll, plocka oliver, be, hämta ved, laga mat, bygga tillsammans, bistå med kunskap inom ”alla” områden vi bara kan – utan att skada, håna, ironisera eller ta för givet att vi vet bäst.

Mot det grinande onda kan vi göra. Försöka. Agera. Igen.
Mot naturens kraft kan vi göra. Förbereda. Försöka se vad som kan hända. Igen.

Igen. Och igen.
Även om det ibland ter sig hopplöst.
Så får vi inte ge upp.
Vi måste helt enkelt försöka.
Igen. Och igen.

Vad vore vi annars?

Anette Grinde
2008-03-17

Läskunnighet i Indien....

Adult literacy rate - Percentage of persons aged 15 and over who can read and write.
Adult literacy rate: females as a % of males, 2000-2004 - 66%
Total adult literacy rate, 2000-2004 - 61%

Avsevärt fler män än kvinnor kan läsa och skriva.
61% av de vuxna kan läsa/skriva, varav kvinnorna är vanligast bland de som inte kan.

Siffran på kvinnors läs/skrivkunnighet är alltför låg.


Källa; UNICEF
http://www.unicef.org/infobycountry/india_statistics.html#29

Nyköpingsbors nyckeluppror drev nynazister på flykt.

Fantastiskt.

Man kan visserligen drista sig till att tycka att det är polisens sak att hålla ordning på medborgarna i landet, inte medborgarnas.

– eller är det verkligen så?

Kanske är det var och ens ansvar att stå upp för sina värderingar, och tydligt visa vad som är ok, och vad som inte är ok.

Nyköpingsborna har gått man, och kvinna, ur huse och visat vad som inte är ok. Högerextrema grupper, nynazister, är inte ok. Deras demonstrationer, deras ovärdighet i förhållande till andra och deras synlighet vill Nyköpingsborna inte veta av. Så de mötte dem. Inte med vapen och våld, utan med skramlande nycklar. Ung och gammal, sida vid sida, i protest mot främlingsfientligheten.

Låt oss följa deras exempel. Låt oss fredligt gå ut på gator och torg, varje gång främlingsfriheten visar sig.

Låt oss skaka våra nycklar, eller tyst och massivt visa att vi inte håller med.
Aldrig med våld.
Aldrig med hårda ord.
Aldrig med hat eller vrede i blick och handling.

Låt oss stå vid varandras sida.
I fredlighet och omsorg.

Anette Grinde
2008-03-16


Artikel i DN 2008-03-16
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=752366

Palmsöndag, stilla veckan och påsklov

Palmsöndag, med kyrkans tema som är; Vägen till Korset. Med tankar om svek, plåga och grymhet som komma skall, men också med tankar om seger och styrka.

Stilla veckan, även Passionsveckan, Dymmelveckan eller Tysta veckan, är den sista veckan i fastetiden. Det är veckan före Påskdagen. Den ströcker sig från Palmsöndagen till Påskafton och firas till minne av Kristi lidande och död på korset.

Man kan ställa sig frågan varför lidande och död är att fira – men det är, just att fira. För det var en verklig händelse, och en verkligt stor händelse som påverkat och påverkar många. Än idag. Varje dag. Det är verkligen fantastiskt - att så många människor enas i samma tro.

Alla de olika dagarna under påsken har olika namn. Palmsöndagen, Skärtorsdagen, Långfredagen och Påskafton noteras som dagar som har särskild kyrklig betydelse.

Blåmåndag eller svarta måndagen. Vita tisdagen. Dymmelonsdagen. Dymmel kommer ifrån tilltaget att inför påsken byta ut kyrkklockans metallkläpp mot en av trä, en så kallad ”dymmel”. Under skärtorsdag, långfredag och påskafton får därför klockan en något dovare klang än vanligt. Under Påskdagens gudstjänst, där Jesu uppståndelse är högst närvarande i firandet, är metallkläppen åter, och klockan kan ljuda med full klang igen.

Många ser tiden under påsken som annat än ett kyrkligt firande. Även det känns viktigt, eftersom firande, gemensam glädje, vila - är viktigt ur många perspektiv. Så - kyrka, tro eller vardag - påsken är viktig.

Påsklov. Ungarnas bus och ledighet, tillvaro och lugn tillsammans med sina familjer, vila och
batteriladdning under några lediga dagar. Får man hoppas. Så att det inte blir en frustration över livets otillräckligheter, utanförskap och brister – där vi inte riktigt lyckas fånga dräglighet och glädje i det vi gör.

Glöm inte den som sitter ensam. Den långa helgen kan bli än mer tyst, än det annars är. Bjud hem! Bjud in dig själv. Säg hej, till den som inte har allt stort omkring sig.

Låt oss vila och reflektera så här i slutet av fastan. Låt oss begrunda det som är av värde och lämna resten till ro. Låt oss ta omtag och bestämma oss för allt det som är viktigt. Som andlighet, som omsorg om varandra, som hänsyn och synlighet – dvs andras, inte bara vårt egna.

Låt oss försöka se jordens väl, människornas väl – och att vi gör något lite mer gott, för
vår nästa.

Låt oss därmed inte glömma bort att vårda vår egen hälsa. Utan egen hälsa, är det definitivt svårare att vårda och visa omsorg om andras.

Anette Grinde
2008-03-15

Kött, flyg och livsstil...

Vi lyssnar & ser på Uppdrag granskning. Vi hör hur politiker igen och igen talar om flyg, bil, resor, tåg och alternativ. Alternativ i dagens livsstil, som innebär resor och transporter i mängd. Styrmedel används, som t ex skatter och avgifter för trängsel i stan och bonus vid köp av miljöbilar. Andra styrmedel som skatter för flyg och bensin diskuteras igen och igen.

I programmet ser vi siffror om jordbruket. Vi hör om idisslarnas påverkan på vår miljö. Vi hör om köttets påverkan genom uppfödning, foder, gödsel och gaser i massiv form.

Vad svarar styrmedelsansvariga? Att det är en livsstil, som var och en har att besluta om. Ja, så kan det vara - men är inte flyget och bilen det också? Om djuren påverkar oss så starkt, i miljöhänseende, varför är det då inte av prioriterad art att starkt - åtminstone - informera om detta. Så att var och en som finner jordens klimat väsentligt kan anpassa sig till det? Så att var och en förstår, att det inte bara är transporterna utan också uppfödningen, eller framdrivningen/odlingen, av olika produkter som påverkar vår jord.

Den springande punkten i väldigt många frågor är utbildning. Information, utbildning, information och utbildning - för allas vår möjlighet att fånga frågorna utifrån där vi står.

Vad är viktigt?Vår miljö är viktig. Den påverkar oss alla.Hjälp oss då att se till att vi får rätt information, så att vi kan bistå på alla de sätt vi har möjlighet.

Nu vet vi! Att vi skall reducera vårt köttintag, åtminstone det som kommer från uppfödda idisslare. Och därtill det som fötts upp på foder som har skapats på naturvidrigt sätt, t ex på marker som skövlats på regnskog eller som är skadligt för naturen på annat sätt.

Återigen.Information, utbildning, information och utbildning.Hjälp oss hjälpa varandra.Vi behöver mer kunskap.Och - vi behöver, var och en, ändra vår livsstil.

Vår livsstil – ingen del i den - kan aldrig vara helig, eller ett personligt val - om den förstör vår gemensamma jord.

Anette Grinde
2008-03-14

Våld mot kvinnor.....vad är heder?

...

I call on men around the world to lead by example: to make clear that violence against women is an act perpetrated by a coward, and that speaking up against it is a badge of honour.

I call on Member States around the world: the responsibility, above all, lies with you.

I call on all of you to pledge with me: United We Shall Succeed.

Secretary-General Ban Ki-moon, UNHQ - 25 February 2008

.

Hela talet...

http://www.un.org/apps/news/infocus/sgspeeches/statments_full.asp?statID=193

Utrikesnyheter i dagens tidning

Gräl om ras och kön i USA. Valet går vidare. Det är en strid mellan Obama och Clinton. Två kompetenta personer, med olika utgångspunkter och med olika kunskap. Demokratiska kandidater, som strävar mot makt i ett demokratiskt system. Demokratiska kandidater. Kandidater, eller medhjälpare, som i sin kamp för sig själva tar till ord om ras och kön, som något särskilt argument i tanke att skada den andre. Så sorgligt det är. När striden går från tal om kompetens, till tal om icke kompetens. Låt oss höra allt vad ni kan, vill och önskar. Låt oss höra er bubbla av inspiration om hur ni tänker er ert uppdrag - i stället för negativa tankar om mottävlaren.

Tårgas mot demonstranter. Det bråkas vidare om teckningar och skändning av sådant som är viktigt för många. Så sorgligt det är, att man känt sig tvingad att visa sådant som skadar andra – i syfte att markera tryckfrihetens öppna gränser. Och så sorgligt det är, att man från det andra hållet tar till hårda protester, våld och egendomsförlust för att visa sin avsky. Var finns hänsynen till varandra? Var finns omsorgen om tron och insikten om att tron är något väldigt viktigt för väldigt många?

New Yorks guvernör avgår. Att ta ansvar för sitt uppförande. Att vara rättfärdig, och hålla fast vid det även när möjligheterna ger möjlighet till annat. Det är nog en omöjlig uppgift. Vi ser det igen, igen och igen. Framträdande positioner, pengar och makt. Det ger möjligheter. Det ger möjligheter att göra än mer rätt, eller det ger möjligheter att ”trilla dit” i det som inte är riktigt rätt. Igen, och igen ser vi hur svårt det verkar vara i att hålla sig på rätt kurs. Politiker och makthavare fångar möjligheten när den ligger där mitt framför dem. Hur skulle du, och jag, göra – om möjligheten gavs? Skulle vi följa vårt moraliska spår, och hur ser det egentligen ut - eller skulle vi följa de möjligheter som yppar sig allt eftersom?

Anette Grinde
2008-03-13
...

Låt världens alla ögon riktas mot förtrycket....

Israel bygger en mur för sin säkerhet.
Hjälper det mot människor i sorg och frustration?
Hjälper det freden framåt?

Extrema motståndsmän, som också kan vara kvinnor, slår tillbaka genom hänsynslöst våld.
Vägspärrar. Kontroller. Diskriminering. Arbetslöshet. Konfiskering av mark. Hur påverkar det människor att i deras liv alltid mötas av sådana omständigheter? Hur påverkar det barn och familjer som lever i detta, dag efter dag, år efter år?

Våld. Tvång. Hot … föder ”mot” från människorna. Ibland kuvas man. Några, ganska många, fogar sig i det man tror är den enda möjliga vägen. Överhetens makt är stark. Ibland är den en övermäktig överhet.

Men det finns någon eller några som inte fogar sig.
Av dem finns det några som tjänar i fredens tjänst, genom ickevåldets tanke – i protest, med med lugn och samförstånd. Fred med det lugna samtalets ton.
Av dem finns det också de som tjänar i våldets tjänst. De hörs, de syns och de märks. De skadar och förstör. De agerar som om de aldrig vill ha fred. De sårar och skadar förutsättningar för fred. Igen och igen.

Våld föder rädsla.
Rädsla föder våld.
Igen och igen.

Det finns inget slut om vapnen inte läggs ner, murar rivs och samtal förs i samförstånd.

Alla insatser måste sträva mot samförstånd mellan människor, områden och länder.

Samförstånd, inte våld.

I området bor mängder av människor, som funnits där i generation efter generation. De vill se sina barn växa upp i glädje och skratt. De vill kunna försörja sig. De vill kunna njuta av solen, vid havet. De vill kunna utbilda sig, arbeta, skapa glädje och välgång. De vill kunna resa fritt, hälsa på vänner och släktingar, och arbeta inom de olika områden som passar deras kompetens.

Istället möts de av begränsningar, våld, vapen, trakasserier, arbetslöshet och skövling av markerna.

De ser också de bevakande soldaterna, som kanske på allvar till slut tror att var och en som de möter verkligen är ett hot. Att varje kvinna, barn och man är en verklig terrorist. När man närmar sig en sådan tanke känns det som om fredsmöjligheten försvinner i dimman, långt där borta.

Man undrar hur en förändring kan ske. Hur?

Själv kan jag inte se att eller hur den kan bevakas bort, hur den kan bli bättre för att man kringgärdar och beskär människors vardag ner till ett minimalt utrymme. Jag kan inte se hur förtryck i någon form kan skapa fred och mervärde.

På sitt sätt kan man förstå muren, våldet och rädslan som skapar mer våld. Det ligger i den negativa spiralen som förtrycket föder. Igen och igen. Men vi kan inte acceptera muren, vare sig de mänskliga murarna eller de faktiska. Vi kan inte acceptera muren, våldet och den ständiga rädslan.

Den ”enda” lösningen måste vara samförståndet. Samtalet över gränserna – alla gränser – tanke att finna det bästa. Det bästa för nu och för sen. På korts sikt, och på lång sikt.

Låt världens alla ögon riktas mot förtrycket. Låt oss säga – Stopp! Det räcker nu.

Det är inte en intern angelägenhet. Världens folk behöver frihet i liv och i tanke. Världens folk behöver mat för dagen och en dräglig standard.

Någon säger att de får skylla sig själva. Vilka?
Barnen, som leker och busar? Kvinnorna som strävar och försöker? Männen som älskar sin familj och den mark de går på?

På vilket sätt kan de få skylla sig själva – för att andra tror på våldets och förtryckets väg genom livet?

De vill bara leva – där de alltid har levt. Just där, hemma.

Anette Grinde
2008-03-08

Av vikt i sammanhanget?

Följeslagarprogrammet;
http://www.skr.org/verksamhet/foljeslagarprogrammet.4.c791f4103209a06ec80002972.html

.
FN-rapportering;
http://domino.un.org/pdfs/WBN248.pdf
.
UNISPAL - United Nations Information System on the Question of Palestine
http://domino.un.org/unispal.nsf
.

Commission on the Status of Women

http://daccessdds.un.org/doc/UNDOC/GEN/N08/255/50/PDF/N0825550.pdf?OpenElement
...

Ensamhet....

Ofrivillig ensamhet. Den pinande tröttande tystnaden och ensamheten, som gör att det är nästan omöjligt att överleva dagen. Den som gör att tröskeln är för hög. Ingen riktigt ser. Ingen riktigt hör.

Den pinande ensamheten, som gör att varje stund mättas med tyngd. Tyngd, som sänker och trycker ner.

Där ute i bygden finns mängder av människor som är ensamma. Riktigt ensamma. Hur gör vi för att fånga, och se dem. Hur gör vi för att själva inte bli ensamma?

De finns i alla åldrar. Barn, utan vänner. Ungdomar. Vuxna. Och människor som förlorat sin levnadsvän på ålderns höst.

I stugor på landet och i lägenheterna i stan. Ensamt promenerande kväll efter kväll, eller sittande vid köksfönstret.

Det är var och ens ansvar att se till att vi inte är ”ensamma”, men ibland blir vi det. Våra fötter kan bära till Röda Korset, eller till kyrkan. Våra fötter kan bära till kurser, arbetsplatser och samtalsgrupper. Men ibland förblir de/vi ändå ensamma. De/vi når inte riktigt fram, på något sätt.

Frågan är hur vi, var och en, fångar ansvaret. Ligger ansvaret hos den ensamme att ”ta sig i kragen”, eller ligger ansvaret hos människorna han/hon möter?

När du ser en ensam människa. Hur tänker du då? Hur gör du då?

Känner du en ensam människa, som du inte riktigt fångar? Som du låter sitta där, kväll efter kväll.

Är det rätt, att/om vi gör så?

Anette Grinde
2008-03-07

Världsböndagen 2008

Världsböndagen står för dörren. Den första fredagen i mars firas världsböndagen. Varje år, år efter år. Den firas världen över, och i ekumeniska tecken. Alla kyrkor tillsammans, samfund och länder, betonar styrkan i bönegemenskap. De betonar även kvinnornas gemensamma ansvar. Ansvar för var och en, för varandra och för världens väl.

Detta år kommer orden och tankarna ifrån Guyana. Guyana, i Sydamerika, mellan Venezuela och Surinam. Årets tema för den gemensamma dagen är; "Guds vishet ger ny insikt"

1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i Presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för de immigranter som kommit från Europa. 1930 kom tanken och företeelsen till Sverige, genom en förfrågan till Svenska Missionsrådets Kvinnokommitté som inbjöds att ta ansvaret för böndagen i Sverige. 1931 hölls böndagen för första gången i Sverige, genom en gudstjänst i St Peter Metodistkyrka i Sthlm. Sedan 1959 har Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd ansvarat för böndagen i Sverige, en dag som nu är världsspridd och uppmärksammas stort varje år.

Kollekten som samlas in på Världsböndagen i Sverige går till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer, och till kvinnoprojekt av olika slag. År 2007 delade Böndagskommittén ut drygt 330 000 kr, som stipendier till unga kvinnor i utvecklingsländer. Vi vet att en kvinnas utbildning betyder mycket – inte bara för henne själv, utan även för hennes familj och hela det samhälle hon lever i. Att utbilda, och ge plats för, kvinnor ger förbättrade livsförutsättningar för såväl kvinnorna som för barnen och för männen. Det ger helt enkelt förbättrade förutsättningar för oss alla, i stort. Det är viktigt, ur väldigt många perspektiv.

Världsböndagen firas på många ställen i vårt land.

Var och en – du och jag - kan bidra till bättre förutsättningar för fler, om vi ger ett gott bidrag i kollekten denna dag. Just det bidraget kan skapa skillnad för såväl enskilda människor, som för världen ur ett större perspektiv. Det har betydelse.

Vi firar alldeles strax, i en kyrka nära dig. I samarbete över samfundsgränser. För mervärde för fler. Din närvaro är önskvärd.

Får vi se dig där?

Anette Grinde

Publicerad - med efterföljande debatt;

http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article2003110.ab

Sorgen....

Jag läser en artikel i tidningen Vi, nr Februari 2007. Artikeln handlar om regissören Stefan Larsson, som 2001 förlorade sin tioåriga son. Den är skriven av honom själv.

När jag läser tänker jag att vi reagerar så olika när vi drabbas. När vi drabbas av sorg eller förlust av något slag. Vi, och omgivningen, reagerar så olika. Någon låser in sig, någon går vidare nästa dag och någon arbetar sig igenom processen. Kanske genom samtal eller genom regelrätt arbete. Kanske genom tystnad, eller genom att bryta i livet, till något helt nytt.

Även omgivningen, släkt, vänner och arbetskamrater, reagerar väldigt olika. En del tror att tystnad är det bästa. Att inte tala med personen som drabbas, eller om det som är svårt. Kanske beror det på att vi inte vet hur vi skall förhålla oss. Vare sig vi är den som är drabbad, eller de som står utanför. Någon är tyst, och någon talar ihjäl sin nästa.

När jag ”drabbades” stängde jag min dörr. Jag förlorade inte ett barn, men jag drabbades av något av livets hårdhet och det gav mig en outsägligt stor sorg. Jag dog nästan, men vände i tid. Barnen, och en insikt om livets vikt, höll mig kvar. Det är jag glad för idag, men jag är också fascinerad över tystanden som nådde mig.

Jag stängde min dörr. Låste. Och nästan ingen försökte öppna den. Det blev så tyst, så tyst. De önskar jag ingen. Maria, och Lars försökte. Var för sig, eftersom de inte känner, eller känner till, varandra. Tyst och stilla försökte de nå mig. De vann inte så stor framgång. Min tid i tystnaden och sorgen var inte klar för möten, när jag själv fick bestämma. Fast jag egentligen inte klarade att bestämma det själv. Men jag minns det så väl. Jag minns Marias och Lars försök, som bomull runt mitt hjärta.

Min lärdom blev att den som sörjer inte behöver tystnad och ensamhet. Den som sörjer behöver omsorg. En kopp te, ord om liv och omständigheter, tystnad tillsammans, hjälp med handling eller barn, hjälp att öppna posten och sortera sopor. Närhet, stillhet och varande.

Den som sörjer behöver omsorg. Inte tystnad och ensamhet.

Under året som gått har församlingarna i vår bygd förlorat flera medlemmar. Vi hör det genom parentationen i kyrkan. Vi ser det genom dödsannonserna i våra tidningar, och begravningarna strax därpå.

Ofta är medlemmen gammal. Det händer att den lämnar någon kvar. En ensam maka eller make, eller vuxna barn. Vad gör församlingen för den eller de som lämnas kvar? När tystnaden lagt sig efter chocken och begravningen. Vad gör då församlingen för medlemmens maka eller make, eller deras barn, om/när den inte kommer till ”sin” kyrka?

Vad gör din församling?
Vad gör din rödakorsförening, på din ort?
Vad gör du, för de som blivit ensamna?

Anette Grinde
Övra Söderby 2008-03-05

Andra bloggar om; Tidningen Vi