Ofrivillig ensamhet. Den pinande tröttande tystnaden och ensamheten, som gör att det är nästan omöjligt att överleva dagen. Den som gör att tröskeln är för hög. Ingen riktigt ser. Ingen riktigt hör.
Den pinande ensamheten, som gör att varje stund mättas med tyngd. Tyngd, som sänker och trycker ner.
Där ute i bygden finns mängder av människor som är ensamma. Riktigt ensamma. Hur gör vi för att fånga, och se dem. Hur gör vi för att själva inte bli ensamma?
De finns i alla åldrar. Barn, utan vänner. Ungdomar. Vuxna. Och människor som förlorat sin levnadsvän på ålderns höst.
I stugor på landet och i lägenheterna i stan. Ensamt promenerande kväll efter kväll, eller sittande vid köksfönstret.
Det är var och ens ansvar att se till att vi inte är ”ensamma”, men ibland blir vi det. Våra fötter kan bära till Röda Korset, eller till kyrkan. Våra fötter kan bära till kurser, arbetsplatser och samtalsgrupper. Men ibland förblir de/vi ändå ensamma. De/vi når inte riktigt fram, på något sätt.
Frågan är hur vi, var och en, fångar ansvaret. Ligger ansvaret hos den ensamme att ”ta sig i kragen”, eller ligger ansvaret hos människorna han/hon möter?
När du ser en ensam människa. Hur tänker du då? Hur gör du då?
Känner du en ensam människa, som du inte riktigt fångar? Som du låter sitta där, kväll efter kväll.
Är det rätt, att/om vi gör så?
Anette Grinde
2008-03-07
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar