Det krigas i världen.
Det var inte precis en nyhet, eller hur?
Här hemma har vi det förhållandevis lugnt och tryggt, även om förhållanden även här kan vara problematiska emellanåt. Fast på lite annorlunda sätt. Det kan vara svårt, men inte svårt på det sätt som många andra människor har det.
Jag har genom årens lopp mött människor som arbetar aktivt i freds- och ickevålds-organisationer. En företeelse som under flera år har tilltalat och engagerat mig är det ekumeniska följeslagarprogrammet.
Följeslagarprogrammet har varit aktivt sedan 2002. De finns i oroshärden Israel/Palestina. Flera kyrkor och organisationer i Sverige finns med i programmet, som är internationellt. Flera länder är aktiva i programmet – och sänder följeslagare.
Två gånger om året rekryterar den svenska organisationen (SEAPPI) följeslagare, som sedan skall finnas i området i tre månader.
Syftet med närvaron i området är att dämpa våldet, att visa solidaritet för palestinier och israeler som är utsatta i området, att informera därifrån – såväl på plats där som vid hemkomst – om det som händer i vardagen för de olika människor man möter. Syftet är därmed också att sprida kunskap om konflikten och väcka engagemang för fred och ickevåldsfrågor.
Att vara följeslagaren är att vara närvarande. Inte ta strid. Inte att vara en part som tar parti för/i konflikten. Parti tas för icke våld och för mänskliga rättigheter. Följeslagarens roll är närvaro, t ex genom att slå följe. Man följer barn till skolan, man finns vid de vuxnas sida när de skall passera gränsövergångar/kontroller, man följer dem till sjukhus eller för övrigt i det vardagliga sysslorna. Fler uppgifter finns naturligtvis, och olika personer sysslar med olika frågor. Ett syfte är att försöka inge ett moraliskt stöd och hopp! – och också att samla information och kunskap om vad som händer i området. Allt utan våld.
Här hemma hör vi ibland tonerna att;
– de får skylla sig själva, när de sänder raketer
– de har alltid krigat, det finns inget hopp
– de verkar vilja ha krig
– såklart det är rätt med en mur, de måste ju få skydda sig
– osv…
Själv tror jag inte att familjerna, de vanliga familjerna – sådana som du och jag – vill ha krig eller är farliga, eller att de sänder raketer mot Israel.
Jag tror att människorna vill ha fred, att de vill leva i fred tillsammans. Jag tror att de vill kunna gå till ett arbete, försörja sina barn, ge dem utbildning och möjligheter – och inte frustreras över att deras hus mejas ner, att de inte kan nå sin mark för att det dykt upp en mur mellan boendet och markerna och gränsen nästan är omöjlig att passera. Jag tror inte på att vapen och bevakning förbättrar situationen. Jag tror däremot på samtal och vänlighet, i förhållande till varandra.
Fredsprocessen förefaller lång och svår. Det är svårt att se slutet. De människor som verkligen skadar måste naturligtvis stoppas på något sätt. Terroristerna. Självmordsbombarna. Jag tror dock inte att det görs genom en kollektiv bestraffning av ”alla” människor, som uppenbart inte är delaktiga i denna del av processen. Jag tror att den nuvarande situation bara skapar mer frustration, som i sin tur skapar mer grogrund för våld och utanförskap.
Hur många år har detta varat? Hur många barn, ungdomar – och vuxna – har förhindras att uppleva frihet, såsom vi definierar frihet? Skola, lek, utbildning, arbetsmarknad, mat på bordet, vatten och elektricitet utan större begränsning - och en möjlighet att gå dit jag vill.
Vad leder alla dessa begränsningar till?
Vad leder alla dessa självmord, bomber och minor till?
Anette Grinde
2008-03-19
Följeslagarblogg;
http://www2.unt.se/avd/1,,TYPE=blogg-bi=55,00.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar