söndag 2 mars 2008

Om konsten att aldrig räcka till....

Det finns människor som längtar efter att få hjälpa till. Som inte får, eller som inte lyckas komma in. Som inte hörs, men som så gärna vill.

Och det finns människor som har det som sin – kanske sin alldeles egen - uppgift. Som har en övermäktig uppgift i att vara tillgängliga i all tid, i alla uppgifter och på alla upptänkliga sätt. Där är t ex diakoner, präster, pastorer, m fl. Där är också andra, i andra yrkesgrupper – ofta i omsorgens led.

Naturligtvis finns där också allt – och alla - där emellan.

Det finns människor som vill vara med i samtalet, i kyrkan, i föreningen, i gemenskapen, men motas bort därför att det konkurrerar med andra. I alla organisationer, i alla föreningar och i alla samfund.

Det finns människor som vet om att det är så, försöker jämka, försöker finna former och plattformer – men går bet på de gamla strukturerna. Såväl manliga, som kvinnliga, gamla och invanda. Men hur ofta talar vi om det? Högt, och tydligt? Hur ofta fångar vi just det?

Det är svårt att tala i klarspråk. Det kan såra. Det är så svårt att fånga just det som är problematiken. Det är så svårt att släppa in något nytt, något annat – eller någon annan i det klara strukturerna. Men vi måste. Se, varandra. För att kunna utveckla.

Det finns alltid någon har för mycket. Men – det kanske också, någonstans i leden, finns någon som gärna, gärna skulle hjälpa till. Om det bara visste hur.

Röda korset på bygden undrar varför det bara är några få som hjälper till. Varför inga unga vill, eller varför det alltid är samma, samma och åter samma. Kanske är det för att de som redan finns i organisationen, de som styr och ställer, vet hur det skall vara. Och de unga, yngre, eller bara nya, vet att de inte vill att det skall vara just så. Utan något litet annorlunda. Samma som alltid, behöver ändras till något nytt. Samma som alltid, behöver förändras i någon form. Det behöver inte innebära att det gamla behöver tas bort. Men det innebär – att det nya måste släppas in.

Kyrkan. Frikyrkan. Likaså. Församlingen undrar varför de inte kommer nya medlemmar. De gamla dör, en efter en. Inga nya kommer. Men hur kan det komma nya, när de inte välkomnas. När kraften inte tas emot. För att den gör ”fel”, väntar inte in, erbjuder och tar för sig. Isande kallt, kan mottagandet då bli. Isande kallt, och väldigt tyst.

Om konsten att inte räcka till, talar vi om. Igen, och igen. De anställda orkar inte med. Samma sak händer med de föreningsaktiva. Ändå finns det människor som vill, kan och orkar. Som inte släpps in. Igen, och igen.

Hur hittar vi dessa, och hur släpper vi in? Vilka organisationer släpper faktiskt in. In i det aktiva, in där det bär? Trots att det ställer till besvär.

Hur lär vi oss att öppna vårt sinne, så att vi ser vandra på ett tydligare sätt? Så att vi ser, att var och en bär unika fantastiska förmågor – som kan tillföra, som inte behöver motas bort.

Det kräver kraft att förändra. Det kräver stor kraft att förändra. Det verkar också som om det kräver mod. Det känns konstigt, men så är det nog. Och det kräver tid. – men mest kräver det uppmärksamhet. Det krävs att vi ser, att vi talar och att vi gör. Det krävs att vi uppmärksammar, och inte låter det förbli så som vi inte vill ha det. Det krävs att vi talar och gör.

Vi är alla människor. Vanliga otillräckliga människor. I stressade liv, som kräver och kräver.

Men – hur skulle det gå, om vi såg varandra lite mer. Om vi stannade en stund, och såg.
Såg. Uppmärksammade. Lite mer. Ordentligt.

Gör till din uppgift, och se – ordentligt se, lyssna på – någon just idag.

Kanske får du lära dig något nytt, kanske t o m om någon som du trodde att du kände. Eller kanske om något, du trodde att du visste hur det var….


Anette Grinde
2008-03-01

Inga kommentarer: