Israel bygger en mur för sin säkerhet.
Hjälper det mot människor i sorg och frustration?
Hjälper det freden framåt?
Extrema motståndsmän, som också kan vara kvinnor, slår tillbaka genom hänsynslöst våld.
Vägspärrar. Kontroller. Diskriminering. Arbetslöshet. Konfiskering av mark. Hur påverkar det människor att i deras liv alltid mötas av sådana omständigheter? Hur påverkar det barn och familjer som lever i detta, dag efter dag, år efter år?
Våld. Tvång. Hot … föder ”mot” från människorna. Ibland kuvas man. Några, ganska många, fogar sig i det man tror är den enda möjliga vägen. Överhetens makt är stark. Ibland är den en övermäktig överhet.
Men det finns någon eller några som inte fogar sig.
Av dem finns det några som tjänar i fredens tjänst, genom ickevåldets tanke – i protest, med med lugn och samförstånd. Fred med det lugna samtalets ton.
Av dem finns det också de som tjänar i våldets tjänst. De hörs, de syns och de märks. De skadar och förstör. De agerar som om de aldrig vill ha fred. De sårar och skadar förutsättningar för fred. Igen och igen.
Våld föder rädsla.
Rädsla föder våld.
Igen och igen.
Det finns inget slut om vapnen inte läggs ner, murar rivs och samtal förs i samförstånd.
Alla insatser måste sträva mot samförstånd mellan människor, områden och länder.
Samförstånd, inte våld.
I området bor mängder av människor, som funnits där i generation efter generation. De vill se sina barn växa upp i glädje och skratt. De vill kunna försörja sig. De vill kunna njuta av solen, vid havet. De vill kunna utbilda sig, arbeta, skapa glädje och välgång. De vill kunna resa fritt, hälsa på vänner och släktingar, och arbeta inom de olika områden som passar deras kompetens.
Istället möts de av begränsningar, våld, vapen, trakasserier, arbetslöshet och skövling av markerna.
De ser också de bevakande soldaterna, som kanske på allvar till slut tror att var och en som de möter verkligen är ett hot. Att varje kvinna, barn och man är en verklig terrorist. När man närmar sig en sådan tanke känns det som om fredsmöjligheten försvinner i dimman, långt där borta.
Man undrar hur en förändring kan ske. Hur?
Själv kan jag inte se att eller hur den kan bevakas bort, hur den kan bli bättre för att man kringgärdar och beskär människors vardag ner till ett minimalt utrymme. Jag kan inte se hur förtryck i någon form kan skapa fred och mervärde.
På sitt sätt kan man förstå muren, våldet och rädslan som skapar mer våld. Det ligger i den negativa spiralen som förtrycket föder. Igen och igen. Men vi kan inte acceptera muren, vare sig de mänskliga murarna eller de faktiska. Vi kan inte acceptera muren, våldet och den ständiga rädslan.
Den ”enda” lösningen måste vara samförståndet. Samtalet över gränserna – alla gränser – tanke att finna det bästa. Det bästa för nu och för sen. På korts sikt, och på lång sikt.
Låt världens alla ögon riktas mot förtrycket. Låt oss säga – Stopp! Det räcker nu.
Det är inte en intern angelägenhet. Världens folk behöver frihet i liv och i tanke. Världens folk behöver mat för dagen och en dräglig standard.
Någon säger att de får skylla sig själva. Vilka?
Barnen, som leker och busar? Kvinnorna som strävar och försöker? Männen som älskar sin familj och den mark de går på?
På vilket sätt kan de få skylla sig själva – för att andra tror på våldets och förtryckets väg genom livet?
De vill bara leva – där de alltid har levt. Just där, hemma.
Anette Grinde
2008-03-08
Hjälper det mot människor i sorg och frustration?
Hjälper det freden framåt?
Extrema motståndsmän, som också kan vara kvinnor, slår tillbaka genom hänsynslöst våld.
Vägspärrar. Kontroller. Diskriminering. Arbetslöshet. Konfiskering av mark. Hur påverkar det människor att i deras liv alltid mötas av sådana omständigheter? Hur påverkar det barn och familjer som lever i detta, dag efter dag, år efter år?
Våld. Tvång. Hot … föder ”mot” från människorna. Ibland kuvas man. Några, ganska många, fogar sig i det man tror är den enda möjliga vägen. Överhetens makt är stark. Ibland är den en övermäktig överhet.
Men det finns någon eller några som inte fogar sig.
Av dem finns det några som tjänar i fredens tjänst, genom ickevåldets tanke – i protest, med med lugn och samförstånd. Fred med det lugna samtalets ton.
Av dem finns det också de som tjänar i våldets tjänst. De hörs, de syns och de märks. De skadar och förstör. De agerar som om de aldrig vill ha fred. De sårar och skadar förutsättningar för fred. Igen och igen.
Våld föder rädsla.
Rädsla föder våld.
Igen och igen.
Det finns inget slut om vapnen inte läggs ner, murar rivs och samtal förs i samförstånd.
Alla insatser måste sträva mot samförstånd mellan människor, områden och länder.
Samförstånd, inte våld.
I området bor mängder av människor, som funnits där i generation efter generation. De vill se sina barn växa upp i glädje och skratt. De vill kunna försörja sig. De vill kunna njuta av solen, vid havet. De vill kunna utbilda sig, arbeta, skapa glädje och välgång. De vill kunna resa fritt, hälsa på vänner och släktingar, och arbeta inom de olika områden som passar deras kompetens.
Istället möts de av begränsningar, våld, vapen, trakasserier, arbetslöshet och skövling av markerna.
De ser också de bevakande soldaterna, som kanske på allvar till slut tror att var och en som de möter verkligen är ett hot. Att varje kvinna, barn och man är en verklig terrorist. När man närmar sig en sådan tanke känns det som om fredsmöjligheten försvinner i dimman, långt där borta.
Man undrar hur en förändring kan ske. Hur?
Själv kan jag inte se att eller hur den kan bevakas bort, hur den kan bli bättre för att man kringgärdar och beskär människors vardag ner till ett minimalt utrymme. Jag kan inte se hur förtryck i någon form kan skapa fred och mervärde.
På sitt sätt kan man förstå muren, våldet och rädslan som skapar mer våld. Det ligger i den negativa spiralen som förtrycket föder. Igen och igen. Men vi kan inte acceptera muren, vare sig de mänskliga murarna eller de faktiska. Vi kan inte acceptera muren, våldet och den ständiga rädslan.
Den ”enda” lösningen måste vara samförståndet. Samtalet över gränserna – alla gränser – tanke att finna det bästa. Det bästa för nu och för sen. På korts sikt, och på lång sikt.
Låt världens alla ögon riktas mot förtrycket. Låt oss säga – Stopp! Det räcker nu.
Det är inte en intern angelägenhet. Världens folk behöver frihet i liv och i tanke. Världens folk behöver mat för dagen och en dräglig standard.
Någon säger att de får skylla sig själva. Vilka?
Barnen, som leker och busar? Kvinnorna som strävar och försöker? Männen som älskar sin familj och den mark de går på?
På vilket sätt kan de få skylla sig själva – för att andra tror på våldets och förtryckets väg genom livet?
De vill bara leva – där de alltid har levt. Just där, hemma.
Anette Grinde
2008-03-08
Av vikt i sammanhanget?
Följeslagarprogrammet;
http://www.skr.org/verksamhet/foljeslagarprogrammet.4.c791f4103209a06ec80002972.html
.
FN-rapportering;
http://domino.un.org/pdfs/WBN248.pdf
.
UNISPAL - United Nations Information System on the Question of Palestine
http://domino.un.org/unispal.nsf
.
FN-rapportering;
http://domino.un.org/pdfs/WBN248.pdf
.
UNISPAL - United Nations Information System on the Question of Palestine
http://domino.un.org/unispal.nsf
.
Commission on the Status of Women
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar