måndagen den 26:e december 2011

Onsdag 21 december 2011. Malvan – Shiroda (Ännu kvar i Maharasthra, inte långt från Goa)

Onsdag 21 december 2011. Malvan – Shiroda (Ännu kvar i Maharasthra, inte långt från Goa).

Påpackade ut från hotellet kl 0710. Staden är större än vad vi såg igår. Mer butiker och en hyfsat stor busstation. Det kan alltid vara bra att fråga efter busstationen, som många gånger är riktningen mot ett centrum av staden.

Ungdomarna åker till skolan i långa rader, de går och de cyklar. Det är så glädjande att se alla ungdomar som går till skolan. Vi hittar raskt ett frukostställe och får bori med potatis och grönsakssås, vatten och chai. Lysande finfint, nu slipper vi åka i flera timmar utan något i magen.
Gott. Kryddigt.

Idag är det avsevärt varmare än igår. Överdragsjackan åker av efter första backen. Morgonljuset är ljuvligt vackert. Värmen är redan god. Morgonleendena likaså.

Grönskan är fantastisk i de vackra dalgångarna. Det riktigt bubblar av allt det gröna.

Vi ser åter träden i plantageområden och vi ser fantastiska fruktbord med banan, äpplen och citrusfrukter. Vi får reda på att plantageträden är mango. Det är ton mildare i solens kraft och fukten känns skön på morgonen.

Tonen i trafiken, bussarnas och lastbilarnas ständiga brölande, är oerhört mycket mildare under denna tur än vad vi upplevt förr. Det är nu nästan milt.

I dalgångarna och på några av slätterna syns odlingarna grönska. Det syns särskilt där vi också ser vattnet i närheten. Floderna gör grönskan i odlingarna riktigt fin.Vid vägkanterna sitter de vackert färgglada kvinnorna och säljer fina frukter och grönsaker.

Vi köper 9 bananer för 10 rupier och tycker att priset känns bra. Det skiftar en aning på priset från gång till gång. Goda och nyttiga stärker de oss på vår färd.

Vi stannar till i en by och äter friterade grönsaker. Med en lagom dos tolerans får man i sig en del. Det smakar gott. Smet, grönsaker och ner i frityren. Vi hoppas att eventuella bakterier dör i frityren. Chai på det, smakar fint. En stunds vila, där alla tittar på oss när vi äter. Sol & glädje.

I Vengurla – strax norr om Goa, nära kusten - gör vi ett studiebesök på en cachewnötsfabrik. De köper in nöten från odlare, gärna i närområdet men även längre bort, och de förädlar nöten i fabriken. Fabriken anställer bara kvinnor och det är ett gift par som driver den. Vi tittar runt i
fabriken. Arbetet är smutsigt, mycket smutsigt. De sitter på golvet, hårt. De arbetar med händerna, som är alldeles svarta av arbetet. Det är mörkt i lokalen. Nöten, som är hård, ångas eller bränns för att kunna öppnas. Det är två olika sätt att göra nöten ätbar. Efter ångningen får nöten vila i 8 timmar, sedan kan den öppnas. Det gör den med ett verktyg, som en nötöppnare. Därefter tar kvinnorna ur nöten ur det hårda skalet med ett enkelt knivverktyg eller med händerna. I nästa steg skall nöten torkas i en mugn för detta, för att sedan rensas/finskalas, sorteras och paketeras. Hela processen är manuell.

Den andra processen görs genom att nöten bränns/rostas i en ugn (tunna). Nöten vilar sedan till nästa dag. Därefter slår kvinnorna upp nöten, försiktigt, med en bambu/träbit. Dessa nötter sorterades och paketerades sedan för försäljning. De finskalas inte. En liten påse (125 g) inhandlades för 90 rupier. Ja, cachewnötter är dyra också hemma. Här är de dyra relativt sett. Det är många händer som arbetat med dem, i miljöer som inte duger för oss där hemma. Verkligen inte. Nöten växer på ett träd, tillsammans med en frukt. Frukten används också, men har en annan säsong än nöten. Cachewnötter är goda, men tanken på kvinnornas arbeten och tanken på att de antagligen förstör sina händer gör ont. Ja, de har ett arbete, men ack så. Mörkt, hårt och smutsigt.

Vi trampar vidare i tanken att finna ett boende. Vi går bet på detta och får pinna på en stund till.

Ibland blir vi lurade i backarna. Vi tror att det är nedförslut, men det är uppenbart att vi har fel. Vi får istället trampa tungt. Nedförslutet är sålunda en synvilla. Det händer igen, och igen. Det är en mycket märklig känsla.

Här ser vi kvinnor som arbetar med ris i blöta rutor. Riset planteras i det blöta. Det gröna växande, istället för det torra skördade.

Shiroda. Velager. Pyaradise beach. Dilip Resort. (Max två mil från Goa, orten finns inte på kartan). Vi checkar in på hotellet ca kl 1700. Vi tar en promenad ner till en fantastisk strand. Vi tar vårt första dopp här i Indien på denna resa. Det är en lång, lång fin strand, men ljus fin sand. Hyfsat ren, lite folk – finfint vacker.

Jenny ringer. Jag blir så glad över att höra hennes röst. Fina Jenny meddelar att Sofie nu lämnar Sverige och är på väg till Indien. Hon flyger idag och kommer till Indien i morgon, för att då per tåg ta sig ner till Goa och möta oss där. Vi får se hur det går, men det skall nog gå bra.

Dagens sträcka 68 km.

A..

Inga kommentarer: