lördag 17 december 2011

Onsdag 14 december 2011. Dapoli – Guhagar.

Väckning kl 0500. Leifs klocka ringde tidigare än vanligt. Endast Gud vet varför. Men, eftersom vi sovit hyfsat gott var det mest skönt att vakna och ligga och dra sig. En närliggande minaret ropade bönder en kost stund i högtalare alldeles utanför vårt rum kl 0600. Ovanligt kort.

Kl 0700 knackar någon frenetiskt på dörren. Vi fick inte något svar om varför. Hittills är vår plan att stanna kvar i Dapoli i dag – dvs en natt till. En vilodag – för krafthämtning & energiintag – kan göra oss gott.

Nåväl. Vå plan att stanna i Dapoli gick om intet. Vi fick inte stanna på hotellet. De hävdar att det är fullbokat. Kanske är det bara för att vi prutat – de kanske tror att de tjänar bättre på någon annan än oss.

Vi går ut för frukost. Utanför dörren möter vi Peter, en tysk som med sin Carina är ute på cykeltur. De startade i juli – och har cyklat genom Kina och är nu på väg söderut genom Indien. Jag blir imponerad och förundrad över hur ungdomarna (kanske var de i 30 års åldern) kan finansiera dessa
resor. Glädjande, att de gör. De bor på ett lodge att par kvarter bort (för 200 rupier) – när vi lite senare frågar om boende där vill de ha 500 rupier av oss. Det får vara, helt enkelt.

Innan avfärd får vi i oss en enkel frukost – Idly, te och vatten. Idly är en enkel riskaka med lite sås till. Torrt, trist och inte överdrivet mättande. Det var dock allt som bjöds vid denna tid, när köket
ännu inte öppnat.

Vi trampar ut ur Dapoli vid 11-tiden - som vanligt en för sen start. Det torde vara lämpligare om vi kom iväg vid solens uppgång, så att vi fick trampa i en mildare temperatur. Vi är vid gott mod och möter de första backarna med ett leende.

Torkad fisk får oss att tro att vi närmar oss kusten och havet igen. Mängden fisk är här mindre, men vi ser den ligga i gräset på tork – och vi känner dess skarpa lukt.

Där vi tror att det finns en bro, finns istället en bilfärja. Vi blir återigen förvirrad av våra kartor – som indikerar att här fanns en bro. Nåväl, över tar vi oss med lätthet och leenden. Vi blir också riktigt glada när någon glatt lotsar oss till färjan som är på väg att avgå inom kort. Vi hastar. Leif tar ombord cyklarna och jag köper biljetter. När färjan lagt ut kommer några till som vill med – och färjan backar och tar med dem också. Det gör oss glada – det är inte som hemmatrafiken, med stress och måsten, minsann. Överfarten med två cyklar plus oss kostar 18 rupier – mellan Dabhol och Dhopave. Finfint! De "statliga" färjorna är oerhört mycket billigare än de som verkar privatdrivna. Denna var av "statlig" klass. Färjor är lyckospår. De gör mig glad. När vi kommer över på andra sidan är vägen under all kritik. Sand, gropar, uppför och tungt. Vi stretar. Vi inser att vi borde ha ätit innan vi tog färjan, men ack nej. Nåväl. Så småningom når vi huvudvägen och stoppar en mopedist
för att lyssna om vi skulle uppför eller nedför. Uppför, så klart – var vår riktning. Vi stretar vidare.

Vår frukost idag var väldigt skraltig – Idly duger inte att cykla på. Vi hittar inget matställe förrän framåt em (ca 1500), långt uppe i ingenstans. Vi totaldränerar oss i värmen och dricker vatten och
läsk för att härda. Vi hoppas att vi slipper gå i däck. Maten, sen em, var god och närande.

Restaurangägarna ville gärna visa oss sin gård – 10 min promenad därifrån – men tiden mot mörkrets ankomst krävde att vi tog oss vidare. Synd. Ca 1 mil ifrån restaurangen hägrade Guhagar, dit vi siktade för nattens boende.

Det går många flaskor vaten och läsk under en dag. Solens hetta är
verkligen stark. Också idag har backarna följt vår väg, men det känns om vi vi härdat dem bättre idag.

Vägarna har idag varit av blandad kompott. En sträcka var riktigt fin, för att sedan bytsa mot riktig skrutt. Grus, sten och röd sand med fläckar av asfalt ger onekligen en guppig färd. Att min kamera (& dator) överlever, är ett under.

Ca 1 mil kvar till Guhagar trampar vi vidare för att hitta bo, internet och mat. Vi är glada vid framkomst och tittar runt efter boende. De första är hutlösa, men sedan får Leif syn på en guesthouse-skylt – som resulterar i en snabb prutning till 400 rupier (från 700 rupier). Finfint fint!

Vissa är prutvänliga och vissa är det verkligen inte – vi föredrar helt klart den tidigare kategorin. Att pruta är melodin. Det vet jag att Sofie är duktig på, så det får bli hennes melodi när hon anländer till detta varma, vackra land.

Vår förhoppning är att vi kan ansluta med Sofie strax norr om Goa. Om vi räknar rätt. Dit bör det vara acceptabelt lätt för Sofie att ta sig. Tror vi, alldeles bestämt.

Dagens rutt blev ca 43 km.

Det känns som om vi inte fler gånger skall låta dagarna passera utan att göra dem eviga med en lagom dos upplevelser - och föreviga dem med tankar, ord & fotografier. Låt tankarna, orden och bilderna bevara det som varit. Möten med människor och nya trakter spelar roll. De tillför, de glädjer och de skapar nytt. De gör mig glad.

Platsen vi bor på bör Lonely Planet informeras om. Den är fin. Lämpligt god. Ett finfint boende, och en kilometer Leif går iväg och köper två öl (hur han hann se den butiken begriper jag inte). Jag skriver. Sedan somnar vi lätt utan middag och seriositet. Imorgon vilodag.

Vi har inte mött några kackerlackor ännu på vår färd. Men – väl en hög dos värme och vänlighet. Vi har höjt vår ribba en aning på boendet denna gång. Kanske blir det något lodge framöver, men ännu har vi hållit oss till lite finare boenden. Lodgen går loss för 200-300 rupier och hotell för lägst ca 500 rupier. Det verkar också vara så att om man kommer för tidigt på dagen, så är de mindre prutvänliga än om man kommer senare. Kanske var det därför lodget försökte få oss att betala 500 rupier i går morse, trots att vi visste att några bodde där för 200. Eller också såg vi bara ruskigt rika ut.

Anette Grinde
Mobiltelefon +91 89 753 72 068

Inga kommentarer: