Solen skiner. Natten värdelös, igen. Jag somnar när väckarklockan ringer och får god sömn i ca 1½ timme. Packning och promenad till gårdagens middagsställe för en grönsaksomelett till frukost. Gott.
Vatten, te och kaffe. Kaffet (& te.t) består av mjölk med kaffe (eller te) – det smakar nästan som choklad.
Cykelreparation. Iväg ca 1130. Vi cyklar på en skruttig väg längs byar och vattenkant. Strax före 12 hittar vi färjan över viken. Den skulle just gå. En moppe lyfts på med starka armar. Cyklarna likaså,lätt som en plätt.
En fin överfart till Bankot, på andra sidan viken.
Människorna ler och alla vill veta var vi är på väg. Vägen upp till huvudvägen är brant och av röd dammig sand. Vi hälsar på alla genom byn.
På ny färd upp mot ny höjd blir vi utmattade på gränsen till illamående. Värmen och backarna tar verkligen vår kraft. Vägarna blir smalare och sämre. Det händer onekligen att vi undrar vad vi har gett oss in på.
Dagens rutt blev ca 38 km. Dagens dos blev väldigt hög, som i väldigt tung. De första kilometrarna gick efter stranden, sedan vred den upp på sandiga bergsvägar helt utan kontakt med civilisationen.
Enstaka enkla lantbyar helt utan boendemöjlighet för oss, eller en drickesmöjlighetsköp.
Idag har vi varit riktigt rejält trötta. Turen över bergen i gassande sol gör färden tyngre än ett marathon. Vida tyngre.
Kartorna stämmer inte ett ögonblock med de vägar vi har på på idag. Den nästan milslånga viken som hindrade vår överfart syns heller inte till på kartan. Ingen bro, ingen färja.
Dödströtta tar vi in på ett på tok för dyrt hotell (800 rupier) – helt oprutbart – i Kelshi. Hotellet är på väg att byggas, det är en byggarbetsplats. Rummet är ok fint, men toan och badrummet ser inte nytt
ut. Här åldras tingen tidigt. Vi ler lyckligt när det visar sig finna varmvatten i kranen. Tjolahopp, minsann.
Vi hittar aldrig internet. På en vecka är vi – fågelvägen – inte mer än ca 12 mil från Mumbay. Milen går i snigelfart per cykel i den indiska mer än 30 grader plus.
Varm dusch. Mat. Sömn. Är nu ett måste.
Folk undrar hur gamla vi är. Någon tittande frågande på Leif och undrade varför han gjorde detta vid hans ålder. Ja, det kan man onekligen fråga sig.
Kustvägen är inte bra val, i ett bergigt landskap. Vi undrar stillsamt hur färden skall bli lite mer drägligt god (som i lite mildare backar).
Vi finner en familjedriven restaurang inte långt från hotellet.
Häromdagen, kanske var det igår, åkte vi förbi stora områden där fisk låg på tork. Den låg i sanden, på öppna gräsytor och i vägkanten. Män och kvinnor arbetade med att sopa/vända fisken och sedan att paketera den i stora säckar. Småfisk, små som sardiner i burk, i mängd – vi undrar vad den
används till, kanske djurmat, eller proteinpulver – vem vet?
En god middag med ris, grönsaker, bröd, sås och två flaskor vatten. Här äter vi frukost i morgon bitti! Familjen startade restaurangen för 10 dagar sedan, så vi hoppas att det går väl för dem. Han lär sig säkert räkna snart.
Dödströtta släcker vi vid 21-tiden. Vi somnar. Båda två. Utan prut.
Anette Grinde
Vatten, te och kaffe. Kaffet (& te.t) består av mjölk med kaffe (eller te) – det smakar nästan som choklad.
Cykelreparation. Iväg ca 1130. Vi cyklar på en skruttig väg längs byar och vattenkant. Strax före 12 hittar vi färjan över viken. Den skulle just gå. En moppe lyfts på med starka armar. Cyklarna likaså,lätt som en plätt.
En fin överfart till Bankot, på andra sidan viken.
Människorna ler och alla vill veta var vi är på väg. Vägen upp till huvudvägen är brant och av röd dammig sand. Vi hälsar på alla genom byn.
 |
| Leif letar efter vägen, som försvann... |
Dagens rutt blev ca 38 km. Dagens dos blev väldigt hög, som i väldigt tung. De första kilometrarna gick efter stranden, sedan vred den upp på sandiga bergsvägar helt utan kontakt med civilisationen.
Enstaka enkla lantbyar helt utan boendemöjlighet för oss, eller en drickesmöjlighetsköp.
Idag har vi varit riktigt rejält trötta. Turen över bergen i gassande sol gör färden tyngre än ett marathon. Vida tyngre.
Kartorna stämmer inte ett ögonblock med de vägar vi har på på idag. Den nästan milslånga viken som hindrade vår överfart syns heller inte till på kartan. Ingen bro, ingen färja.
Dödströtta tar vi in på ett på tok för dyrt hotell (800 rupier) – helt oprutbart – i Kelshi. Hotellet är på väg att byggas, det är en byggarbetsplats. Rummet är ok fint, men toan och badrummet ser inte nytt
ut. Här åldras tingen tidigt. Vi ler lyckligt när det visar sig finna varmvatten i kranen. Tjolahopp, minsann.
Vi hittar aldrig internet. På en vecka är vi – fågelvägen – inte mer än ca 12 mil från Mumbay. Milen går i snigelfart per cykel i den indiska mer än 30 grader plus.
Varm dusch. Mat. Sömn. Är nu ett måste.
Folk undrar hur gamla vi är. Någon tittande frågande på Leif och undrade varför han gjorde detta vid hans ålder. Ja, det kan man onekligen fråga sig.
Kustvägen är inte bra val, i ett bergigt landskap. Vi undrar stillsamt hur färden skall bli lite mer drägligt god (som i lite mildare backar).
Vi finner en familjedriven restaurang inte långt från hotellet.
Häromdagen, kanske var det igår, åkte vi förbi stora områden där fisk låg på tork. Den låg i sanden, på öppna gräsytor och i vägkanten. Män och kvinnor arbetade med att sopa/vända fisken och sedan att paketera den i stora säckar. Småfisk, små som sardiner i burk, i mängd – vi undrar vad den
används till, kanske djurmat, eller proteinpulver – vem vet?
En god middag med ris, grönsaker, bröd, sås och två flaskor vatten. Här äter vi frukost i morgon bitti! Familjen startade restaurangen för 10 dagar sedan, så vi hoppas att det går väl för dem. Han lär sig säkert räkna snart.
Dödströtta släcker vi vid 21-tiden. Vi somnar. Båda två. Utan prut.
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar