I Indien är trafiken ett särskilt område. Det är som att den inte går att beskriva. Den är lugn och hänsynsfull, men samtidigt en aning bråkig och tvär. Den är utmanande och skräckinjagande. Den skapar hjärtklappning och förundran. Men man kan ändå le, mitt i den förlamande skräcken. Den är så annorlunda, men den tilltalar mitt hjärta alldeles stort.
Ja, först kan vi slå fast att den är annourlunda, jämfört med hemma. Det är vänstertrafik. Oftast. Om det finns mer plats på höger sida av vägen, så kan ju lika gärna den sidan användas för färden i bilen, bussen eller lastbilen. Om något annat fordon kommer just då, så får den som är mest rädd om livhanken helt enkelt flytta på sig. Marginalerna är små, och ibland väldigt små. Då gäller det helt enkelt att ha millimetrarna på sin sida.
Att köra bil i Indien, kräver en stor dos närvaro och ett mycket stort mod. Att köra mc är nog lite bättre. Den tar ju ändå inte så väldigt mycket plats på vägen. Även det kräver dock en stor dos närvaro och ett stort mod. Man kan inte sitta och sova på sin post. Det kräver mycket uppmärksamhet. Här kan man inte heller "ta för sig av vägen", om man färdas per mc. Då prejas man helt enkelt av vägen.
På vägen finns det den vanliga trafiken, såklart. Den går något långsammare än hemma, men den är oftast väldigt tät.
På vägen finns också djuren. Här finns korna och getterna, liksom hundarna och hönsen. Alla samsas de om utrymmet, som vi annars tänker oss vara avsatt för trafiken. På vägen finns också människorna. Det är en plats att vara på, som att vandra till nästa by eller till fälten strax bortom nästa kurva. Det är också en lekplats och en skördetorkningsplats.
Ja, människorna i byarna lever verkligen nära vägen. De små barnen likaså. Och djuren. Vi konstaterar att de små och stora barnen har ett lugn och inte vinglar ut på vägen i lek eller av åldersovett. Människor och djur är på och vid vägen, men vanligtvis i en lugn takt utan plötsliga riktningsändringar.
Trafiken är ljudlig. Hörs du inte, så finns du inte. Det är verkligen som att man inte syns, om man inte samtidigt hörs. Det är en märklig upplevelse. I städer och lite större byar är ljudnivån nästan bedövande. Om man promenerar efter stadens gator blir man alldeles matt efter en kort, kort stund. Signalhornen låter enormt mycket, hela tiden. Det finns som ingen stillsamhet i trafiken, fast det ändå är ett stillsamt folk och en stillsam takt för övrigt i landet. Man känner starkt det skarpa ljudet och bruset, det går inte att komma undan. Trafiken har, trots dessa ständiga oljud, en stor dos av omsorg i sig. Man släpper in, man släpper om och man makar sig när man måste.
I Indien känner vi också dofterna. De förstärks i den fantastiska värmen. De är tydliga, oerhört mycket tydligare än hemma. Det luktar mat, rökelser, eld, sopor och kokande asfalt. En del dieselos drar vi också i oss. Doften av de fantastiska kryddblandningarna tar över dieseloset och lukten från de morgoneldande sophögarna. Två meter senare tar lukten av rökelser över, och strax senare är det den kokande asfalten som gör sig tydligt gällande. I Indien är lukterna starka. De, tillsammans med ljuden, är starkt utmärkande när man färdas i det fantastiska landskapet.
Det gäller att inte sluta ögonen och suktande njuta av doften av kryddblandningarna och de fantastiska maträtterna. Åtminstone när du ansvarar för ett fordon i den hektiska trafiken.
Motorcyklar, oxar med kärror, handdragna kärror, traktorer, bussar, människor, kringvandrande kor och getter och all vanlig trafik samsas i ett märkligt kaos. Här finns verkligen mängder av ljud, lukter och en makalös intensitet.
Anette Grinde ....
Sockenstugan Roslagsbro, St Eriks Gille
Måndagen den 28 mars, kl 1900
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar