Det gör ont i själen när samtalet tystnar, när det inte går att vrida på orden och utveckla tanken tillsammans med andra. Det gör ont i själen, i tanken och till slut också i kroppen.
Det gör ont i själen när jag försöker förklara min känsla, min tanke och svaren från den andre bara blir; - nej, så är det inte. Jag känner och våndas, behöver berätta och svaret är nej. Det gör ont att det är så. Att svaren från den jag talar med är nej, när jag berättar om min känsla. Jag förstår aldrig hur svaret kan vara nej, att min känsla är nej och felaktig. Jag förstår aldrig hur den andre parten kan säga så.
Jag behöver samtalsrummet, jag behöver förståelsen i samtalet eller lotsningen åt ett annat håll. Jag behöver tala, berätta och också lyssna till den andra sidan. Jag behöver inte mötas av nej eller tystnad, jag behöver en utveckling av frågan.
Det gör ont i själen när samtalet tystnar - oavsett skälet till att samtalet tystnar.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar