På vem skall jag skylla...

På vem skall jag skylla när allt går åt skogen?

Jag åker hemifrån i god tid för att hinna. Ja, jag hittar parkering och hinner med bussen även om snömassorna är höga och stora vid vägkanterna när jag letar parkering.

Jag åker till Sundbyberg där Peter & Sandra har huserat ett tag. Peter har lovat att flytta ut till idag. Jag åker för att hämta nyckeln och se att allt är ok. Det är det inte. Peter har inte städat. Därtill har han tagit med sig allt porslin och husgeråd, fast det inte tillhörde honom. Akutstädning utan rengöringsmedel och städutrustning är svårt. Därtill utan tid. Städningen ingick inte i min tidsplan. Jag dryper av svett.

Jag har ett möte inbokat i Solna, men jag måste först åka till Östermalmstorg. Annsofie skall få en nyckel och hon måste få den först. Jag har helt tokiga skor på mig. De är okristligt obekväma och svåra att springa i, i den moddiga snön. Hon får sin nyckel och jag skyndar tillbaka till den blå tunnelbanelinjen där jag nyss var. Jag är fruktansvärt svettig. Ryggsäcken är mördande tung. Jag får inte glömma att jag måste träffa Jenny i Sundbyberg efter mötet i Solna.

Jag har tagit ut en Enirokarta och ser att min mötesplats ligger mitt emellan Huvudsta och Sundbyberg. På linjen jag just åkt. Jag tänker att jag får gå däremellan. Ingen verkar veta hur jag skall gå och till slut är jag gråtfärdig. En kvinna säger, men varför åkte du inte till Vreten. Jag tänker - för att Vreten inte syns på min karta, men ber bara om riktningen. Jag inser inte att jag har missat en station. Fast jag nyss åkte där. Jag lotsas i en riktning. Efter en stund får jag fråga igen. Och igen. Jag lotsas åt olika håll och får strax kontraorder igen. Ingen vet var mitt mål ligger, trots att jag ändå måste vara ganska nära. Jag är nästan gråtfärdig. Det snöar och mina skor är helt fel. Jag måste hinna till mötet och svär högt när jag ser att all tid är förbrukad. Jag försöker ringa till Annika, som jag skall möta, för att säga att jag är sen. Men numret har ingen abonnent.

Till slut. Plötsligt. Som ifrån ingenstans. När jag gett upp. Dyker rätt gata upp. Den är kort, men jag har ändå svårt att hitta rätt nummer.

Igensnöad, fruktansvärt ont i fötterna i världens mest värdelösa skor, drypsvettig, gråtfärdig och på tok för sent hittar jag till slut fram. Jag tittar förundrad på T-baneskylten (Vreten) som ligger bredvid porten och undrar varför jag inte sett den på kartan. Jag går in i porten och vidare in i hissen. Jag ser mig själv i spegeln och måste nästan skratta. Ja, jag ser verkligen insnöad ut. Verkligen inte presentabel. För något alls.

Ja. Annika var kvar och det lät som om hon förlät mig för min sena ankomst. Ja, vad kan man annars säga? Jag hoppas att det var just så. Efter mötet skyndade jag vidare till Sundbyberg. Ja, jag tog tunnelbanan från Vreten. Den tog bara en minut. Jag träffade min fina Jenny och hon fick sina paket från min tunga ryggsäck. Hon hade fått vänta länge och ville gärna vidare hem.

Varför såg jag inte Vreten på Eniros karta? Jo, för att Vretens t-banestations skylt låg precis under pricken dit jag var på väg. Precis, utan att glipa något alls. Ingen sade något - eller jag förstod inte vad någon sa. För att jag själv inte tittade ordentligt. Och visste bättre var jag skulle.

Så. På vem skall jag skylla? Ja, antagligen på mig själv för att jag inte tog ut en beskrivning i ord. Och för att jag borde ha förstått att Peter skulle strunta i städningen av lägenheten. För så gjorde Sven före honom. Fast Sven tog inte med sig porslinet. För hade han gjort det, så hade ju Peter inte kunnat göra det.

Dessutom kan ingen annan lastas för att jag valde så vansinnigt idiotiska skor.

A.. 



Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.