onsdagen den 26:e januari 2011

22 januari. Kovalam - Kerala

Vi vaknar till ljuvligt fågelkvitter. Efter en stund övergår det till kråkkrax och köksstök från grannhuset. Dagen tar sin form och människorna börjar i lite lagom takt. Vi hör ingen stress eller några raska steg.

Vi äter en Masala Dosa (& kaffe & vatten) till frukost och ger restaurangen underkänt. Vi har fått väldigt mycket bättre sådana förr. Vi får fylla på med en tidig lunch framåt dagen. Masala Dosa är som en stor spröd pannkaka (rismjöl) fylld med potatisröra, som äts med några kryddiga såser. Det kan vara alldeles fantastiskt gott.

Nere på den korta stranden ligger mängder av människor och lapar solstolar och under parasoller. På stranden arbetar också lokalbefolkningen med att få in det stora nätet. Nätet läggs ut, per båt, tvärs över hela viken. Sedan dras det in av 10-15 män på vardera ände genom långa, långa rep. De börjar på vardera sida om viken och når till slut ihop för att bärga fångsten. För den stora kraftfulla insatsen var utdelningen väldigt mager.

I Kovalam är vattnets kraft inte lika stark som i Varkala. Solen känns inte heller lika kraftigt stark, även om det kan visa sig vara en illusion. Det är ljuvligt att lapa sol på stranden en stund.

Vi möter Leif & Yvonne från Åkersberga på stranden. De är sjukpensionärer och tillbringar december - mars i varma Indien (år efter år, även om de byter mot Thailand ibland). Man blir smått avundsjuk, särskilt nu när vi snart är på hemväg. En viktig tanke för framtiden är hur vi gör så att vi kan tillbringa vintrarna i värmen framledes.

Lunch på en strandrestaurang: Vegetariska nudlar och vatten.

Vi tar en promenad bort till bokhandeln. Där finns mest begagnad litteratur, men den ger inspiration och läsvärdhet. Jag finner en bok av en Hårdh från Sverige, som bor i Kerala på vintern och i Umeå på sommaren. Hans hustru Hård av Segerstad har skrivit guideböcker om Kerala. Bokhandlaren säger att nya böcker är på väg, av dessa författare. Själv är jag starkt förtjust i tanken av att skriva i och om Indien, som en möjlighet att vara här mer och igen. Jag torde kunna använda Annsofie som textgranskare, Gudrun som översättare och kanske duktiga Anna Rut som fotograf.

En marathonlöpares fasa är att komma ur takt. Att finna det njutbart och fantastiskt att springa, men att ändå inte springa. Så gör vi, just nu. Istället gör vi helt andra ting.

Vi färdas i ett fantastiskt land. I ett land där jag ännu inte har sett någon ur lokalbefolkningen springa eller simma. Vi ser dem stillsamt cykla ibland, men väldigt, väldigt långsamt. Vi ser dem stillsamt flanera och vi ser dem bada med kläderna på. Det verkar helt enkelt inte alls vara ett träningsfolk. Värmen spelar säkert en viss roll. Lokaltrafiken likaså. Det finns ingen särskild anledning att springa mellan orterna när buss- och tågtrafik är mycket väl utbyggd och inte kostar särskilt mycket. Kanske springer de i den lite svala morgontemperaturen i gryningsljuset eller kanske springer de i beckmörkret efter solens nedgång. Det förra ter sig mer sannolikt än det senare - vi kan dock inte se något av detta eftersom vi då inte är ute och i farten.

Vi tar det lugnt. Vi ser oss omkring per mc, buss och tåg. Och vi njuter av den skarpa Indienvärmen i tanken på den än skarpare Sverigekylan som väntar inom kort. Då är också tid att åter ägna viktig tid åt löpträning - med kvalitet och med kvantitet som räcker till Sthlm i början av sommaren och därefter till andra platser och lopp lite längre fram. Det ser vi fram emot även om vi då kommer att sakna denna underbara värme.

Vi vet att här finns marathon. Såväl i norr som i söder, men vi ser ingen som tränar inför sådana projekt.

Middag: Mix veg. masala, vatten.

Anette Grinde ... . . .

Frukost 150 rupier
Lunch 220 rupier.
Middag 115 rupier.

Inga kommentarer: