Onsdag 11 januari 2012. Kozhikode/Calicut – Ponnani, Kerala.

Onsdag 11 januari 2012. Kozhikode/Calicut – Ponnani, Kerala.

Inatt fick jag en hyfsat bra sömn. Värre var det nog med käre Leif, som nu snuvar en aning.

0645. Frukost på samma ställe där vi åt middag igår. Ghee Rost (pannkakan från Masala Dosa, utan potatisröran) med grönsakssåser. Vi fick också några friterade bullar till, som vi inte beställt – men som någon tyckte att vi skulle ha. Kaffe och vatten till, förstås.

Ett vanligt pengaförvaringssätt i Indien – för männen – är deras bröstficka. Där förvaras dagens sedlar, på ett lagom strukturerat sätt.

0750. Segt. Iväg. Trafiken är igång med ljud och frenesi. Vi letar avfartsväg och finner den till slut.

0853. Beypore. Färja över spa´t. Den sista vägsnuten ner till färjeläget är riktigt skruttig. Vi ler när vi ser färjan komma. Den består av tre båtar, med ett trädäck över. Den är riktigt fin. Motor bak på den mittersta båten och kapten för skutan sitter framför däcket och styr. Coolt!

Vi minns den stora piren in mot hamnen som ett tsunamiprojekt. Pirerna skyddar mot stormigt hav.

0940. Vi hittar ner på en strandväg och finner en lastbil lastad med rep. När vi fotograferar, blir vi inbjudna på kaffe i huset intill. Vi har nu lärt oss att tacka ja till inbjudningar som dessa. Repen är sannolikt gjorda av kokosnötter.

Vi blir bjudna på goda bananchips, sockerkaka med frukt i och kaffe. Hon talar inte engelska, men vi kan kommunicera lite ändå. Man blir glad av människor som står vi vägkanten och bjuder in oss. Det gör mig riktigt glad.

1117. 26 km. Parappanangadi. Skottkärror har vi inte sett tidigare i detta land. Idag ser vi dem i bruk och för försäljning i butiker.

1130. Pratat med Jenny, som just har vaknat hemma i Sverige. Hon skall få i uppdrag att skriva en lista på alla saker hon nu vill göra – som viktiga – i sitt liv. Sofie och jag skall skriva en likadan lista också. Sedan skall den prickas av, allteftersom. Sdet är viktigt att göra, inte bara drömma och vilja.

Vi hittar en strandväg och hamnar vid ett fiskeläger. Lukten av torkad fisk är stark. Skolungarna flockas runt omkring oss i mängd när vi försöker lämna platsen. Frågor, frågor och åter frågor. De är nyfikna och det är roligt.

1300. 37 km. Tanur. Vi köper en frukt som är grön och knoppig, nästan som en kronärtskocka. Den har ett vitt, fruktigt och sött fruktkött.

Vi frågar efter en vegetarisk restaurang och lotsas fram genom byn. Det är som om en djungeltrumma går genom byn, det pekas och lotsas allteftersom. Väl inlotsad beställer någon biryani åt oss innan vi hinner blinka. Man får le åt de hjälpande vännerna vi möter på vår väg. Det brinner en aning i munnen efter maten – men inte så starkt att man får hicka eller att tårarna börjar rinna. Hick, säger Leif med tårar i ögonen. Vatten och kaffe är gott efter det starka. Vi mår gott.

1415. Fruktstund. Den gröna frukten hade ett vitt fruktkött, fullt av svarta kärnor. Fruktköttet var otroligt sött och gott. Den frukten äter jag gärna igen. Mums!


1435. 46 km. Tirur. Vi klurar på vägen och boendealternativ. Vi tror att vi klarar att ta oss i tid till nästa stad, via de små fina sidovägarna.

Vi letar oss fram i sakta mak. Där vattnet hindrar den vanliga vägen har det byggt en enkel träbro. Mopeder/motorcyklar och gående, men inga bilar kommer över här. Enkel, ny eller nyreparerad, välanvänd och fin. (10 rupier). En sandväg på några hundra meter följer och strax är det dags för en ny härlig färja. Vi står som packade sillar. 13 mopeder, 3 cyklar och människor vid sidan i fina rader. Packade tätt, tätt, tätt. Två små båtar, med ett däck över, ger en finfin färja. Detta är helt makalöst vackert. Underbart, helt enkelt. Vi bara ler och njuter. Våra länder är verkligen så olika. Dessa färjor hade inte passerat några tillståndsögon alls hemma i vårt land – här ser vi dem igen och igen.

1700. 62 km. KMK Tourist home. Ponnani. Här var vi ifjol. Vi bor på samma lodge. Vi drar oss till minnes att vi här hade svårt att finna något annat lodge än detta, så vi ger oss inte på att söka ens. Här hälsade alla på Leif ijol, när vi var ute och vandrade på kvällen. Idag händer andra ting, kan vi lugnt säga. Medan jag talade med lodgepersonalen talade Leif med en engelskstuderande och hans lärare, från en engelsk skola tvärs över gatan. De ber oss besöka deras skola senare under kvällen. De kommer senare upp till vårt rum och påminner oss. Vi tackar ja till att besöka dem. Vid 19-tiden besöker vi skolan. Vi talar först med läraren (Sudhi) och hans kompanjon – och sedan med klassen. De ställer många frågor, som vi efter bästa förmåga försöker besvara. Läraren var en ung kille, självlärd, full av självförtroende och med god kunskap. Han talade mycket bra engelska och han undervisade gärna. Stunden i skolan med lärare och elever var mycket trevlig. Vi avslutade kvällen med en middag tillsammans med Sudhi och en av hans elever. Vi är glada för besöket och vär uppskattade kvällen. Vi bär med oss en positiv känsla av dagen. Vi möter vänlighet och glädje. Morgonfikat i Kadalundi, den fina färden på små vägar, den lilla bron och färjan och slutligen det roliga besöket på den lilla privata engelska skolan i Ponnani var några av de händelser som gjorde dagen till en roligt bra dag.

Vi kommer att förvara cyklarna hos Sudhi (läraren) i några dagar och åka till Ooty.

Flera av eleverna intygar lärarens engelskakompetens, berättade hur han inspirerade dem och att de gärna vill lära sig att tala engelska bättre. Vi uppmanar dem att göra och att inte ligga på latsidan. Att öva, att väga, att tala – skapar skolj och kunskap för många, inte bara för en själv.

Vi tror att detta var ett uppskattat besök för såväl dem som för oss. Läraren bjöd oss på en enkel och god middag på en vegetarisk restaurang i närheten, efter klassbesöket. På vägen till restaurangen presenterades vi för en ny frukt. Den unga frukten var frisk och vattnig, den äldre torr och träig. Frukten såg ut som en minikokosnöt, men de var svarta, lite grön i kanterna och hade helt vitt kött.

Denna dag var en bra dag. En mycket bra dag.

A..