Tisdag 10 januari 2012. Vadakara eller Vatakara - Kozhikode eller Calicut, Karnataka.
0640. Frukost på sjukhuset strax intill vårt boende. Vi tror inte att det är så vanligt att västerlänningar äter frukost här. Vi blir, som vanligt, lite lagom utstirrade. Appam med ärt- och potatisröra, kaffe/te och vatten blir en bra och god frukost. Gott!
Så tramsar gps.en idag igen. Dumt!
Byxlagning, trots att säljaren hävdade att han var bäst på att sy. Jag håller helt enkelt inte med honom.
0740. Iväg från det lugna 6 fina boendet. Vi bodde nära sjukhuset, en bit utanför stadens brus. Det var lugnt och skönt. Så fort vi kommer ut på vägen är det brus. Trafiken är redan igång. Morgonen är fuktig, men solen stretar upp mot himlen. Det är lite molnigt, men det klarnar nog om en liten, liten stund. Det brukar det göra. Vatakara var en stor stad. Det fanns många lodge, men vi hade svårt att få plats.
0915. Trafiken på väg 17 är hektisk denna morgon. Det står mängder av människor och skolungdomar efter vägen i väntan på bussen till arbete och till skolan. Rickshorna packas proppfulla av små skolungdomar. Man kan inte tro att man kan få in så många ungar i en ricksha, men det är uppenbart att det ändå är möjligt.
Quilandi. Vi åker förbi vårt nyårshotell, Park Residency. Finfint! Tyvärr är det för tidigt för att ta kväll, så vi suktar, minns och trampar vidare.
Vi är uppenbart i pilgrimstrakter igen. Vi åker förbi jeapar som är knökafulla med människor i pilgrimsutstyrsel, bakom bussar står stora grupper pilgrupper i tempelaktiviteter och vid vattendrag för morgontvätt. Vi ser dem i stor mängd. Antalet ökar drastiskt, så vi tror att det är något tempelevenemang på gång i närtid.
1030. Chengottukave. Kaffe och en bull, garanterat vegetarisk med ägg i. Jag noterar i varje fall inga benbitar i det vegetariska. Man får vara tacksam för det. Stället var uppenbart inte vegetariskt.
1115. Kappad beach, där Vasco da Gama har satt sina fotspår. Nere vid den ljusa fina stranden ligger fiskebåtarna på rad. Här har byggts en stor stenpir, till skydd för bebyggelsen som ligger strax innanför strandkanten. Stenarna ligger omslutna av fina repkassar. Det ser ut att ha varit ett omfattande arbete att ha fått detta på plats. Det är fantastiskt att se. Stenbarriärerna är flera hundra meter långa. De ser ut att vara nya.
Vid Kappad beach finns en iordningställd plats för turism, med en fin vandringspir mm. Den är iordningställd med tsunamipengar i syfte att stärka turismen i området (Vasco da Gama). Där fanns flera småskoleklasser, med matsäck, bad och spring i benen. Det är sannoligt att platsen är återkommande använd för utflykter till havet för skolungdomar i närheten. Detta sägs vara en stor turistplats – och då för indisk turism.
Vi trampar vidare efter kanten mot havet. Vägen går bara några få meter från strandkanten. Husen ligger också väldigt nära stranden. Det byggs stenbarriärer mot havet. Det torde behövas om havet stormar. Vi har hittills inte sett ett stormigt hav här, det ligger ofta väldigt stilla eller bara med ett långsamt brus.
Glassförsäljaren tutar frenetiskt utan att få kunder. Kokos ligger under nät på tork i kanten mellan stranden och vägen. Det är ljuvligt skönt, nu när vi har funnit en liten och vacker väg.
Framåt 12 är vi ut på stora vägen igen. Här säljer de musslor i snäckor. De är grönsvarta i snäckskalen och de säljs i stånd efter stånd efter vägen. Det är uppenbart traktens stora vara.
1300. Vi närmar oss Kozhikode. Trafiken tätnar på den stora vägen in mot staden. Vi äter lunch och får en otroligt god portion "dagens rätt" som de här kallar "meal". Det består av ett stort lass ris och fyra skålar med olika såser med grönsaker i. Därtill en skål med en surstark (god!) sås, som ofta återkommer. Man får ganska lite av den, den är god och stark. Vi får ordentlig påfyllning av såväl ris som grönsaker när det börjar minska på vår tallrik. Vi fick också en liten bytta med syrlig yogurt och slutligen en med sött i. Vatten till. Gott! Mätta!
1638. Efter två timmars letande hittade vi boende på Atlas Inn, Kallai Road i Kozhikode/Calicut. Storstäder är ett rent elände, som vi onekligen klarar oss utan (fast det är ju just det vi inte gör, eftersom det är där det finns boende). Staden har ett strandområde utan boenden. Staden är överbrusig och stressande. Jag får helt enkelt spatt över att försöka hantera trafiken och ljuden, tillsammans med faktuen att vi måste hitta boenden i städerna. Vi har också fått cykla allt för länge på den stora vägen, för att det skall vara trivsamt. Tvi.
Jag saknar mina fina tjejer Jenny och Sofie. Sofie är på hemväg från vårt fina Indien och Jenny är hemma i ett vintergrått Sthlm. De borde vara här hos mig, istället.
Utan gps uppskattar vi dagens sträcka till knappt 60 km. Som taget från det blå utifrån en dag som omvattar ca 9 timmar inklusive matstopp och boendeletning.
1900. Vi finner ett vegetariskt matställe. Vi får ingen ordning på maträtterna så vi beställer det vi känner till; Masala Dosa. Den är god. Till får vi såser som är riktigt starka. Vatten och kaffe. Såserna stod på bordet i små hinkar/byttor. Det gick bra att lägga på den mängd man själv önskade.
Vi laddar med ett gäng apelsiner på hemvägen. De är riktigt goda. Det var en finfin efterrätt.
0640. Frukost på sjukhuset strax intill vårt boende. Vi tror inte att det är så vanligt att västerlänningar äter frukost här. Vi blir, som vanligt, lite lagom utstirrade. Appam med ärt- och potatisröra, kaffe/te och vatten blir en bra och god frukost. Gott!
Så tramsar gps.en idag igen. Dumt!
Byxlagning, trots att säljaren hävdade att han var bäst på att sy. Jag håller helt enkelt inte med honom.
0740. Iväg från det lugna 6 fina boendet. Vi bodde nära sjukhuset, en bit utanför stadens brus. Det var lugnt och skönt. Så fort vi kommer ut på vägen är det brus. Trafiken är redan igång. Morgonen är fuktig, men solen stretar upp mot himlen. Det är lite molnigt, men det klarnar nog om en liten, liten stund. Det brukar det göra. Vatakara var en stor stad. Det fanns många lodge, men vi hade svårt att få plats.
0915. Trafiken på väg 17 är hektisk denna morgon. Det står mängder av människor och skolungdomar efter vägen i väntan på bussen till arbete och till skolan. Rickshorna packas proppfulla av små skolungdomar. Man kan inte tro att man kan få in så många ungar i en ricksha, men det är uppenbart att det ändå är möjligt.
Quilandi. Vi åker förbi vårt nyårshotell, Park Residency. Finfint! Tyvärr är det för tidigt för att ta kväll, så vi suktar, minns och trampar vidare.
Vi är uppenbart i pilgrimstrakter igen. Vi åker förbi jeapar som är knökafulla med människor i pilgrimsutstyrsel, bakom bussar står stora grupper pilgrupper i tempelaktiviteter och vid vattendrag för morgontvätt. Vi ser dem i stor mängd. Antalet ökar drastiskt, så vi tror att det är något tempelevenemang på gång i närtid.
1030. Chengottukave. Kaffe och en bull, garanterat vegetarisk med ägg i. Jag noterar i varje fall inga benbitar i det vegetariska. Man får vara tacksam för det. Stället var uppenbart inte vegetariskt.
1115. Kappad beach, där Vasco da Gama har satt sina fotspår. Nere vid den ljusa fina stranden ligger fiskebåtarna på rad. Här har byggts en stor stenpir, till skydd för bebyggelsen som ligger strax innanför strandkanten. Stenarna ligger omslutna av fina repkassar. Det ser ut att ha varit ett omfattande arbete att ha fått detta på plats. Det är fantastiskt att se. Stenbarriärerna är flera hundra meter långa. De ser ut att vara nya.
Vid Kappad beach finns en iordningställd plats för turism, med en fin vandringspir mm. Den är iordningställd med tsunamipengar i syfte att stärka turismen i området (Vasco da Gama). Där fanns flera småskoleklasser, med matsäck, bad och spring i benen. Det är sannoligt att platsen är återkommande använd för utflykter till havet för skolungdomar i närheten. Detta sägs vara en stor turistplats – och då för indisk turism.
Vi trampar vidare efter kanten mot havet. Vägen går bara några få meter från strandkanten. Husen ligger också väldigt nära stranden. Det byggs stenbarriärer mot havet. Det torde behövas om havet stormar. Vi har hittills inte sett ett stormigt hav här, det ligger ofta väldigt stilla eller bara med ett långsamt brus.
Glassförsäljaren tutar frenetiskt utan att få kunder. Kokos ligger under nät på tork i kanten mellan stranden och vägen. Det är ljuvligt skönt, nu när vi har funnit en liten och vacker väg.
Framåt 12 är vi ut på stora vägen igen. Här säljer de musslor i snäckor. De är grönsvarta i snäckskalen och de säljs i stånd efter stånd efter vägen. Det är uppenbart traktens stora vara.
1300. Vi närmar oss Kozhikode. Trafiken tätnar på den stora vägen in mot staden. Vi äter lunch och får en otroligt god portion "dagens rätt" som de här kallar "meal". Det består av ett stort lass ris och fyra skålar med olika såser med grönsaker i. Därtill en skål med en surstark (god!) sås, som ofta återkommer. Man får ganska lite av den, den är god och stark. Vi får ordentlig påfyllning av såväl ris som grönsaker när det börjar minska på vår tallrik. Vi fick också en liten bytta med syrlig yogurt och slutligen en med sött i. Vatten till. Gott! Mätta!
1638. Efter två timmars letande hittade vi boende på Atlas Inn, Kallai Road i Kozhikode/Calicut. Storstäder är ett rent elände, som vi onekligen klarar oss utan (fast det är ju just det vi inte gör, eftersom det är där det finns boende). Staden har ett strandområde utan boenden. Staden är överbrusig och stressande. Jag får helt enkelt spatt över att försöka hantera trafiken och ljuden, tillsammans med faktuen att vi måste hitta boenden i städerna. Vi har också fått cykla allt för länge på den stora vägen, för att det skall vara trivsamt. Tvi.
Jag saknar mina fina tjejer Jenny och Sofie. Sofie är på hemväg från vårt fina Indien och Jenny är hemma i ett vintergrått Sthlm. De borde vara här hos mig, istället.
Utan gps uppskattar vi dagens sträcka till knappt 60 km. Som taget från det blå utifrån en dag som omvattar ca 9 timmar inklusive matstopp och boendeletning.
1900. Vi finner ett vegetariskt matställe. Vi får ingen ordning på maträtterna så vi beställer det vi känner till; Masala Dosa. Den är god. Till får vi såser som är riktigt starka. Vatten och kaffe. Såserna stod på bordet i små hinkar/byttor. Det gick bra att lägga på den mängd man själv önskade.
Vi laddar med ett gäng apelsiner på hemvägen. De är riktigt goda. Det var en finfin efterrätt.
42 procent av Indiens barn är underviktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar