Måndag 16 januari 2012. Ponnani.
Jag vaknar sakta till liv igen, efter gårdagens mycket obehagliga upplevelse. Medicinerna gör verkan, men jag stannar på rummet. Jag törs inte gå ut förrän sen eftermiddag, då magen ibland är mycket akut. Jag hoppas att vi kan åka vidare i morgon. Jag hoppas verkligen att vi skall kunna det.
I morse kom Sudhi och tittade till oss. Hans vän från igår var inte med idag. En stund senare kom en av engelskaeleverna med tre av sina vänner. Senare under dagen kom ytterligare en elev och en vän till honom. Så, förutom doktorn har vi haft tillsyn av 8 personer igår och idag. Här vet nu hela stan att vi är här, och att Sudhi har oss under sina vingar.
Man får vara noga med att låsa dörren om sig här (i Indien, och här i Ponnani). De knackar på dörren och tar sedan direkt i handtaget och försöker komma in. Vill man inte plötsligt och oväntat ha någon i rummet är det sålunda läge att alltid ha dörren låst.
Ett av våra problem nu är hur vi skall kunna åstadkomma en gåva till Sudhi. Han har hjälpt oss i mängd och en gåva är nu ett måste. Vi har dock svårt att komma på vad. En fruktkorg får det nog bli. Frukt finns ju, men korgen kan bli ett problem. Vi får se vad vi lyckas finna.
De handikappade människorna måste leva ett riktigt svårt liv här. Vi ser människor som kryper fram på gatoran, utan rullstol eller stöd på annat vis. Att krypa eller släpa sig fram på marken och leva på tiggeri måste vara plågsamt svårt. Rullstolar och handikapphjälpmedel är verkligen något som behövs här. Insamlingar, överblivna material från våra sjukhus, mm borde onekligen sändas till denna typ av länder. Det skulle underlätta stort för många. De rullstolar som finns här är ytterst enkla, gamla och vi har bara sett ett fåtal. Behovet torde vara stort, såväl i städer som på landsbygd.
När vi framåt kvällen går ut, så tar det inte många minuter innan skolan upptäcker oss (de har sin lokal tvärs över gatan). Man kan nästan tro att de har en spejare på plats. Vår färd till närmaste internetcafé blir naturligtvis med sällskap och hjälp (även om vi inte tycker att vi behöver hjälp). Jag får också frågan varför jag är ute – jag borde ju ligga till sängs och vila. Man får le en aning åt all denna omsorg. Samtidigt kan man undra hur man skulle ha klarat en pärs som detta alldeles ensam utan någon att kommunicera med.
Det skall bli skönt att trampa vidare i morgon. Vi hoppas att vårt nästa boende har renare vatten än här. Här är kranvattnet smutsgrått. Det var dock inte det som gjorde att jag drabbades av matförgiftning (tror vi). Det är mer sannolikt att källan för detta kommer någonstans under våra resa till Ooty.
Jag åt lite ris och grönsakssås vid 3-tiden och framåt 1930 en masala dosa. Jag mår bättre och, ja, vi trampar vidare i morgon.
En fruktkorg med lite frukt och godis är inköpt till Sudhi och hans familj – eller hans elever, vilket han nu föredrar.
Sofie, Sofie – hur gick din tenta häromdagen?
Jenny, fina Jenny – hur har du det? Är allt väl?
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar